Trots insatserna har hälsoskillnaderna ökat

Ojämlikheten bland finländarna och hälsoskillnaderna mellan befolkningsgrupperna har ökat under hela 2000-talet. Trots att mycket uppmärksamhet har ägnats ojämlikheten är den fortfarande ett av de allvarligaste problemen med vår folkhälsa, konstaterar direktör Taru Koivisto.

"Att ojämlikheten har ökat beror på att välfärden och hälsan i de högre socioekonomiska grupperna har förbättras, medan förhållandena inte har förändrats i den lägsta gruppen", förklarar Koivisto.

En stor del av hälsoskillnaderna beror på levnadsvanorna. "Alkoholanvändning, rökning, motions- och matvanor har en stor inverkan", säger Koivisto.

Man har försökt påverka dessa faktorer, men frågan varför levnadsvanorna varierar så mycket mellan olika befolkningsgrupper är svåråtkomlig. "Utöver det egna hälsobeteendet och arvsanlagen har även utbildning, levnadsförhållanden, arbetsförhållanden, inkomstskillnader, boende och social gemenskap en inverkan", säger Koivisto.

Hälso- och välfärdsskillnaderna visar sig i form av dödlighet, sjukdomar, upplevd hälsa och mental hälsa.

En minskning av hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper är ett av de huvudsakliga målen för programmet Hälsa 2015. Hälsa 2015 är ett långsiktigt folkhälsoprogram som har pågått sedan början av 2000-talet.

I den nu publicerade mellanrapporten för Hälsa 2015 bedömer man vad som gjorts för att främja hälsan under de senaste åren och hur finländarnas hälsa har utvecklats.

Programmet syftar till att minska ojämlikheten och till att öka antalet friska och aktiva levnadsår hos befolkningen. Här har man lyckats bättre än med det andra övergripande målet.

 "På ett allmänt plan är finländarnas arbetsförmåga god och funktionsförmågan hos de äldre har förbättrats. Finländaren kan nu förvänta sig att leva frisk två år längre i snitt än år 2000", säger Koivisto.

Exempelvis hjärt- och blodkärlssjukdomarna har minskat och det har även rökningen och drickandet i berusningssyfte bland unga under 18 år gjort.

Finländarnas hälsa har dock även utvecklats i negativ riktning.

"Barnfamiljernas utkomst har försvagats, och omhändertagandet av barn har ökat. Befolkningens viktökning och minskade aktivitet är också ett stort problem", säger Koivisto.

Dessutom måste vi uppmärksamma att långtidsarbetslöshet, störningar i den psykiska hälsan, utslagning och alkoholrelaterade skador har ökat.

"De hälsovårdspolitiska utmaningarna har varit i stort desamma under hela 2000-talet", konstaterar Koivisto.

Även lösningarna känner man åtminstone delvis till. Förebyggande arbete behövs där människorna finns. Här betonas kommunens roll.

Kommunernas betydelse som verkställare av hälsovårdspolitiken har också ökat under hela 2000-talet, när statens programstyrning har blivit central. I stället för direkta uppmaningar försöker man ge kommunerna anvisningar. Programmet Hälsa 2015 är ett gott exempel på detta.

Statens program har ändå fått kritik för att användarna inte känner dem tillräckligt bra och för att de är för många. Koivisto säger att i stället för att fundera över kännedomen om programmens namn borde man kontrollera hur väl man känner till metoderna.

"Syftet är inte heller att man i kommunerna ska tänka hej, nu genomför vi programmet Hälsa 2015. Nyckelpersonerna ska plocka ut sådant från programmet som de upplever som viktigt och med egna ord föra in detta i kommunens planer. Då står inte programmens namn i papperen, utan till exempel förebyggande av marginalisering eller förbättring av välfärden för barn."

Koivisto säger att programmet Hälsa 2015 har lyckats väcka debatt och öka samarbetet.

"Programmet synliggör det hälsofrämjande arbetet. Genom det har kärnfrågorna lyfts fram och tagits till behandling inom alla förvaltningsområden."

Redaktör Maija Luotonen