Social- och hälsovård för papperslös

I Finland vistas personer vars rätt till offentliga social- och hälsovårdstjänster är begränsad. I vardagligt tal använder man den allmänna benämningen papperslösa personer om dem.

Papperslösheten definieras på olika sätt i olika sammanhang, och det finns egentligen ingen exakt definition av papperslöshet. I lagstiftningen talar man om personer som vistas antingen lagligt eller olagligt i landet eller om medborgare i EU, Island, Liechtenstein, Norge eller Schweiz. Gemensamt för alla dessa persongrupper är att de inte har en registrerad hemkommun i enlighet med lagen om hemkommun.

Huruvida personens vistelse är laglig eller inte avgörs på basis av utlänningslagstiftningen. En del papperslösa personer vistas i Finland lagligt, och en del olagligt på det sätt som avses i utlänningslagen.

Vem är papperslös?

Med en papperslös person avses i detta sammanhang

En person som vistas i landet utan uppehållstillstånd och som inte kommit från en EU- eller EES-stat eller Schweiz
En person som vistas i landet med tillfälligt uppehållstillstånd och som kommit från ett annat land än en EU- eller EES-stat eller Schweiz och inte har hemkommun i Finland eller rätt till hälso- och sjukvårdstjänster med stöd av EU-lagstiftningen eller en internationell överenskommelse
En person som kommit till Finland från ett annat land än en EU- eller EES-stat eller Schweiz och vars behandling av hemortsrätten pågår eller är oklar
En medborgare i EU eller en EES-stat eller Schweiz som inte har försäkringsskydd för eventuell sjukdom eller sjukvård
En person är inte automatiskt papperslös bara för att personen inte har en hemkommun eller en sjukförsäkring i Finland.

Med papperslösa avses i det här sammanhanget inte heller personer som vistas i Finland på kortvariga turist- eller affärsresor (3 mån).

Det är inte välfärdsområdena som ansvarar för social- och hälsovårdstjänsterna för asylsökande och personer utan hemkommun som får tillfälligt skydd, utan de förläggningar som tar emot dem.

Läs mer här:

Tjänster för personer som söker internationellt skydd i Finland

Vad avses med en papperslös person som vistas olagligt i Finland?

Enligt utlänningslagen avser man med olaglig vistelse att en tredjelandsmedborgare som vistas i Finland inte har uppfyllt eller inte längre uppfyller villkoren för inresa enligt kodexen om Schengengränserna eller villkoren för inresa eller vistelse enligt utlänningslagen.

Definitionen hänvisar till villkoren för vistelse för tredjelandsmedborgare, dvs. andra utlänningar än de som kommer från ett annat EU-land.

Till exempel:

En person som har sökt internationellt skydd och stannat kvar i Finland trots ett negativt beslut om skydd
En person vars visum eller uppehållstillstånd inte längre är giltigt
En person som kommit till Finland utan att ansöka om visum, uppehållstillstånd eller internationellt skydd
En person anses inte automatiskt vistas olagligt i Finland bara för att personen inte har en hemkommun eller en sjukförsäkring i Finland.

Hälso- och sjukvårdstjänster

I Finland är det lagen om hemkommun som avgör i vilken omfattning personen ska få tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården. En person som har en hemkommun i Finland enligt lagen om hemkommun har rätt till social- och hälsovårdstjänster oberoende vilket lands medborgare personen är.

Sjukförsäkringsärenden avgörs med stöd av sjukförsäkringslagen.

En person kan emellertid ha rätt till offentliga hälso- och sjukvårdstjänster och/eller sjukvårdsersättning från sjukförsäkringen om EU-lagstiftningen eller en internationell överenskommelse om social trygghet kräver det. I sådana fall krävs det ingen hemkommun eller sjukförsäkring.

Papperslösa vuxna har inte rätt till den icke-brådskande vård som de personer som har en hemkommun kan få.

