Genomförande av äldreomsorgslagen 2015
Från början av 2015 börjar man tillämpa tre paragrafer i enlighet med lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (10 §, 17 § och 20 §). Dessutom har den så kallade äldreomsorgslagen ändrat i fråga om grunderna för långvarig institutionsvård och reformen trädde i kraft i början av året.
Ansvarig arbetstagare (17 §)
En äldre person kan få en ansvarig arbetstagare om personen behöver hjälp i frågor som har samband med utförandet och samordningen av tjänster. Behovet av en ansvarig arbetstagare ska alltid bedömas i samband med utredningen av servicebehovet. Personen själv eller en närstående kan kontakta den enhet som ansvarar för servicen för äldre för att få en bedömning av servicebehovet om det upptäcks att den äldre personens funktionsförmåga har försämrats eller om det upptäcks andra missförhållanden i personens omständigheter.
Det kan vara nödvändigt att utse en ansvarig arbetstagare för följande klientgrupper:
- Klienter som på grund av till exempel sjukdomar eller rusmedelsproblem inte klarar av att sörja för den egna samlade servicen.
- Klienter som är i en svår livssituation eller övergångssituation, till exempel klienter som skrivs ut efter vård på sjukhus. Den här gruppen omfattar också personer som har en sjukdom som försämras eller som nyligen har blivit änkor eller änklingar. I dessa fall kan man vid behov utse en ansvarig arbetstagare för en viss tid.
- Klienter som behöver många tjänster och som behöver hjälp med att hantera den samlade servicen.
Även en känsla av otrygghet kan utgöra en grund för att utse en ansvarig arbetstagare för en klient. Särskilt äldre personer som har en minnessjukdom, men som bor ensamma med hjälp av tjänster som ordnas i hemmet, kan uppleva en känsla av otrygghet. Känslan av trygghet ökar väsentligt om personen får en ansvarig arbetstagare som han eller hon vid behov kan vända sig till. Det kan också behövas en ansvarig arbetstagare om en äldre person vårdas med hjälp av stöd för närståendevård och den närstående behöver hjälp och stöd för att sköta klientens ärenden.
Den ansvariga arbetstagaren följer upp hur den äldre personens serviceplan genomförs samt förändringar i servicebehovet. Dessutom koordinerar arbetstagaren vid behov ordnandet av övriga tjänster samt ger råd och hjälp i frågor som berör tjänster och förmåner som den äldre personen har rätt att få. Arbetstagaren säkerställer också att uppgifter om klienten vid behov överförs till olika instanser.
Den ansvariga arbetstagarens uppgifter förutsätter sakkunskap om social- och hälsovårdens servicesystem och om åldrande. Därför ska den ansvariga arbetstagaren ha sådan yrkesmässig behörighet inom social- och hälsovården som är ändamålsenlig med tanke på den äldre personens samlade service. Kommunen överväger vilket sätt att ordna en ansvarig arbetstagare som är lämpligast med tanke på de egna omständigheterna. En anställd inom social- och hälsovården som arbetar med klienten och som har tillräcklig kompetens med tanke på klientens behov kan utses till ansvarig arbetstagare. Uppgiften som ansvarig arbetstagare kan också vara en skild uppgift, varvid den anställdas huvudsakliga uppgift är att sörja för flera klienters angelägenheter i egenskap av ansvarig arbetstagare. Systemet med ansvarig arbetstagare har testats i pilotprojekt på olika håll i Finland. I projekten har man utvecklat verksamhetsmodeller för att bedöma behovet av en ansvarig arbetstagare och för att ordna uppgifterna.
Nyttiga länkar (på finska):Om systemet med ansvarig arbetstagare:
Om verksamheten med klientansvariga:
Tryggande av expertis (10 §)
Kommunen behöver mångsidig expertis för att kunna planera och genomföra den service som främjar den äldre befolkningens välbefinnande samt de social- och hälsovårdstjänster som ska ordnas för de äldre, så att kvaliteten är hög och servicen fungerande. En god kompetens hos kommunens anställda är också en förutsättning för att man i omfattande utsträckning och på ett mångsidigt sätt ska kunna utreda äldre personers behov av service.
Kommunen ska kunna erbjuda särskild expertis åtminstone inom områdena främjande av välbefinnande och hälsa, gerontologiskt vård- och socialarbete, geriatri, läkemedelsbehandling, näring, multiprofessionell rehabilitering samt mun- och tandvård.
Avsikten är inte att varje kommun anställer egna experter som företräder alla dessa kompetensområden. Däremot ska kommunen se till att på olika alternativa sätt ha ovan nämnda expertis till sitt förfogande. För att trygga tillgången till expertis krävs i många fall samarbete med andra kommuner eller samkommuner. Kommunerna kan anskaffa expertis antingen separat eller tillsammans exempelvis från privata aktörer, såsom företag och organisationer inom branschen. En expert kan också vara tillgänglig på distans.
Egenkontroll (23 §)
I lagen finns en paragraf om egenkontroll med tanke på kvalitetskontrollen av den socialservice som kommunen producerar inom ramen för den egna verksamheten. Egenkontroll är ett verktyg genom vilket man i enheternas dagliga arbete kan utveckla och följa upp servicens kvalitet. Tack vare egenkontrollen kan man identifiera, förebygga och rätta till missförhållanden i klientens service och osäkra situationer eller situationer som medför risker för att servicen inte kan genomföras på ett lyckat sätt.
