Ogjort arbete kostar två miljarder i månaden

"Kostnaderna för sjukfrånvaro, arbete under sjukdom, invalidpension och hälso- och sjukvård innebär varje månad en samhällsekonomisk förlust på omkring två miljarder euro. Allra mest betalar arbetsgivarna, men också arbetstagarna och den offentliga ekonomin står för en del av kostnaderna", säger överinspektör Mikko Rissanen.

I en utredning från SHM:s arbetarskyddsavdelning granskas priset för förlorade arbetsinsatser på ett nationalekonomiskt plan, men också ur den enskilda arbetsplatsens perspektiv.

"Det är svårt att relatera siffror i miljardklassen till ett företag med exempelvis tio arbetstagare. Det blir enklare att förstå om man räknar ut kostnaden per arbetstagare. Antagligen får det också företagen att fundera på vad de kunde göra för att förebygga de här kostnaderna."

Hemma eller på jobb när man är sjuk: kostnad för arbetsgivaren 1 590 euroSjukfrånvarons andel av det ogjorda arbetet utgör 3,4 miljarder euro per år och består av cirka 20 miljoner sjukledighetsdagar. Det finns drygt 2,1 miljoner löntagare, vilket innebär att summan per person är 1 590 euro.

Sjuknärvaro, det vill säga att vara på jobbet trots att man är sjuk, ger kanske lite överraskande upphov till lika stora kostnader som sjukfrånvaron. Enligt internationella undersökningar är det till och med vanligare än att stanna hemma. Om sjukdomen stör eller helt förhindrar arbetandet förblir arbetet ogjort trots att man är på plats.

"De sjukdomsgrupper som stör arbetandet mest är depression och starka smärtor framför allt vid besvär i rörelseapparaten", berättar Rissanen.

På grund av invalidpensioner förlorar Finland arbete för åtta miljoner euro, det vill säga 181 000 årsverken. Enligt Rissanen är detta ett ekonomiskt problem såväl för samhället som för individen.

"När befolkningen åldras och arbetskraftsunderskottet ökar är det viktigt att så många som möjligt orkar och vill fortsätta ända till pensionsåldern. För arbetstagaren är en lång karriär en utkomstfråga, för en låg invalidpension föregås ofta av en sänkt lönenivå till följd av sjukdom eller arbetslöshet."

De direkta och indirekta kostnaderna för arbetsolycksfall är enligt utredningen 2-2,5 miljarder euro per år, och yrkessjukdomar ger upphov till kostnader på ytterligare 97 miljoner euro. Hälsovårdskostnaderna för den arbetsföra befolkningen, utan förebyggande arbete, uppgår till 7,9 miljarder.

De har inkluderats i beräkningen eftersom de åtminstone indirekt kan påverkas också genom åtgärder på arbetsplatserna. När alla summor räknas ihop blir resultatet drygt 24 miljarder euro.

Friskvård på arbetsplatsen behövsEnligt Rissanen är ett av målen med utredningen att väcka diskussion på arbetsplatserna om hur man kan främja arbetsförmågan. Samtidigt påminner han om att hälsorelaterade problem inte kan lösas enbart på arbetsplatsen.

"Arbetsförmågan påverkas av många faktorer, inte minst av generna och levnadsvanorna. Arbetslivets möjligheter att påverka är därför begränsade och också beroende av miljön. Arbetsplatserna kan till exempel inte påverka vårdkedjorna inom den offentliga hälso- och sjukvården, men dessa har stor betydelse exempelvis för sjukledigheternas längd."

Behovet av längre karriärer och större produktivitet har varit på tapeten länge och det har också gjorts mycket för att förbättra situationen. Ett resultat av detta är att pensionsåldern har stigit och det ogjorda arbetets andel av företagens lönekostnader har minskat.

Trots dessa resultat behövs det också nya modeller på arbetsplatserna. Rissanen lyfter fram exempelvis företaget Pipelife Finland och dess projekt "Oivalluksen voima", där hela personalen har varit med och utvecklat arbetsmetoder och redskap som underlättar arbetet och förbättrar säkerheten. Företaget har satsat på att personalen själv ska göra sitt arbete vettigare.

"Projektet handlade i grunden om att rädda hela företaget, så det behöver inte finnas en läkare bakom allt."

Den minsta gemensamma nämnarenPriset för ogjort arbete har beräknats på många olika sätt och därför figurerar också olika siffror i offentligheten. Summorna i arbetarskyddsavdelningens utredning står enligt Rissanen för de beräknade minimikostnaderna.

"Exempelvis för sjukfrånvaro räknas bara lönen och lönebikostnaderna, inte till exempel det mervärde som utfört arbete skulle ha gett. Beräkningarna baserar sig på nationella data från Fpa, Statistikcentralen och försäkringsanstalterna, och inga slutsatser har dragits utifrån stickprov. Också de indirekta kostnaderna har bedömts utifrån starkaste möjliga bevis."

Rissanen säger att de som arbetade med utredningen sökte den minsta gemensamma nämnare som alla kan godta för beräkningen av kostnaderna.

"Om man kan nå samförstånd om grunderna för beräkningen är det lättare att gå vidare med detta."


Text: Paula Mannonen