Historia
Från storfurstendöme till välfärdssamhälle
Denna sida har producerats för social- och hälsovårdsministeriets 100-årsjubileum. Sidan uppdateras inte.
Social- och hälsovårdsministeriets historia sträcker sig lite längre bakåt i tiden än det självständiga Finlands historia.
Förordningen om att omorganisera senaten gavs den 8 november 1917, och den dagen kan ses som socialförvaltningens födelsedag i Finland. Föredragningen av socialärenden skiljdes i senaten från handels- och industriutskottet till socialutskottet, som fick bland annat arbetarfrågor, fattigvård, socialförsäkring och nykterhetsfrämjande som sitt verksamhetsområde. Arbetarfrågorna omfattade till exempel arbetarskydd, arbetsförmedling och arbetslöshet, arbetskonflikter och bostadsfrågan för arbetare.
Under socialutskottet bildades även socialförvaltningen, vars uppgifter främst bestod av verkställande.
Socialutskottet bytte namn till socialministeriet 1918, och 1922 koncentrerades socialförvaltningen i och med att man slog ihop socialministeriet och socialförvaltningen.
Efter sammanslagningen hade ministeriet bland annat en nykterhetsavdelning, arbetsbyrå, fattigvårdsbyrå, försäkringsbyrå och barnskyddsbyrå.
Bort med eländet
I början var socialministeriets verksamhet koncentrerad på att bekämpa elände. Vård av fattiga, lösdrivare och alkoholister, barnskydd och nykterhetsfrämjande hörde till vardagen vid ministeriet. På 1920- och 1930-talen försökte man i Finland även utveckla ett socialförsäkringssystem som man hade börjat planera så tidigt som 1888.
I den tidsanda som då rådde var det väldigt svårt att utveckla en försäkring för gamla, arbetsoförmögna eller sjuka. Socialförsäkringen släpade efter och det syntes även i en internationell jämförelse, men ändå var olycksfallsförsäkringen för arbetare länge den enda formen av socialförsäkring som fanns i Finland. Inte förrän 1937 godkändes folkpensionslagen som erbjöd försäkrade pensionsskydd när de blev gamla eller arbetsoförmögna.
Mot ett välfärdssamhälle
Den långa ekonomiska tillväxten och återuppbyggandet efter krigen skapade goda förutsättningar för att utveckla ett välfärdssamhälle.
I början hörde det till ministeriets uppgifter att hjälpa i synnerhet dem som lidit och skadats i kriget. På 1940-talet genomföres några betydande familjepolitiska reformer, såsom barnbidragen och bosättningslån, och man utvecklade moderskapsbidraget och rådgivningsnätverket.
På 1950-talet inleddes det egentliga byggandet av välfärdssamhället. Fattigvården överfördes till socialhjälpen genom lagen om socialhjälp 1956. I och med att folkpensionslagen förnyades samma år och i och med att lagen om pension för arbetstagare utvecklades på 1960-talet omfattades hela den arbetande befolkningen av socialskyddet. Det övriga socialförsäkringssystemet utvecklades och förnyades också aktivt.
Hälso- och sjukvården förnyades stegvis på 1950–1970-talen bland annat genom att man byggde ut sjukhusnätverket, utvecklade folkhälsoarbetet och arbetshälsovården samt breddade läkarutbildningen. Ett viktigt framsteg var sjukförsäkringslagen från 1964. I enlighet med den började det bland annat betalas ut dag- och moderskapspenning till medborgarna som ersättning för förlorad inkomst samt ersättning för läkemedelskostnader och läkararvoden.
En tid av stora förändringar
År 1968 övergick hälso- och sjukvården till ministeriet, och ministeriet bytte namn till social- och hälsovårdsministeriet. Samma år grundades socialförvaltningen som lagts ner på 1920-talet igen.
De stora frågorna på 1960–1970-talen var utöver socialförsäkringen till exempel barndagvården, folkhälsoarbetet, alkohol- och tobakspolitiken samt utvecklingen av förmåner för specialgrupper. Veteranförmånerna blev aktuella i och med att krigsgenerationen åldrades.
Åren med ekonomisk tillväxt på 1980-talet möjliggjorde vidareutveckling av flera socialskyddsförmåner. Då förnyades bland annat folkpensionssystemet, sjukförsäkringslagen, beskattningen av sociala förmåner, arbetslöshetsskyddet, planeringen av den kommunala social- och hälsovården samt systemet med statsandelar, och familjepolitiken, service och utkomststöd för handikappade personer utvecklades. Trots omfattande utvecklingsprojekt låg de sociala utgifterna kvar på 25 procent av bruttonationalprodukten.
Socialskyddet ett stöd under lågkonjunkturen
I början av 1990-talet stannade den ekonomiska tillväxten upp och arbetslösheten ökade hastigt. I och med att den offentliga sektorns utgifter steg och skatteintäkterna minskade drevs den offentliga ekonomin in i en finanskris och statsskulden växte avsevärt.
Det var tack vare socialskyddet som enheten i samhället och en skälig utkomst för medborgarna kunde tryggas trots lågkonjunkturen och massarbetslösheten. Även om en märkbar andel av inbesparingarna i de offentliga uppgifterna riktades mot social- och hälsovårdssektorn kunde socialskyddets grundstrukturer bevaras. Samtidigt gjorde inbesparingarna socialskyddet mer sporrande och hälsovårdsverksamheten effektiverades avsevärt.
När ekonomin svängde i kraftig tillväxt i mitten av 1990-talet fortsatte utvecklingen av socialskyddet. Den offentliga ekonomin förblev ändå stram en lång tid efter lågkonjunkturen. Miljardfakturan för arbetslösheten måste kompenseras genom att tumma på andra sociala utgifter.
