Läkemedelsdispensering som ordnas av kommuner
Riksdagens justitieombudsman meddelade 7.3.2013 sitt avgörande (Dnr 809/4/11) som gäller maskinell dosdispensering av läkemedel inom den öppna vården. Klaganden hade kritiserat kommunernas praxis att överföra dispenseringen av läkemedel för patienter inom hemvården till apotek. Riksdagens justitieombudsman utstakade att den maskinella dosdispenseringen inte får medföra merkostnader för klienten jämfört med motsvarande service som ordnas av kommunen själv.
Läkemedelsdispenseringen är en uppgift som omfattas av kommunens lagstadgade skyldigheter som en del av den sjukvård som kommunen ansvarar för enligt hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010). Kommunen kan använda alternativa sätt att sköta sina lagstadgade uppgifter. Kommunen kan enligt 2 § 3 mom. i kommunlagen (365/1995) och 4 § i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården (733/1992) till exempel sköta läkemedelsdispenseringen själv eller köpa dosdispenseringsservicen från ett apotek.
Om en kommun eller samkommun ordnar servicen som köpta tjänster ska den som använder servicen enligt 12 § 1 mom. i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) betala samma avgifter och ersättningar som när motsvarande service ordnas av kommunen eller samkommunen.
För kontinuerlig och regelbunden hemsjukvård samt för hjälp i hemmet enligt 9 § 1 mom. 1 punkten i socialvårdsförordningen (607/1983) kan man ta ut en skälig månadsavgift som bestäms enligt servicens kvalitet och mängd, klientens betalningsförmåga och familjens storlek. Bestämmelser om hur den högsta avgiften fastställs ingår i 3 § i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården (912/1992). Avgiftsbeloppet beror förutom på personens betalningsförmåga även på bland annat vilka tjänster som ingår i hemservicen och hemsjukvården. Enligt 2 § i lagen om klientavgifter får avgiften inte heller överstiga kostnaderna för serviceproduktionen.
Om kommunen anskaffar dosdispenseringen av läkemedel som köpta tjänster ska kommunen svara för de kostnader som detta medför. Om dosdispensering av läkemedel enligt vårdplanen ingår i hemvården svarar kommunen för merkostnaderna om den upphandlar dosdispenseringen från ett apotek. Detta får alltså inte medföra merkostnader för klienten, såsom riksdagens justitieombudsman förutsätter.
Inom serviceboende enligt 22 § i socialvårdslagen (710/1982) ska motsvarande praxis iakttas.
Om det däremot i realiteten är frivilligt för klienten att välja dispenseringssättet och klienten väljer dosdispenseringen, ska klienten själv stå för kostnaderna.
Det är i varje fall väsentligt med tanke på att stödja klienternas boende i det egna hemmet att deras läkemedelsbehandling ombesörjs som en del av hemvården. Kommunen ska besluta hur servicen inom hemvården ordnas.
Den maskinella dosdispenseringen av läkemedel kan av säkerhetsskäl anses som ett bra alternativ. Detta frigör anställda inom hemvården att ge annan vård och omvårdnad. Eftersom en stor del av i synnerhet de äldre klienterna inom hemvården har svårt att själv uträtta sina apoteksärenden är möjligheten att av hemvården få hjälp att hämta läkemedlen från apoteket nödvändigt.
Ytterligare informationJurist Emmi Koiranen, tfn 02951 63568
Regeringssekreterare Mari Laurén, tfn 02951 63375