Begränsningen av kommunernas utläggningar av verksamhet och investeringar inom social- och hälsovården stramas åt - Enskilda kommuner betalas ersättning för oanvända fastigheter

Regeringen förlänger giltighetstiden för lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården fram till utgången av 2019. Samtidigt föreslår regeringen att bestämmelserna om investeringar och avtal om utläggning skärps. Också giltighetstiden för lagen om en kommun- och servicestrukturreform förlängs med ett år. Dessutom fastställde regeringen riktlinjer för fortsatt beredning av sådana frågor inom ramen för landskaps- och social- och hälsovårdsreformen som gäller fastigheter. Syftet med den tidsbundna regleringen i införandelagen är inte att garantera samtliga kommuner ersättning för egendomsarrangemang.

Statsrådets finanspolitiska ministerutskott och ministerarbetsgruppen för reformer understödde lagförändringarna vid sina möten den 14 och 15 november. Propositionen om ändring av begränsningslagen och ramlagen finslipas och överlämnas till riksdagen så snart som möjligt.

Under beredningen av landskaps- och social- och hälsovårdsreformen har kommunernas och samkommunernas beslutanderätt i fråga om social- och hälsovårdstjänster begränsats genom två lagar. 

Lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården kräver att ett uppsägningsvillkor tas in i kommunernas och samkommunernas långvariga och omfattande avtal om upphandling av tjänster från privata tjänsteproducenter. Genom lagen begränsas också långvariga avtal om nyttjanderätt till byggnader samt betydande investeringar inom social- och hälsovården. 

Lagen om en kommun- och servicestrukturreform ålägger å sin sida kommunerna att ordna social- och hälsovårdstjänster utifrån ett tillräckligt stort befolkningsunderlag. De nuvarande samarbetsområdena får inte upplösas. Båda lagarnas giltighetstid förlängs nu med ett år. Detta motiveras med att ikraftträdandet av landskaps- och social- och hälsovårdsreformen skjuts fram till ingången av 2020.  Det föreslås inga övriga ändringar i lagen om en kommun- och servicestrukturreform.

I begränsningslagen föreslås skärpta bestämmelser i fråga om investeringar i byggnader för vilka kostnaderna överstiger fem miljoner euro. I fortsättningen kan dispens beviljas bara om investeringen är nödvändig och brådskande med tanke på ordnandet av de lagstadgade social- och hälsovårdstjänsterna.

Enligt gällande lag ska ett uppsägningsvillkor tas in i omfattande och långvariga avtal, om utläggningen gäller över femtio procent av kommunens eller samkommunens social- och hälsovårdstjänster och avtalet gäller i minst fem år. Det framtida landskapet kan säga upp avtalet när förutsättningarna enligt lagen uppfylls.

De avtal om utläggning som ingåtts i enlighet med den gällande lagen begränsar det kommande landskapets möjligheter att tillhandahålla social- och hälsovårdstjänster på ett ändamålsenligt sätt. Därför föreslås det att begränsningslagen ändras. I ett avtal om upphandling av tjänster ska tas in ett uppsägningsvillkor alltid när utläggningen gäller över trettio procent av kommunens eller samkommunens social- och hälsovårdstjänster och när avtalet gäller längre än till 2020. Landskapet har då rätt att säga upp avtalet utan kostnad.

Regeringen fastställde riktlinjer för lagberedning som hänför sig till kommunernas fastigheter

Beredningen baserar sig på grundlagsutskottets utlåtande i juni. Grundlagsutskottet ansåg att de ändringar som landskaps- och vårdreformen innebär allmänt taget inte äventyrar kommunernas ekonomiska självstyre på ett sätt som skulle strida mot grundlagen. Riskerna för enskilda kommuner kan enligt grundlagsutskottet emellertid inte anses vara helt problemfria, och reglering som säkerställer kommunens självstyre bör därför fogas till egendomsarrangemang som gäller kommunens egendom.

Grundlagsutskottet fäste särskild uppmärksamhet vid kommunernas social- och hälsovårdslokaler. Lokalbehoven förändras, men förändringarna beror också på många faktorer som inte anknyter till social- och hälsovårdsreformen. Sådana är bland annat den åldrande befolkningen, förändrade vårdpraxis och digitaliseringen.

Den tidsbundna regleringen i införandelagen riktas mot enskilda kommuner

Som utgångspunkt för den fortsatta beredningen fastslog finanspolitiska ministerutskottet att avsikten med den tidsbundna regleringen inte är att garantera ersättning åt samtliga kommuner. Den riktas uttryckligen mot enskilda kommuner, och gäller specifikt sådana situationer som direkt beror på egendomsarrangemang i samband med social- och hälsovårdsreformen och som hotar kommunens möjligheter att självständigt besluta om sin ekonomi och svara för sina lagstadgade förpliktelser. I grundlagsutskottets utlåtandepraxis har konsekvenserna för kommunerna under den senaste tiden bedömts på basis av trycket mot kommunalskattesatsen. Finanspolitiska ministerutskottet ansåg att det på samma sätt är motiverat att bedöma de konsekvenser som egendomsarrangemangen i samband med social- och hälsovårdsreformen kommer att ha för enskilda kommuners ekonomi.

Införandelagens bestämmelser om egendomsarrangemang innehåller en övergångsperiod på tre år (åren 2020–2022), vilket lindrar konsekvenserna för kommunerna i betydande grad och ger kommunerna tid att anpassa sig till situationen. Kommunerna kommer att få betydande årliga hyresintäkter under övergångsperioden. Dessutom fastslog regeringen redan hösten 2016 att kommunerna erbjuds sakkunnigstöd vid försäljning och förädling av lokaler som eventuellt blivit oanvända.

Ytterligare information om begränsningslagen:

Kirsi Varhila, överdirektör, social- och hälsovårdsministeriet, tfn 0295 163 338

Pekka Järvinen, regeringsråd, social- och hälsovårdsministeriet, tfn 0295 163

Ytterligare information om reglering av understöd åt kommunerna:

Matias Hilden, minister Vehviläinens specialmedarbetare, tfn 050 911 9947, matias.hilden(at)vm.fi

Jani Pitkäniemi, avdelningschef, överdirektör, tfn 0295 530 494, jani.pitkaniemi(at)vm.fi