Brådskande vård för papperslösa personer

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska den offentliga hälso- och sjukvården alltid ge brådskande vård till alla som behöver det. Brådskande vård ska alltså ges oberoende var patienten bor och oberoende av patientens vistelsestatus. Hemkommunen enligt lagen om hemkommun är inte ett villkor för att få brådskande vård.

Med brådskande vård avses

Omedelbar bedömning och behandling av akut sjukdom, kroppsskada eller försämring av en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning, när vården inte kan skjutas upp utan att sjukdomen eller skadan förvärras
Brådskande mun- och tandvård, mentalvård, missbrukarvård och psykosocialt stöd

I princip ska personen betala vårdkostnaderna själv när personen inte har en hemkommun i Finland eller inte har rätt att använda offentliga hälso- och sjukvårdstjänster med stöd av EU-lagstiftningen eller en internationell överenskommelse om social trygghet.

Om den person som fått vård är uppenbart medellös, måste inte den som gett vården försöka ta ut avgiften hos personen.

Eventuella avgifter ska tas ut efter att personen fått den brådskande vården.

Nödvändig icke-brådskande vård för papperslösa personer

Vid ingången av 2026 begränsades rätten till nödvändig icke-brådskande hälso- och sjukvård för papperslösa personer som enligt utlänningslagen vistas olagligt i landet. Här behandlas den rätt till nödvändig icke-brådskande vård som gäller för andra papperslösa än de papperslösa som vistas olagligt i landet.

I fråga om andra papperslösa personer än de papperslösa som vistas olagligt i landet föreskrivs det om rätten till nödvändiga icke-brådskande hälsovårdstjänster i 56 a § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021).

För följande personer som vistas i en kommun inom välfärdsområdets område ska välfärdsområdet utöver brådskande vård ordna också de icke-brådskande hälso- och sjukvårdstjänster som bedöms nödvändiga:

personer som lagligen vistas i Finland på det sätt som avses i 40 § i utlänningslagen men inte har en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland eller inte jämställs med invånare i ett välfärdsområde med stöd av 56 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård,
personer som är medborgare i en medlemsstat i Europeiska unionen, Island, Liechtenstein, Norge eller Schweiz men inte är en i artikel 1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen avsedd försäkrad person i sin bosättningsstat och som inte heller har en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland, samt för en sådan persons familjemedlem.

Med nödvändig icke-brådskande vård avses en situation där vården inte är brådskande men som kan medföra en hälsorisk och öka behovet av brådskande vård om vården uteblir.

När det finns ett behov av nödvändig icke-brådskande vård är det inte absolut nödvändigt att göra bedömningen och ge vården genast, dvs. bedömningen och vården kan skjutas upp i praktiken med till exempel några dagar eller veckor utan att sjukdomen förvärras betydligt eller skadan försvåras.

Ett behov av nödvändig icke-brådskande vård förutsätter dock att bedömningen, undersökningarna och vården ges inom den närmaste tiden för att förhindra att sjukdomen förvärras eller skadan försvåras. Vid bedömningen av huruvida vården är nödvändig ska man beakta hur länge den som söker sig till tjänsterna kommer att vistas i Finland.

Det är inte möjligt att ge en uttömmande lista över de tjänster som hör till den nödvändiga icke-brådskande vården eftersom det förutsätts en bedömning av varje enskilt fall.

Nödvändig icke-brådskande vård innefattar åtminstone

Tjänster i samband med graviditet och förlossning
Tjänster för sådan behandling av långtidssjukdomar och andra sjukdomar som är nödvändig

De hälsoundersökningar och vaccinationer enligt lagen om smittsamma sjukdomar som behövs för att skydda samhället

Personer som har för avsikt att komma till Finland uttryckligen för att få vård har inte rätt att få nödvändig icke-brådskande vård.

