Frågor och svar om barnskyddet i Finland

Det är barnets föräldrar (vårdnadshavare) som har huvudansvaret för fostran av och omsorgen om barnet. De myndigheter som arbetar med barn och familjer stöder föräldrarna och vårdnadshavarna i deras uppgift som fostrare. Myndigheterna ska erbjuda familjen nödvändig hjälp tillräckligt snabbt och vid behov hänvisa barnet och familjen till socialvården eller barnskyddet.

Barnets bästa kan inte definieras generellt och uttömmande. Man måste alltid avgöra frågan från fall till fall. Barnets ålder, omständigheterna, föräldrarnas förmåga att svara för vården och omsorgen om barnet samt det aktuella ärendet i fråga påverkar prövningen. När beslut fattas vägs alltid de omständigheter som inverkar på barnets liv, de olika lösningar som finns tillgängliga och hur dessa inverkar på barnets framtid.

Det finns bestämmelser som fastställer hur barnets bästa ska tolkas i 5 § i socialvårdslagen (1301/2014) och i 4 § i barnskyddslagen (417/2007). Att barnets bästa ska komma i främsta rummet är en central princip i FN:s konvention om barnets rättigheter.
 

I Finlands barnskyddslag betonas att barnets bästa ska beaktas i myndigheternas samtliga åtgärder. I lagen betonas barnets rätt att delta och till särskilt skydd. I alla socialvårdsåtgärder som gäller barn ska barnets bästa prioriteras. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid hur olika åtgärder och lösningar garanterar barnet
1) en harmonisk utveckling och välfärd samt nära och fortgående relationer
2) möjlighet till förståelse och ömhet samt övervakning och omsorg i enlighet med ålder och utvecklingsnivå
3) en utbildning som motsvarar barnets anlag och önskemål
4) en trygg uppväxtmiljö samt fysisk och psykisk integritet
5) utveckling till självständighet och ansvarsfullhet
6) möjlighet att delta och påverka i frågor som gäller barnet självt
7) hänsyn till språklig, kulturell och religiös bakgrund.

• Barnet blir inte automatiskt klient inom barnskyddet för att det görs en barnskyddsanmälan. 

• När socialvårdsmyndigheten får kännedom om att ett barn är i behov av stöd (t.ex. genom en barnskyddsanmälan eller någon annan kontakt), bedöms barnets brådskande behov av stöd utan dröjsmål. Om det inte är uppenbart onödigt inleds en bedömning av barnets servicebehov. Frågan om att inleda en bedömning av servicebehovet ska avgöras inom sju vardagar och bedömningen ska slutföras inom tre månader. Medan bedömningen av servicebehovet pågår är barnet klient inom socialvården. 

• Barnet blir klient hos barnskyddet om barnet under bedömningen bedöms ha behov av barnskydd. 

• Klientrelationen kan också inledas om barnet brådskande måste placeras utanför hemmet.
   

Inom barnskyddet bör man agera så finkänsligt som möjligt och i första hand använda stödåtgärder inom öppenvården, om inte barnets bästa kräver annat. Stödåtgärder inom öppenvården kan endast ordnas med samtycke av barnets vårdnadshavare och ett barn som fyllt 12 år. Syftet är att främja och stödja en positiv utveckling hos barnet. Föräldrarna, vårdnadshavarna och personer som svarar för barnets vård och fostran ges stöd. För att öppenvårdens tjänster ska fungera är det viktigt att barnen, ungdomarna och deras anhöriga är aktiva och deltar i att ordna tjänsterna och stödåtgärderna.

Exempel på stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård:

•  stöd för att reda ut barnets eller familjens problem
• ekonomiskt eller annat stöd till barnet
  • stöd i skolgången
  • hjälp att välja yrke och hitta bostad
  • placering i arbete
  • stöd i hobbyverksamhet
  • hjälp att upprätthålla nära relationer 
  • tillgodose andra personliga behov
• vård- och terapiservice som stöder barnets rehabilitering
• intensifierat familjearbete
• familjerehabilitering
• övriga tjänster och stödåtgärder som stöder barnet och familjen.

Brådskande placering innebär att ett barn som är i omedelbar fara placeras utanför hemmet. Brådskande placering av ett barn är ännu inte ett omhändertagande. Placeringen kan räcka högst 30 dagar. I vissa fall kan den förlängas med högst 30 dagar. Under placeringen görs en bedömning om barnet kan återvända till sin familj och hurdana stödåtgärder barnet och familjen då skulle behöva.

När myndigheten gör en brådskande placering av ett barn är situationen allvarlig. Placeringen måste ske snabbt om barnets hälsa eller utveckling är i omedelbar fara. Det är fråga om en situation där det inte är möjligt att vänta längre.

Ett omhändertagande innebär att ett barn omhändertas av myndigheterna och placeras tills vidare i ett ersättande hem. Omhändertagande är alltid det sista sättet att trygga barnets uppväxt och utveckling.