Internationaliseringen blev en stor del av verksamheten när Finland gick med i Europeiska unionen i början av 1995. Även om socialpolitiken i huvudsak hörde till medlemsstaternas befogenheter, har medlemskapet inneburit en samordning av socialpolitiken på nationell nivå och EU-nivå.
Samhället åldras
På 1990-talet började man förbereda sig för befolkningens åldrande och det ökade antalet åldringar. I och med att befolkningens åldersstruktur ändras minskar antalet personer i arbetsför ålder och den offentliga ekonomins utgifter ökar.
Man har förberett sig inför utmaningarna med åldrandet med strukturella åtgärder, så att utkomst och service ska kunna garanteras åt alla även i ett åldrande samhälle. Hög sysselsättningsgrad, hållbar finansiering av socialskyddet, friska och funktionsdugliga medborgare samt effektiva social- och hälsovårdstjänster har blivit centrala faktorer.
En betydande del av de framtida pensionsutgifterna har fonderats, och från och med 1990-talet har det gjorts flera pensionsreformer. År 2005 trädde en stor pensionsreform i kraft som hade som målsättning att förlänga yrkeskarriärerna. Man stöder fortsatt arbete genom program för att utveckla välmåendet i arbetet och arbetslivet, vilket ökar arbetslivets dragningskraft. Den bredbasiga Sata-kommittén utredde socialskyddet 2007–2009 och drog upp riktlinjer för reformer av utkomstskyddet.
Tyngdpunkten i främjandet av hälsa, funktionsförmåga och välbefinnande flyttas över från problemhantering till att förebygga problemen innan de uppstår. Hälsan ska vara en del av all beslutsfattning i samhället.
Den kommun- och servicestrukturreform (Paras) som inleddes 2005 gäller hela servicesystemet. Målsättningen är att skapa enhetliga och hållbara strukturer för social- och hälsovården.
Med den nya hälso- och sjukvårdslagen stärktes sambandet mellan bashälsovården och specialsjukvården. Lagstiftningen om socialvården håller också på att förnyas grundligt. Genom Kaste-programmet definierades målen för utvecklingen av social- och hälsovården under åren 2008–2011, och programmet fortsätter åren 2011–2015.
Målet är ett socialt hållbart Finland
Resultatet av decennier av utveckling är att Finland har ett socialskydd av hög kvalitet och med fungerande grundstruktur. Vi ligger i topp i flera stora internationella jämförelser av välfärden.
Utvecklingen av välfärdssamhället upphör ändå aldrig. Den strukturella förändringen i världsekonomin, en öppnare verksamhetsmiljö och den åldrande befolkningen innebär utmaningar för upprätthållandet av ett socialskydd av hög kvalitet och för finansieringen av socialskyddet. De betonar betydelsen av förebyggande arbete mer än tidigare.
Den världsomfattande ekonomiska krisen har ökat trycket på den offentliga ekonomin även i Finland. Den försvagade ekonomin och ekonomiska tillväxten och befolkningens åldrande skapar strama ramar för socialpolitiken.
I social- och hälsovårdspolitikens nya strategi Ett socialt hållbart Finland 2020 har ett socialt hållbart samhälle satts upp som huvudmål. Ett samhälle där människor behandlas likvärdigt, där allas delaktighet säkerställs, där det skydd och de tjänster som behövs erbjuds och där allas hälsa och funktionsförmåga främjas. Välfärdssamhället måste stå på en hållbar grund både ekonomiskt och socialt.
Viktiga årtionden
- Förordningen om att omorganisera senaten gavs den 8 november 1917. Ett självständigt socialutskott bildades för föredragning av sociala frågor.
- På 1920- och 1930-talen inleddes utvecklingen av socialförsäkringssystemet. Planeringen hade börjat redan på 1880-talet.
- Tiden efter krigen innebar återuppbyggnad även vid socialministeriet. Till ministeriets uppgifter hörde att hjälpa i synnerhet dem som lidit och skadats i kriget.
- I slutet av 1940-talet kom barnbidragssystemet.
- På 1950-talet, efter krigsskadestånden, började välfärdsstaten byggas upp. Då introducerades folkpensionssystemet och sjukhusväsendet.
- Viktiga reformer på 1960-talet var arbetspensionssystemet och sjukförsäkringslagen.
- År 1968 bytte ministeriet namn till social- och hälsovårdsministeriet, när ministeriet tog över ansvaret för hälso- och sjukvården.
- På 1970-talet höll social- och hälsovårdsministeriet på med omfattande utveckling av den finländska välfärdsstaten. Då började man bland annat med barndagvård och folkhälsoarbete.
- Under tillväxtåren på 1980-talet breddades servicen och förmånerna i välfärdsstaten och SHM:s betydelse i statskoncernen växte.
- 1990-talet präglades av följderna av lågkonjunkturen och massarbetslösheten.
- 1995 gick Finland med i Europeiska unionen och en samordning av social- och hälsovårdspolitiken på nationell nivå och EU-nivå inleddes.
- Under 2000-talets första årtionde förberedde man sig för den förändrade befolkningsstrukturen genom att förnya socialskyddet och tjänsterna. Hälso- och sjukvårdens vårdgaranti trädde i kraft, och en omfattande reform av arbetspensionen inleddes stegvis.
- De viktigaste projekten i början av 2010-talet var reformen av social- och hälsovårdens servicestruktur och helhetsreformen av socialvårdens lagstiftning. Den nya hälso- och sjukvårdslagen och garantipensionen trädde i kraft 2011.