Barn och ungdomar och händelserna vid Jokela skolcentrum
Tytti Solantaus, barnpsykiater, docent, utvecklingschef /Stakes
Mauri Marttunen, professor i ungdomspsykiatri, HNS, KTL
Ömsesidigt stöd för lärarna och daghemmens vårdpersonal
Gemensamma sammankomster för ömsesidigt stöd under de kommande veckorna. Före dagen börjar, under lunchen, efter skolan.
Under sammankomsterna genomgås egna erfarenheter: vad hörde jag i dag, i går, vad sen, vad sades där, hörde du det här, vad jag har tänkt. Samtidigt kan man också berätta om egna känslor och rädslor – hur är det med min egen säkerhet, kunde det här ske i vår skola – och märka att andra har samma känslor.
Känslor i anknytning till traumat kan vara akuta känslor av rädsla eller ångest, med tillhörande svettningar och hjärtklappning, koncentrationssvårigheter, svårigheter med att lyssna på andra, otålighet, retlighet, gråtmildhet, sömnstörningar, nedstämdhet.
Diskussion även om barnens reaktioner och prat och egna åtgärder. Då föds en bra möjlighet att fråga efter andras idéer och dela på erfarenheter.
Det är viktigt att komma ihåg att det inte finns endast ett rätt sätt att tala och agera, utan det bästa sättet skapas av erfarenheten och informationen som man delar med varandra.
Om diskussionen verkar stanna på en nivå av förfasande och rädsla, så hjälper det ofta att man till slut tänker på något som konkret anknyter till framtiden. I sista hand hör denna uppgift till rektorn/daghemmets föreståndare. Den aktuella saken kan vara att man funderar hur vi bäst kan stödja varandra eller något annat – i vissa fall kanske ordnandet av en gemensam social sammankomst.
Om det bland de anställda finns personer som upplever att de inte klarar av att prata om händelsen med barnen/ungdomarna skulle det vara bra om någon annan åtar sig uppgiften. De kan själv berätta för sin grupp att händelsen gör dem så ledsen att de inte kan tala om den.
Sammankomsterna ger en känsla av att jag inte är ensam, vi är många, vi är tillsammans.
Verksamhetens röda tråd går via delandet av erfarenheten och känslorna till att gemensamt gestalta situationen.
Den här verksamhetsmodellens röda tråd är å ena sidan att ge en röst åt allas personliga erfarenhet, å andra sidan, stödet av likställda och stärkandet av gemenskapen, samt sökandet av lösningar och blickarnas inriktande mot framtiden. Under processens gång framhävs olika delar av stigen. Till en början delandet av erfarenheten och stödet av likställda, i ett senare skede sökandet efter lösningar för framtiden.
Samma stig återkommer i verksamheten med barn, även om formen beror på barnens ålder.
Med barn och unga – allmänna synpunkterSynpunkterna nedan är möjligheter inte instruktioner att prestera. Varje situation är olika och den ansvariga vuxna vet bäst själv hur det är bäst att agera med den egna barngruppen.
Det lönar sig vanligen att börja diskussionen med att lyssna på barnen:
såg ni på tv, läste ni tidningar, vad har ni pratat hemma, vad med kamraterna (genomgång av det som skett)
vad tänker ni om det, hur kändes det (känslor och sättet att förstå saker)
i det här skedet kan speciellt de yngre ivrigt berätta om hur spännande allt är – skrämmande för den vuxna. Detta ska inte moraliseras, istället kan man säga t.ex. att: "Jo, ni leker ju mycket med pistoler och ser skjutningar på tv och det är spännande. Men nu var det här inte en lek utan verkligen sorgligt."
Något av barnen kan börja berätta om död de upplevt personligen – döden av en nära anhörig, vän osv. Till det kan man t.ex. säga att Marja vet hur det känns där på skolan nu.
I något skede är det bra om läraren/daghemmets vårdpersonal lugnt berättar om vad som hänt. På så sätt hjälper läraren/daghemmets vårdpersonal att skapa en vettig helhet av sinnebilderna. Man bör berätta om det som skedde lugnt och utan att förfasa sig eller beskylla någon. Sorgen behöver inte gömmas, det kan man berätta även för barnen.
En del av (de små) barnen vet eventuellt inte så mycket om händelsen fast största delen av barnen vet mycket. För dessa barn är det speciellt viktigt att en vuxen berättar enkelt om händelserna utan en laddning av rädsla och ångest.
Man bör försöka svara på barnens frågor så ärligt som möjligt, men ändå beaktande barnets utvecklingsnivå. Man kan också säga åt barnen att jag vet inte eller man vet det inte ännu men jag berättar genast när man vet något om saken.
Varför gjorde han det? T.ex.: Det vet ingen, men jag tror att han var en ganska olycklig människa. Ingen som har det bra skulle göra så här. Jag är inte alldeles säker på att han ens fattade vad han höll på med.