Nödvändig icke-brådskande vård för papperslösa personer som vistas olagligt i Finland

Rätten att få nödvändig icke-brådskande vård är inte lika omfattande för papperslösa personer som vistas olagligt i landet som för papperslösa personer som vistas lagligt i landet.

För de som vistas olagligt i landet är välfärdsområdet emellertid skyldigt att ordna nödvändig icke-brådskande vård som baserar sig på ett individuellt medicinskt behov, om det på grund av personens hälsotillstånd eller funktionsnedsättning skulle vara uppenbart oskäligt att vägra personen vård eller om hälsan för en annan person eller befolkningen eller välfärden för en minderårig vars omsorg personen svarar för allvarligt skulle äventyras av att personen vägras vård.

För kvinnor som vistas olagligt i landet ska välfärdsområdet dessutom tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster som hänför sig till graviditet, förlossning och vården efter förlossningen. Välfärdsområdet ska dessutom för personer med funktionsnedsättning ordna de icke-brådskande hälso- och sjukvårdstjänster som är nödvändiga på grund av personens funktionsnedsättning.

Papperslösa minderåriga

Papperslösa minderåriga barn har oberoende av deras vistelsestatus rätt till hälso- och sjukvårdstjänster på samma grunder som de minderåriga som har hemkommun i Finland. De bör också få icke-brådskande vård även om de skulle vistas olagligt i Finland.

Om vården för en minderårig inletts och fortfarande pågår ska vården ges tills den är slutförd, även om personen uppnår myndighetsåldern.

Patienterna ansvarar själva för vårdkostnaderna

Alla vårdavgifter till välfärdsområdet ska alltså betalas av personen själv. Om personen har en försäkring, kan avgifterna tas ut hos försäkringsbolaget enligt försäkringsvillkoren.

I de situationer där avgifterna inte kan tas ut hos personen själv kan välfärdsområdet söka ersättning av Fpa för den del som överstiger patientavgiften. Om välfärdsområdet bedömer att personen är uppenbart medellös, kan välfärdsområdet ansöka om statlig ersättning direkt utan att försöka ta ut kostnaderna. Det är alltid personen själv som är skyldig att betala patientavgiften.

Socialservice för papperslösa personer

Papperslösa personer har inte rätt till bosättningsbaserad social trygghet, eftersom de inte har en hemkommun i Finland.

Enligt socialvårdslagen har dock alla rätt att i brådskande fall få socialservice enligt sina individuella behov så, att rätten till oundgänglig omsorg och försörjning inte äventyras. Tjänsterna ska alltid basera sig på en bedömning av det individuella servicebehovet som en yrkesutbildad person inom socialvården gör.

Innan servicebehovet bedöms och tjänsten tillhandahålls ska välfärdsområdet utreda om någon annan myndighet (migrationsmyndighet) ansvarar för att ordna social- och hälsovården för den papperslösa personen.

Uppgifterna om uppehållstillstånd och rätten till mottagningstjänsterna kontrolleras till exempel i Migrationsverkets UMA-system, för vilket välfärdsområdet kan ansöka om användarrättigheter åt sina anställda. Om klienten omfattas av mottagningstjänsterna ska klienten i första hand hänvisas till flyktingförläggningen för bedömning av stödbehovet.

Om klienten omfattas av Migrationsverkets hjälpsystem för offer för människohandel är det detta hjälpsystem som ansvarar för att ordna social- och hälsovårdstjänsterna.

Migrationverket

Tillfälligt boende och övrig brådskande socialservice

Tillfälligt boende ordnas för personer som behöver kortvarig, brådskande hjälp. Ordnandet av tillfälligt boende är kopplat till olika krissituationer, och målet är att hitta en lösning som är ändamålsenlig med hänsyn till personens situation.

I sådana situationer måste man också bedöma andra behov av brådskande hjälp inom socialvården. Bedömningen av behovet av brådskande tjänster ska alltid göras av en yrkesutbildad person inom socialvården.

