Skärpningen av vårdgarantin 

Syftet är att stärka basservicen inom hälso- och sjukvården och förbättra tillgången till tjänsterna. 

Genom snabbare tillgång till vård kan man förhindra att problemen hopar sig och blir långvariga och minska behovet av tjänster på specialiserad nivå. Fördröjningar i vården kan försämra patientens situation och komplicera behandlingen av många hälsoproblem, och därmed öka kostnaderna.

Snabbare tillgång till icke-brådskande vård inom primärvården minskar patienternas behov att uppsöka jourtjänster. Patienterna kan hänvisas till tjänster som bättre motsvarar deras behov.

I propositionen föreslås det att de maximala väntetiderna för icke-brådskande vård inom primärvården ska skärpas.

Vårdgarantin gäller när det är fråga om sjukdomar, skador, komplikationer i samband med långtidssjukdomar, nya symtom eller försämrad funktionsförmåga.

Vårdgarantin gäller både fysiska och psykiska hälsoproblem.

Garantin för vård inom 7 dygn gäller inte 

• vård enligt vård- eller rehabiliteringsplaner 
• primärvårdsmottagningar hos specialläkare inom andra medicinska specialiteter än allmänmedicin 
• vård som ges med det enda syftet att kunna ge ett intyg eller ett utlåtande inom hälso- och sjukvården 
• tjänster som främjar hälsa och välbefinnande, som till exempel hälsorådgivning, hälsoundersökningar och andra förebyggande hälsovårdstjänster.

Dessa tjänster ska dock ordnas inom en skälig tid och senast inom 3 månader, eller inom den tid som anges i vård- eller rehabiliteringsplanen.  

Väntetiden på högst 3 månader gäller dock inte till exempel screeningundersökningar, vissa regelbundna hälsokontroller och vissa vaccinationer, som det föreskrivs om särskilt.

Propositionen gäller också mentalvården och därför gäller samma regler för både psykiska och fysiska hälsoproblem, och rätten att få vård inom 7 dygn också för psykiska problem. 

Bestämmelserna om tillgången till vård gäller särskilt möjligheten att uppsöka vården, dvs. att få en tid till en läkare, och om det inte just då finns behov av diagnostisering, att få en tid till en sjukskötare eller till exempel en tid till en psykologs direktmottagning. 

De tjänster som inte omfattas av garantin om vård inom 7 dygn ska ordnas inom en skälig tid och senast inom 3 månader, eller inom den tid som anges i vård- eller rehabiliteringsplanen.

Om patienten behöver en medicinsk bedömning ska man tillsammans med en läkare göra upp en vårdplan för den fortsatta vård som behövs. 

Vården bör följa god vårdpraxis, och patienten bör få de tjänster som hen behöver. 

Med vård avses inte bara den vård som ges av yrkesutbildade personer vid social- och hälsocentraler, utan också till exempel kortpsykoterapi och terapi via webben. 

I propositionen ingår inte det medborgarinitiativ där det föreslås att psykoterapi eller annan psykosocial vård ska ges inom 4 veckor från den dag vårdbehovet bedömdes.  

För de olika vårdformerna anges i regel inga exakta tider inom vilka vården ska genomföras. 
 

Enligt den gällande lagen ska vårdbehovet bedömas senast tre dagar från det att patienten kontaktade vården.  

I fortsättningen ska vårdbehovet bedömas inom samma dag som patienten tar kontakt med verksamhetsenheten.  

Vårdbehovet ska bedömas genom en individuell bedömning av 

• patientens behov av undersökningar eller vård och hur brådskande behovet är 
• vilka yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som ska ge den vård eller utföra de undersökningar som patienten behöver

Bedömningen av vårdbehovet ska göras av en legitimerad yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, vilket betyder att yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården med skyddad yrkesbeteckning inte kan göra bedömningar av vårdbehovet i fortsättningen. Inom mun- och tandvården kan bedömningen göras också av någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, till exempel av en tandskötare. 

Vårdgarantitiderna skärps också inom mun- och tandvården. Den maximala väntetiden inom mun- och tandvården förkortas från 6 månader till 3 månader.

Om en kund har hänvisats till en tandskötares eller tandhygienists mottagning och det konstateras att kunden behöver en undersökning eller vård hos en tandläkare, ska kunden få tillgång till tandläkaren inom 4 veckor från den dag servicebehovet konstaterades eller inom 3 månader från den dag vårdbehovet bedömdes.  

Om en tandläkare konstaterar att kunden behöver en undersökning eller vård hos en specialtandläkare inom primärvården, ska kunden få tillgång till en specialtandläkare inom 3 månader. 