En omhändertagning kan inledas om det finns allvarliga brister i omsorgen om barnet eller andra omständigheter som hotar att äventyra barnets hälsa eller utveckling. Man kan tvingas göra ett omhändertagande även när ett barn allvarligt äventyrar sin hälsa eller utveckling till exempel genom att använda rusmedel eller genom brottsliga gärningar.  Risken ska vara allvarlig. Omhändertagande kan göras bara om stödåtgärderna inom öppenvården inte är lämpliga, möjliga eller de inte har visat sig tillräckliga för att tillgodose barnets bästa. I samband med omhändertagandet förhandlar man aktivt med barnet, dess föräldrar och vårdnadshavare. Som i allt barnskyddsarbete strävar man efter gott samarbete med familjen i samband med att ett omhändertagande övervägs.

När ett omhändertagande planeras utreds alla parters synpunkter och åsikter. De berörda parterna har rätt att ta del av motiveringarna som lett till beslutet. Om vårdnadshavaren, eller barnet när hen fyllt 12 år, inte motsätter sig beslutet om omhändertagande eller fosterhemsplaceringen, fattas beslutet om dessa vid kommunens socialväsende. Om vårdnadshavaren eller ett barn över 12 år motsätter sig omhändertagandet eller fosterhemsplaceringen avgörs ärendet i förvaltningsdomstolen.
 

En socialarbetare bedömer barnets behov av barnskyddets tjänster och behovet av omhändertagande. Det är viktigt att barnet och familjen deltar i arbetet, att de är medvetna om varför man är orolig för barnets uppväxt och utveckling och att de är har kunskap om de olika alternativen . I första hand försöker man trygga barnets uppväxt och utveckling genom den öppna vårdens stödåtgärder.

Socialmyndigheten kan be olika experter på barns uppväxt och utveckling, till exempel inom dagvården, skolan, familjerådgivningen eller hälso- och sjukvården, om utlåtanden. En socialarbetare har rätt att få experthjälp av andra myndigheter och experter. Socialarbetaren ska bedöma att just omhändertagande är det alternativ som bäst tryggar barnets utveckling och allt annat som kan göras för att stödja barnet och föräldrarna redan gjorts. Bedömningen ska utgå från barnet och göras ur barnets synvinkel. Vid ett väl genomfört omhändertagande har barnets och föräldrarnas önskemål, synpunkter och kulturella bakgrund beaktats.
 

Omhändertagandet gäller tills vidare. Det kan dock avslutas om det inte längre finns behov av omhändertagande och om avslutandet är i enlighet med barnets bästa. Behovet av omhändertagande och förutsättningarna för återförening med familjen ska bedömas regelbundet under omhändertagandet. Omhändertagandet upphör senast när barnet fyller 18 år.

Socialmyndigheterna stöder barnet och föräldrarna även under omhändertagandet. Det handlar inte om att söka skyldiga, utan det förs en diskussion om hur socialarbetarna kan hjälpa barnet att återvända hem sedan när det är i hens intresse. Målet är att föräldrarna ska kunna ta hand om sitt barn och att det ska vara möjligt att återvända hem.

Institutet för hälsa och välfärd samlar information och sammanställer statistik bland annat om antalet brådskande placeringar. Barnets eller föräldrarnas medborgarskap eller etniska bakgrund registreras inte och framkommer inte i någon statistik. 

Den senaste statistiken är från år 2020:

• År 2020 var totalt 48 802 barn och unga klienter inom barnskyddets öppenvård. Jämfört med 2019 var det fyra procent mindre.
• Totalt 19 086 barn och unga var placerade utanför hemmet under 2020. Antalet låg på samma nivå föregående år (+0,4%). 
• 2020 gjordes brådskande placering av 4 662 barn, vilket är 3 procent mer än 2019.
• 11 386 barn var omhändertagna år 2020. Antalet låg på samma nivå året innan (+0,3%).
• 2020 gjordes 1 688 nya omhändertaganden. Antalet minskade med 9 procent jämfört med föregående år. 
• Den 31 december 2020 var 9 637 barn omhändertagna, varav över hälften (56 %) var i familjevård. Av de barn som placerats i familjevård var sjunde (743 barn) placerade hos släktingar eller anhöriga.
• Placeringens form varierar avsevärt beroende på barnets ålder. Av barnen under sex år var så gott som alla placerade i familjer, medan över hälften av 16–17-åringarna är placerade vid någon anstalt.
   

Aga av barn är förbjudet genom lag i Finland. I vissa europeiska stater är fysiskt våld mot barn tillåtet. I Finland är det ett brott. Ett barn har rätt till fysisk integritet, precis som vuxna.

Om en anställd inom social- och  hälsovården eller någon annan anmälningsskyldig (enligt 25 § i barnskyddslagen) får kännedom om att ett barn har utsatts för våld, ska en barnskyddsanmälan och en polisanmälan göras omgående. 

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska barnet skyddas mot alla former av våld, försumlig behandling eller utnyttjande. Att aga, undertrycka eller på annat sätt kränka barn förbjöds i Finland genom lag redan år 1984, för över 30 år sedan. Lagstiftningen i Finland utgår från att barn har samma rättigheter att skyddas mot våld som vuxna. Våld mot barn, även aga, är misshandel enligt strafflagen i Finland.

De negativa följderna av fysiskt och psykiskt våld har bekräftats i många studier. Aga är enbart till skada för barnet, och någon nytta av aga i fostringssyfte kan inte påvisas.