Även när brådskande socialservice ges ska klienten få ett överklagbart beslut med besvärsanvisningar.

Barn som är papperslösa har rätt att vid behov få de tjänster som avses i barnskyddslagen.

Statlig ersättning för kostnader för brådskande socialservice

Välfärdsområdet kan få ersättning av staten för kostnaderna för brådskande socialservice. En förutsättning är att den brådskande socialservicen har getts till en person som fått negativt beslut om ansökan om asyl och inte längre omfattas av mottagningstjänsterna.

Ersättningen betalas för kostnader för mat, mediciner eller tillfällig boendeservice, som getts som nödvändig omsorg.

Statlig ersättning för kostnader för brådskande socialservice (Fpa)

Uppföljning av tjänster och kostnader

Välfärdsområdena ska utveckla statistikföringen, uppföljningen och bedömningen av kostnadseffekterna när det gäller papperslösa personers användning av social- och hälsovårdstjänster.

Vanliga frågor och svar om hälso- och sjukvården för papperslösa personer

Lagen om ordnande av social- och hälsovård ändrades den 1 januari 2026. Då begränsades också rätten till nödvändig icke-brådskande hälso- och sjukvård för de papperslösa personer som enligt utlänningslagen vistas olagligt i landet jämfört med de övriga papperslösa.

Nedan ges svar på vanliga frågor som stöd för aktörerna inom förvaltningsområdet vid ordnandet av tjänsterna.

Uppdaterad: 25.3.2026 13.49

Från och med ingången av 2023 har de papperslösa som vistas en längre tid i Finland rätt att få också nödvändiga icke-brådskande hälso- och sjukvårdstjänster utöver de brådskande tjänsterna. Papperslösa barn har rätt till hälso- och sjukvårdstjänster på samma grunder som de minderåriga som har hemkommun i Finland.
För att bedöma nödvändigheten krävs det prövning från fall till fall av personens situation som helhet, som ska göras av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. För bedömningen av vårdbehovet måste man vid behov reservera en mottagningstid. Nödvändigheten bedöms från fall till fall och förutsätter att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården gör en helhetsbedömning av personens situation med beaktande av personens aktuella hälsotillstånd som helhet, sjukdomens karaktär och det eventuella sjukdomsförloppet. Om den som behöver vård har huvudansvaret för skötseln, omsorgen och fostran av ett barn, ska behovet av vård bedömas också med tanke på tillgodoseendet av barnets bästa.

Rättigheten kan omfatta somatisk vård som personen behöver av någon medicinsk orsak, mun- och tandvård, mentalvård och missbrukar- och beroendevård. När nödvändigheten bedöms avser nödvändig bedömning och vård sådan bedömning och vård vid sjukdomar, skador, komplikationer under långvariga sjukdomar eller nedsatt funktionsförmåga som är nödvändig för att inledandet av behandlingen inte ska skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras avsevärt på kort eller medellång sikt.

Följande tjänster ska dock alltid anses vara nödvändiga:
- tjänster i samband med graviditet och förlossning, inklusive rådgivningstjänster för uppföljning av graviditet, preventivtjänster och abort,
- sådan behandling av långvariga sjukdomar och andra sjukdomar som är nödvändig och de hjälpmedel som är medicinskt nödvändiga
- sådana hälsokontroller och vaccinationer enligt lagen om smittsamma sjukdomar som en yrkesutbildad person inom hälso- och att med tanke på skyddet av folkhälsan behövs på grund av en smittsam sjukdom eller misstankar om en sådan, och vården av personer som insjuknat i en smittsam sjukdom.
Välfärdsområdet kan söka statlig ersättning för kostnaderna för vården hos Folkpensionsanstalten (FPA), förutsatt att kostnaderna inte kan tas ut hos den papperslösa personen.

