Fattigdom i utvecklingsländerna bekämpas bit för bit

Hållbar utveckling har flera dimensioner. Det är inte bara frågan om att vara ekologisk utan utvecklingen ska även vara hållbar socialt och ekonomiskt. Finland deltar i FN:s konferens om hållbar utveckling i juni i Brasilien.

Anne Eriksson, konsultativ tjänsteman vid social- och hälsovårdsministeriet, konstaterar att målet för Rio+20-konferensen är att komma ifrån slöseri med naturresurser, att bara tänka på sin egen generation och gå mot en rättvis och rimlig värld.

"Människornas verksamhet och dess konsekvenser ska bedömas samtidigt genom ekologisk, social och ekonomisk dimension, eftersom de överlappar varandra."

Målet för FN:s konferens är att förmå den politiska ledningen i olika länder att engagera sig i en hållbar utveckling. Ett annat mål är också att bedöma den hittillsvarande verksamheten och ta tag i nya utmaningar. Perspektivet ska vara globalt.

"Problemen med hållbar utveckling kan inte lösas, om man inte talar om den ojämna fördelningen av konsumtionen. För närvarande konsumerar vissa människor alltför mycket medan det blir endast smulor kvar för andra. Problemet är hur man kan förmå rika länder att gå med på att konsumera mindre", säger Eriksson.

Ett av huvudtemana vid Rio+20-konferensen var grön ekonomi. Det innebär bland annat ekonomisk tillväxt, som baserar sig på effektiv användning av resurser och teknologi. Även om ekonomin växer används så lite resurser som möjligt och föroreningar minskas.

Ur social- och hälsovårdsministeriets synvinkel är det väsentligaste målet vid konferensen att stärka den sociala hållbarheten.

"Våra mål sammanhänger med fattigdomsbekämpning. Man kan utgå från att alla garanteras rent vatten och sanitär utrustning, möjlighet till studier, människovärdigt arbete, social trygghet och hälsovård. Välfärden byggs upp bit för bit", konstaterar Eriksson.

De nordiska länderna har för konferensen dessutom gemensamt berett ett seminarium, som fokuserar på välfärd och jämställdhet mellan könen.

Global fattigdomsbekämpning är inte lätt men man kan lära sig av till exempel Finland efter kriget. Finland är nu ett av världens rikaste och mest utvecklade länder, även om utgångsläget var ytterst kargt.

Enligt Anne Eriksson är den nordiska välfärdsmodellen ett bra verktyg, även om den inte direkt lämpar sig som lösning på fattiga länders problem. Ur modellen kan man dock finna goda principer och tillämpa dessa på varje lands egen kultur.

En sak är dock klar enligt Eriksson: fattigdom elimineras inte med temporära program som styrs utifrån.

"Fattigdomen i utvecklingsländerna kan inte elimineras genom fattigdomsprogram. Vi kan inte bara ta med oss våra verksamhetsformer till fattiga länder och säga att det är så här man löser problemen. Förändringarna måste utgå från landet själv. Man måste skapa statliga strukturer med vilka man bekämpar fattigdom", betonar Eriksson.

Eriksson betonar att även social- och hälsovårdsministeriet ska undersöka fattigdomsproblemet i större omfattning än nationellt. Riokonferensen är enligt henne en bra plats för detta, eftersom den erbjuder ett globalt forum för att diskutera naturresurser, välfärd och ett hållbart jordklot.

Även om de grundläggande förhållandena i Finland är relativt goda kan vi också lära någonting nytt av andra.

"Man kan stöta på nya bra tänkesätt på överraskande platser. Till exempel etik, uppfattning om människovärde och inställning till äldre varierar från land till land. Detta sammanhänger inte med ekonomisk standard."

Enligt Eriksson tror många att Riokonferensen bara är en konferens om miljö- eller utvecklingssamarbete. Ämnena är dock mycket mer omfattande. Det väsentliga enligt Eriksson är ett globalt tänkesätt.

"En hållbar utveckling kan inte skapas utan demokrati och ett fungerande samhällssystem. I många länder är det ännu lång väg till förverkligandet av social rättvisa. Dessa frågor löses inte lokalt utan där krävs det globalt samarbete", konstaterar Eriksson.