I övervakningen av social- och hälsovårdsservicen betonas serviceproducenternas eget ansvar för verksamhetens behörighet och kvaliteten på de tjänster de producerar samt för klient- och patientsäkerheten. Egenkontrollen baseras på den riskhantering som genomförs vid enheten där serviceprocesserna bedöms med kvaliteten och klientsäkerheten i åtanke. Syftet är att förebygga att risker blir verklighet och att systematiskt och snabbt reagera på de kritiska arbetsskeden som observerats eller saker som behöver utvecklas.
Enligt paragrafen ska föreståndaren som ansvarar för servicen se till att det vid verksamhetsenheten ordnas egenkontroll i syfte att säkerställa att servicen är högkvalitativ, säker och tillbörlig. Den enhetsspecifika planen för egenkontroll ska vara offentligt framlagd och informera läsaren om hur man vid enheten säkerställer att servicen genomförs på ett högklassigt och klientsäkert sätt. Planen för egenkontroll beskriver också hur enheten agerar om det konstateras att servicen av någon anledning inte genomförs i enlighet med de mål som fastställts för den eller att det finns risk för att klientsäkerheten äventyras. Målet med egenkontrollen är att de anställda hela tiden ska utvärdera sin egen verksamhet, lyssna på klienterna och närstående i frågor som berör kvalitet och klientsäkerhet samt beakta respons från klienter i verksamhetsutvecklingen. Planen för egenkontroll bistår även myndighetstillsynen.
Genomförandet av planen ska följas upp och servicen utvecklas utifrån responsen. Man samlar regelbundet in respons från klienter, deras anhöriga och närstående samt från de anställda vid enheten. Syftet är att trygga klienternas och personalens möjlighet att delta i och påverka bedömningen och utvecklandet av servicens kvalitet.
Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) har fått befogenheter att utfärda föreskrifter om vad planen för egenkontroll ska innehålla och hur den ska utarbetas samt om uppföljningen av den. Valvira utfärdade den 25 juni 2014 följande föreskrift: föreskrift om planen för egenkontroll för privat socialservice och offentlig äldreomsorg: innehåll, uppgörande och uppföljning. Föreskriften gäller all privat socialservice som avses i lagen om privat socialservice samt sådana socialvårdstjänster för äldre som produceras av en kommun eller ett samarbetsområde som avses i äldreomsorgslagen. Valvira har gjort upp en vägledande blankettmall som serviceproducenten vid behov kan använda till hjälp när planen för egenkontroll utarbetas.
Bestämmelser som berör privata serviceproducenter finns i lagar om privat social- och hälsovårdsservice.
Nyttiga länkar:
Långvarig institutionsvård
I reformen av äldreomsorgslagen som trädde i kraft i början av året specificeras lagen så att den bättre än tidigare svarar mot lagens ursprungliga mål om att prioritera tjänster som ges i hemmet och att i sista hand tillämpa långvarig institutionsvård.
Det är nödvändigt att förnya servicesystemet eftersom det nuvarande systemet inte motsvarar klienternas önskemål och behov på ett ändamålsenligt sätt. Målen med lagen har dessutom fullföljts regionalt mycket ojämnt med resultatet att jämlikheten bland äldre som bor i olika kommuner har blivit hotad.
Enligt den rapport som Institutet för hälsa och välfärd (THL) har utarbetat inom ramen för uppföljningen av äldreomsorgslagen (THL:s rapport 13/2014) finns det både inom institutionsvården och det effektiverade serviceboendet sådana äldre klienter vars servicebehov man skulle kunna möta även på andra sätt. Utredningen stödjer uppfattningen om att det i många kommuner snarare är de befintliga verksamhetslokalerna och verksamhetspraxisen än klienternas servicebehov som bestämmer om klienterna vårdas på en institution eller inom öppenvården.
De viktigaste punkterna i äldreomsorgslagen är att lyssna på den äldre klientens åsikt och att i omfattande utsträckning bedöma dennes servicebehov. Äldre personer har själva tydligt uttryckt sin önskan om att få bo hemma. Trycket på institutionsvården uppstår huvudsakligen på grund av utmattning hos vårdande närstående, minnessjukdomar samt klientens upplevelse av ensamhet, isolering eller nedstämdhet. I äldreomsorgslagen och kvalitetsrekommendationen betonas att samtidigt som man minskar institutionsvården måste man öka verksamhet och service som främjar funktionsförmågan, välfärden och hälsan, rehabiliteringen och hem- och närståendevården samt göra dessa mångsidigare. Dessutom ska man utveckla boendealternativ som kombinerar boende och service. Servicesystemet bör alltid ses som en helhet där alla delar utvecklas enligt behovet.
När den eftersträvande strukturförändringen förverkligas omfattar tjänsterna en större del av den äldre befolkningen än i nuläget. Den enda andel man strävar efter att minska är den långvariga institutionsvården, i synnerhet vården på hälsovårdscentralens bäddavdelning.
Enligt lagen kan den långvariga vården och omsorgen av de äldre i fortsättningen genomföras som långvarig institutionsvård endast på medicinska grunder eller kund- och patientssäkerhetsgrunder. Dessutom förutsätts att den som ordnar servicen innan beslutet om institutionsvård har fattats har utrett övriga möjligheter att ordna service och att beslutet om långvarig institutionsvård motiveras. Reformen berör tre paragrafer (14 §, 14 a § och 15 a §), till övriga delar gäller lagen i sin tidigare form.
Ytterligare information
Konsultativ tjänsteman Satu Karppanen, tfn 0295 163 549 eller [email protected]