Om kunden har en individuell vårdplan, gäller detta endast om det framgår något sådant som gör att man kan eller måste göra avvikelser från det individuella undersöknings- och vårdintervallet. 

De regelbundna hälsoundersökningarna vid rådgivningarna och inom skol- och studerandehälsovården ska ordnas enligt den lagstiftning som gäller dem. 

Om en tandskötare eller tandhygienist vid en regelbunden kontroll konstaterar att det behövs en undersökning eller vård hos en tandläkare, ska kunden få tillgång till en tandläkare inom 4 veckor. 

De maximala väntetiderna inom den specialiserade sjukvården ändras inte. 

Vårdgarantin skärps stegvis.  

Under de första 14 månaderna är de maximala väntetiderna till vård längre. Inom primärvården är den 14 dygn och inom mun- och tandvården 4 månader. Den här perioden avses träda i kraft den 1 september 2023. 

Den maximala väntetiden på 7 dygn inom den öppna primärsjukvården och den maximala väntetiden på 3 månader inom mun- och tandvården föreslås träda i kraft den 1 november 2024.

Genom det stegvisa genomförandet kan tjänsteanordnarna övergå till de skärpta väntetiderna på ett mera kontrollerat sätt, och förändringen blir inte så stor med en gång. Tjänsteanordnarna får tid att göra ändringar och utveckla sin verksamhet så att de klarar av att verkställa vårdgarantin.  

När det gäller genomförandet som helhet bedöms tillgången till personal inom den öppna sjukvården vara den största risken.  

Genom det stegvisa genomförandet kan tjänsteanordnarna övergå till de skärpta väntetiderna på ett mera kontrollerat sätt och får mera tid för att rekrytera personal. 

Lika viktigt som att rekrytera mera personal är att svara på personalbehovet genom permanenta förändringar i praxisen inom primärvården, dvs. till exempel ändra arbetsfördelningen och verksamhetsmodellerna och utöka de digitala tjänsterna och användningen av dem.  

För att rekryteringen ska lyckas måste man också beakta hälsocentralarbetets håll- och dragningskraft och att arbetet måste locka ny personal.  

Social- och hälsovårdsministeriet tillsatte i november 2021 en arbetsgrupp med uppgift att hitta hållbara lösningar för att täcka de behov av kvalificerad arbetskraft som tillgången till social och hälsovårdstjänster kräver på kort, medellång och lång sikt, med beaktande av regionala skillnader. 

Med tanke på tillgången till personal har de köpta tjänsterna en viktig roll vid genomförandet av förslagen, i synnerhet under de första åren och när köerna ska avvecklas. 

Enligt bedömningen skulle en kalkylmässig ökning i kapaciteten inom den öppna primärsjukvården innebära en insats på cirka 226 årsverken av läkare och cirka 208 årsverken av sjukskötare eller hälsovårdare under det första året av genomförandet, dvs. år 2023. Det kalkylerade behovet skulle öka småningom under de följande åren och betyda en insats på 465 årsverken av läkare och 402 årsverken av sjukskötare år 2024, 641 läkare och 498 sjukskötare år 2025 och 672 läkare och 476 sjukskötare från och med år 2026. En del av de kalkylerade årsverkena kommer sannolikt att kräva användning av köpta tjänster. 

Inom mun- och tandvården finns det inte något stort behov att rekrytera ny personal permanent, utan man kommer i många fall att kunna avveckla köer genom extra arbeten, köpta tjänster och ändringar i praxis. Mera personal behövs till viss del för att undvika att vårdperioderna inte drar ut på tiden och för att trygga specialtandläkartjänsterna inom primärvården.  
 

Välfärdsområdet är skyldigt att ordna sin verksamhet så att det antingen som områdets egen produktion eller som köpt tjänst finns tillgängliga undersöknings- och vårdtider så att patienterna har faktisk möjlighet att få vård inom de föreskrivna tidsgränserna. 

Om välfärdsområdet inte kan ge vård inom de föreskrivna tiderna ska det skaffa tjänsterna från en annan tjänsteproducent. När välfärdsområdet bedömer vårdbehovet ska det också bedöma om det kan tillhandahålla undersökningarna och vården inom de bestämda tiderna. 

Samtidigt ska man också bedöma om patienten behöver undersökningen eller vården snabbare än inom sju dygn, eller mun- och tandvård snabbare än inom tre månader. Detsamma gäller studerandehälsovården för högskolestuderande och hälso- och sjukvården för fångar.

I lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om välfärdsområdenas skyldighet att utöva egenkontroll, och i den ingår också skyldigheten att övervaka att patienterna får vård inom de föreskrivna tiderna. Lagen innehåller också en skyldighet att skaffa tjänsterna från en annan producent om välfärdsområdet inte kan producera vården inom den föreskrivna tiden inom sin egen verksamhet. 

Valvira och regionförvaltningsverken är laglighetsövervakare och ska övervaka att tidsgränserna inom vården iakttas. I den lagstiftning som gäller dem ingår administrativa tvångsmedel för situationer där vården inte ordnas enligt lagen (bl.a. administrativt föreläggande, vite). 

Välfärdsområdet ska ge allmänheten information på webben om tillgången till vård. Detta stöder övervakningen. 

Enligt THL:s statistikrapport 45/2021 om tillgången till vård inom primärvården hösten 2021 
verkställdes cirka 60 procent av besöken på icke-brådskande läkarmottagningar inom den öppna sjukvården i alla regionförvaltningsverks områden i oktober 2021
inom en vecka från det att vårdbehovet bedömdes.  

I de områden som hör till Norra Finlands och Lapplands regionförvaltningsverk var väntetiden till en läkarmottagning i 1 procent av fallen över tre månader. Här är både distansmottagningarna och de fysiska besöken medräknade. Vid en granskning av regionförvaltningsverken per verksamhetsområde fanns det här skillnader på mellan 63 procent i Östra Finland till 51 procent i Västra Finland och Lappland. 

Patienter får i allmänhet vård snabbare på sjukskötarmottagningarna än på läkarmottagningarna. Av alla de besök som man hade uppgifter om verkställdes 88 procent av besöken på sjukskötar- och hälsovårdsmottagningarna för icke-brådskande vård i oktober 2021 inom 1 vecka från bedömningen av vårdbehovet.  

Enligt THL:s Avohilmo-statistik verkställdes 75 procent av alla besök på läkarmottagningarna för icke-brådskande vård inom den öppna sjukvården i februari 2022
inom 14 dygn från bedömningen av vårdbehovet.

I landskapen var tillgången till vård bäst i Mellersta Österbotten (97% inom 14 dygn från bedömningen av vårdbehovet) och i Norra Karelen (93% inom 14 dygn). 

De största utmaningarna hade man i landskapen Norra Savolax, Södra Savolax och Södra Karelen, där andelarna av dem som fick vård inom 14 dygn var 54 %, 66 % och 69 %. 

I landskapet Kajanaland var antalet rapporterade besök för lågt för att man skulle kunna dra några slutsatser. 

Av alla besök på sjukskötares eller hälsovårdares icke-brådskande mottagningar inom den öppna sjukvården i februari 2022 fick 95 procent vård inom 14 dygn från den dag vårdbehovet bedömdes.  I landskapen Lappland och Nyland verkställdes 97 procent av besöken inom 14 dygn. 
De största utmaningarna hade man i landskapen Mellersta Österbotten och Södra Savolax, där 79 procent och 83 procent av besöken verkställdes inom 14 dygn. 

Enligt THL:s statistikrapport 45/2021 om tillgången till vård inom primärvården
verkställdes i alla regionförvaltningsverkens områden cirka 90 procent av besöken på en icke-brådskande tandläkarmottagning i oktober 2021 inom 3 månader, medan cirka 2 procent fick vänta över 6 månader. 

Procentandelarna per regionförvaltningsverk var: Norra Finland 97 (1), Södra Finland 91 (2), Lappland 90 (1), Östra Finland 87 (1), västra och Inre Finland 78 (4) och Sydvästra Finland 75 procent.  

Ändringarna gäller den primärvård som ordnas av välfärdsområdena, den studerandehälsovård för högskolestuderande som ordnas av Folkpensionsanstalten (FPA) och produceras av Studenternas hälsovårdsstiftelse (SHVS) samt den hälso- och sjukvård för fångar som ordnas av den under Institutet för hälsa och välfärd lydande Enheten för hälso- och sjukvård för fångar.

Informationen om tillgången till vård ska publiceras på de webbplatser som upprätthålls av Välfärdsområdena, SHVS och Enheten för hälso- och sjukvård för fångar. Uppgifterna om tillgången till vård ska fås av Institutet för hälsa och välfärd, som kan ta fram jämförbar information om de olika anordnarna. 

Uppgifterna om tillgången till vård vid verksamhetsenheter inom primärvårdens öppenvård och mun- och tandvården ska i fortsättningen publiceras med 1 månads mellanrum. I fråga om specialiserad sjukvård ska uppgifterna om tillgången till vård offentliggöras med 4 månaders mellanrum, precis som nu.