Innan ansökan om ersättning lämnas kan man avstå från försöket att ta ut avgifterna hos den papperslösa personen förutsatt att man bedömer att ett försök att ta ut avgiften inte skulle lyckas på grund av personens insolvens.
I praktiken kan det vara svårt att verifiera medellöshet eller insolvens. Bedömningen ska alltid basera sig på situationen som helhet och basera sig på de observationer om personens situation som gjorts av den yrkesutbildade person inom hälso- och sjukvården som varit i kontakt med kunden. Man kan försöka få en helhetsbild av personens betalningsförmåga till exempel genom att ställa olika frågor till den som behöver vård (t.ex. vistas du i landet lagligt, har du löneinkomster eller andra inkomster, tryggas din försörjning på något annat sätt, har du en sjukförsäkring?). Principen är att man ska lita på det personen säger, om det inte finns någon grundad anledning att misstänka att uppgifterna är oriktiga.

Tröskeln för att bevisa detta får inte vara för hög, så att personer inte hamnar i en orimligt svår situation som leder till att de inte söker sig till de hälso- och sjukvårdstjänster som de behöver. Det ska vara möjligt att vara flexibel och lösa oklara fall i enlighet med personens intresse.

Bedömningen av medellösheten ska alltid göras av välfärdsområdet, inte av FPA. Bedömningarna ska i regel göras inom hälso- och sjukvården. Utan ett motiverat skäl finns det ingen orsak att ge över ansvaret till socialvården.
Papperslösa personer har rätt att få brådskande socialvårdstjänster. Enligt 12 § i socialvårdslagen har alla rätt att i brådskande fall få socialservice enligt sina individuella behov, så att rätten till oundgänglig omsorg och försörjning inte äventyras.

Man har rätt att få alla de tjänster för tryggande av nödvändig omsorg och försörjning som anges i 14 § i socialvårdslagen. Välfärdsområdet kan också erbjuda sådan socialservice som inte omfattas av lagen, om den bedömts vara nödvändig (t.ex. nödinkvartering).

Vilka tjänster som ges ska basera sig på en bedömning av det individuella servicebehovet, och även papperslösa personer har rätt till denna bedömning. Det ska alltid ges ett överklagbart beslut med besvärsanvisningar om de tjänster som personen har rätt att få eller inte har rätt att få.
Papperslösa personer har inte rätt till bosättningsbaserad social trygghet, eftersom de inte bor permanent i Finland. Det betyder att papperslösa i regel inte heller har rätt att få de förmåner som beviljas av FPA, med undantag för grundläggande utkomststöd.

Enligt lagen om utkomststöd beviljas utkomststöd till en sökande eller en sökandes familj som vistas stadigvarande i Finland. Huruvida personen faktiskt vistas stadigvarande ska bedömas individuellt i varje enskilt fall. Alla personer som vistas i Finland har dock rätt att i brådskande situationer få stöd för att trygga nödvändig hjälp så att rätten till nödvändig försörjning och omsorg inte äventyras. Den nödvändiga utrustningen anses oftast innefatta till exempel föda, nödvändig medicinering, kläder och inkvartering. I lagstiftningen om utkomststöd anges inte entydigt ett minimibelopp för stödet, eftersom det ska göras en prövning från fall till fall av de godtagbara utgifterna och beloppen.
I vissa situationer kan välfärdsområdet få ersättning av staten med stöd av socialvårdslagen för kostnader för sådana tjänster som getts för nödvändig omsorg. En förutsättning för att få statlig ersättning är att den brådskande socialservicen har getts till personer som fått negativt beslut om ansökan om asyl och inte längre omfattas av mottagningstjänsterna. Ersättningen betalas för kostnader för mat, mediciner eller tillfällig boendeservice, som getts som nödvändig omsorg. Välfärdsområdet kan söka den statliga ersättningen hos FPA.

Välfärdsområdet ansvarar för alla övriga kostnader för tjänster för nödvändig omsorg som ges till papperslösa.