Kan samma sak hända här? T.ex.: Sådant här har aldrig hänt förr och hoppeligen händer det aldrig igen. Men vi måste ta hand om varandra. Därför möts vi vuxna, föräldrar och lärare/daghemmets personal alltid ibland och funderar hur allt skulle fungera på bästa möjliga sätt.
Samtalet kan leda till frågan hur vi kan ta hand om varandra, visa att vi tycker om, är vänner.
Det är bra att avsluta dagen med att göra något bekant gemensamt där alla har en egen plats – lek, spel, vad som helst som ger en känsla av bekanthet och positiv inställning. Det här gäller alla åldrar. Såhär stärker man känslan av trygghet: Vi har det bra tillsammans, vi tar hand om varandra, vi stöder varandra, vi har roligt. Det här kan man fortsätta med en längre tid, så länge som händelserna i Jokela lever i barnen.
I senare samtal, kanske vid tiden för de döda ungdomarnas begravningar kan man i skolorna/klasserna ordna en tyst timme. Under timmen skulle man stilla sig t.ex. med hjälp av musik och sen kunde alla berätta om hur de själv har det. I den situationen berättar barnen säkert om självupplevda begravningar. Det är bra, sorg och förlust har upplevts av alla på ett eller annat sätt.
Det är bra att följa med vad som rör sig i barnens/ungdomarnas egna cirklar. Om händelserna i Jokela börjar begravas under andra saker bör man inte på ett onaturligt sätt lyfta fram dem. Om det finns barn/ungdomar som verkar fastna i händelserna, borde man diskutera det med föräldrarna och fundera på om barnet eventuellt behöver hjälp.
Krisreaktioner hos barn och unga kan vara: rädslor, ångestkänslor, svårighet att koncentrera sig, otålighet, irritation, gråtmildhet, sömnstörningar, nedstämdhet, fixering, konflikter i kamratkretsen.
Barn under skolåldernDet ovannämnda stämmer i stora drag även med barn under skolåldern. När det är frågan om små barn är det viktigt att komma ihåg att deras sätt att tänka är fortsättningsvis ganska konkret och att språket måste vara enkelt. Trygghet betyder en famn, inte daghemmets skyddsplan.
Små barn uttrycker sig förutom med ord också genom lekar och det är bra att i dagvården följa med innehållet i barnens lekar. Från dem får man goda idéer till samtalsämnen. Barnens lekar får inte heller moraliseras, oberoende vad de består av. Om barnets lek återkommande slutar med förintelse så kan det berätta om för svåra erfarenheter och att barnet behöver stöd.
Små barns krisreaktioner kan vara: gråtmildhet, de klänger sig fast vid en vuxen, de drar sig tillbaka, irritation, svårt att sova, konflikter med andra barn, håglöshet, svårt att leka. Alltid när barnet uppvisar något av dessa måste man kontakta barnets föräldrar och fundera på behovet av ytterliga stöd.
UngdomarMajoriteten av alla ungdomar vet vad som har hänt. Därför är det viktigt att med eleverna i högstadiet
realistiskt gå igenom det som skett
diskutera vad de tänker om det som skett (målet är att dela svåra känslor och att prata om känslor)
lyfta fram det att händelsen är ytterst ovanlig (målet att skingra orealistiska rädslor)
realisera det att det som hänt är en desperat akt av en ungdom som hade stora problem (målet är att plocka sönder eventuella hjältefantasier och idealisering)
poängtera vikten av att stödja varandra och gemenskapen (målet är att stödja gemenskaps- och trygghetskänslan)
skapa i slutet av skoldagen en situation där klassen tillsammans avslutar skoldagen med något positivt som stöder gemenskapen, t.ex. en gemensam lek. (målet är att upplevelsen om gemenskap stannar i tankarna efter skoldagen)
uppmuntra dem att tala om saken även hemma med föräldrarna (målet är att arbeta sig igenom händelsen även utanför skolan)
Lyfta fram att ingen 18-åring som mår bra dödar andra människor
Samarbete med föräldrarMan borde berätta skriftligt via barnet/unga för föräldrarna hur man agerat i skolan – t.ex. "I dag berättade barnen om sina erfarenheter och känslor, vi diskuterade dem, dagen avslutades med gemensam lek" – och hur man kommer att agera i framtiden. Man borde uppmuntra föräldrarna att fråga sina barn vad man har diskuterat om saken och vad barnet tänker om det.
Det vore bra om föräldrarna kunde lugnt stanna hemma på kvällarna med barnen och också göra gemensamma trevliga saker. Alla barn behöver både en fysisk och psykisk famn.
Vi rekommenderar att denna instruktion även ges åt föräldrar.
Klassföräldrarna kan också kallas samman så att de får höra hur man tänkt i skolan. Föräldrarna kan berätta om sina egna önskemål och man kan planera samarbete. Om ett barn eller en ungdom reagerar på ett avvikande sätt borde det genast tas upp med föräldrarna.