Ojämlikheten i hälsa har fortsatt att öka i Finland
Finländarnas hälsotillstånd har förbättrats, men hälsoskillnaderna mellan befolkningsgrupperna har bibehållits eller till och med vuxit under de senaste tjugo åren. Social- och hälsovårdsministeriets nya publikation rapporterar om förändringar i de socioekonomiska hälsoskillnaderna mellan olika grupper samt om orsaker till dessa förändringar och förklaringsmodeller åren 1980–2005. I de flesta fall har man forskat om den socioekonomiska ställningen genom att se på utbildning, men även yrkesbaserad socialgrupp, inkomstnivå och sysselsättningsstatus.
I ljuset av uppgifterna från åren 2003–2005 var det förväntade antalet levnadsår för 35-åriga högre manliga tjänstemän 6,1 år längre än för manliga arbetare. För kvinnor var motsvarande skillnad 3,3 år. På basis av uppgifter över dödligheten från 1990-talet vet man att det förväntade antalet friska levnadsår varierar efter utbildningsgrupp ännu mer än det förväntade antalet levnadsår. I de lägsta utbildnings- och socialgrupperna är långtidssjukdomar ungefär 50 procent vanligare än i de högsta grupperna. Skillnaderna i självskattad hälsa, funktionsförmåga och självskattad arbetsförmåga har varit tydliga under hela granskningsperioden.
Skillnader i levnadsvanor och användning av hälso- och sjukvårdstjänster
I hälsorelaterade levnadsvanor förekommer betydande socioekonomiska skillnader särskilt när det gäller personer i arbetsför ålder. Rökning, storkonsumtion av alkohol och berusningsdrickande är vanligare i de lägre grupperna. Personer i högre ställning har oftare rekommendationsenliga matvanor är personer i lägre ställning, men skillnaderna i användning av fett och grönsaker har ändå minskat. Motionerandet bland personer i arbetsför ålder har hela tiden varit vanligast i de högsta socioekonomiska grupperna. De socioekonomiska skillnaderna är fortfarande stora när det gäller folksjukdomars riskfaktorer som orsakar mest dödsfall, dvs. blodtryck, kolesterolnivå och övervikt.
Även användningen av hälso- och sjukvårdstjänster visar socioekonomiska skillnader. Med hänsyn till servicebehovet utnyttjar höginkomsttagare både mer företagshälsovårds- och privatläkartjänster än låginkomsttagare. Däremot har låginkomsttagare mer hälsovårdscentralbesök än höginkomsttagare. Besök hos tandläkare visar motsvarande skillnader, som dock har minskat bl.a. genom tandvårdsreformen.
Minskning av hälsoskillnader förutsätter samarbete mellan olika sektorer
Ända sedan år 1986 har alla nationella hälsopolitiska program haft som mål att minska hälsoskillnaderna, och detta är en av de svåraste utmaningarna för hälsopolitiken. Att minska hälsoskillnader förutsätter samhälls- och hälsopolitiska åtgärder samt samarbete mellan olika sektorer. Alla åtgärder och strukturer som påverkar folkhälsan borde utvecklas så att hälsan förbättras mest i de stora befolkningsgrupper där hälsoproblem är mest vanliga. På det här sättet kan man samtidigt avsevärt förbättra den genomsnittliga hälsan hos hela befolkningen.
Forskare vid Folkhälsoinstitutet, Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården Stakes, Helsingfors universitet och Arbetshälsoinstitutet har samlat och redigerat publikationen Ojämlik hälsa i Finland (SHM:s publikationer 2007:23). Skribenterna är 44 finländska experter. Publikationen finns att läsa på social- och hälsovårdsministeriets webbplats www.stm.fi > Julkaisut > 2007
Social- och hälsovårdsministeriet ordnar den 4 mars 2008 ett seminarium om hälsofrämjande och minskning av hälsoskillnader. På seminariet kommer man att bl.a. behandla handlingsprogrammet för minskning av hälsoskillnader och politikprogrammet för hälsofrämjande.