Frågor och svar om lagstiftningen om mentalvård och rusmedel

Det allmänna syftet är att förbättra tillgängligheten, kvaliteten och beaktandet av de individuella behoven inom mentalvårds-, missbrukar- och beroendetjänsterna och att i alla åldersgrupper stärka kundens rätt att på lika villkor få service enligt sina behov. 

Lagstiftningen förtydligar socialvårdens och hälso- och sjukvårdens roller i mentalvårdsarbetet, rusmedelsarbetet och beroendearbetet i syfte att stärka samordningen och se till att servicehelheterna fungerar bra. 

Syftet är också att tydligare lyfta fram att de tjänster som hänför sig till psykisk hälsa, rusmedel och beroende är en del av den övriga social- och hälsovården och att minska den stigmatisering som är förknippad med användningen av dessa tjänster.

Avsikten är att både missbrukartjänsterna inom socialvården och den vård och medicinska rehabilitering som ges enligt hälso- och sjukvårdslagen ska basera sig på behoven. En person kan behöva hjälp från både socialvården och hälso- och sjukvården samtidigt. I socialvårdslagen föreskrivs om missbrukartjänsterna inom socialvården och i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs om missbrukarvården. 

Socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen påverkar inte hur tjänsterna organiseras administrativt, men de styr hur de tjänster som hör till socialvården eller hälso- och sjukvården ska genomföras och arbetsfördelningen, samarbetet och samordningen av tjänsterna. 

Med särskild service inom socialservicens arbete med missbruk av berusningsmedel och annat beroendebeteende avses service som är inriktad på stödbehov till följd av missbruk av rusmedel eller annat beroendebeteende och som kompletterar annan allmän service (såsom socialt arbete för vuxna eller barn- och familjetjänster).

De tjänster som välfärdsområdena är skyldiga att ordna för denna service är socialarbete, socialhandledning, social rehabilitering och boende. Välfärdsområdena har också en skyldighet att ordna dagcenterverksamhet som en service inom rusmedelsarbetet för personer med missbruksproblem. Dagcenterverksamheten ska omfatta stöd för funktioner i vardagen och social handledning. Servicen ska ordnas även för personer som är berusade eller drogpåverkade och personerna har rätt att vara anonyma. Servicen är avgiftsfri för kunden. 

Om tjänsterna och vården ska ges samtidigt beror på kundens situation och behov.

Det ligger i kundens intresse att i rätt tid få rätt slags stöd och tillräckligt stöd av socialvården och medicinsk vård i förhållande till behoven.

Mentalvårdsarbetet inom socialvården omfattar rådgivning och handledning och de övriga socialtjänster som avses i 14 § i socialvårdslagen som ges antingen som allmänna socialtjänster eller som tjänster som tillgodoser särskilt behovet av stöd på grund av nedsatt psykisk funktionsförmåga. Det senare ska innefatta åtminstone boendetjänster och social handledning, socialarbete och social rehabilitering i anknytning till boendetjänsterna. 

För barn och unga under 23 år ska det som service inom mentalvårdsarbete ordnas psykosocialt stöd på det sätt som välfärdsområdet bestämmer. I stödet används strukturerade och tidsbegränsade psykosociala arbetsmetoder som grundar sig på psykologisk interaktion. 

Mentalvårdsarbetet omfattar också psykosocialt stöd enligt behov till individen och familjen i fråga om de faktorer som skyddar och hotar den psykiska hälsan och samordning av det psykosociala stöd som erbjuds både till individen och samhället.

Inom mentalvården ska man tillhandahålla mångsidig service och säkerställa kontinuiteten och de övriga hälso- och sjukvårdstjänster som patienten behöver. 

Med mångsidig service avses bland annat att primärvården vid behov inte endast har mottagningsverksamhet utan också till exempel tjänster för egenvård och digitala behandlingsformer.

Utöver öppen sjukvård och sjukhusvård erbjuds det inom den specialiserade sjukvården distanstjänster eller ambulerande tjänster som tillhandahålls i patientens hem eller någon annan livsmiljö i vardagen. Målet är att dessa tjänster ska minska risken för att vården avbryts och minska behovet av oplanerad brådskande sjukhusvård. 
Kontinuiteten ska säkerställas särskilt om patienten överförs från en vårdenhet till en annan. 

Tjänsterna ska tillhandahållas i samarbete mellan primärvården och den specialiserade sjukvården. Till exempel genom att konsultera den specialiserade sjukvården och erbjuda specialiserad sjukvård inom primärvården kan gränsdragningen mellan primärvården och den specialiserade sjukvården minskas.

Även socialvårdens tjänster ska samordnas med hälso- och sjukvården. Viktiga tjänster med tanke på rehabiliteringen är de boendetjänster och den verksamhet och de allmänna socialtjänster som ges som socialservice utanför hemmet till rehabiliteringsklienter inom mentalvården. Stöd kan behövas även för att klienten ska kunna söka sig till den vård eller rehabilitering som behövs.

Barn och unga under 23 ska få korttidspsykoterapi och strukturerade korttidsinterventioner inom 28 dygn från det att behovet av sådan behandling konstaterats, om inte medicinska, terapeutiska eller andra motsvarande omständigheter kräver något annat. 

Missbrukarvården och beroendetjänsterna ska vara mångsidiga, säkerställa kontinuiteten och beakta människans hälsa som helhet. 

I missbrukar- och beroendevården ingår arbete för att förebygga, undersöka, vårda och rehabilitera störningar som beror på missbruk och beroende.

Till området för lagstiftningen om hälso- och sjukvård hör i praktiken till exempel vård vid riskkonsumtion av rusmedel, avväjningsvård, undersökning av sjukdomar som beror på missbruk och beroende, behandlingar och medicinsk rehabilitering. Dessutom omfattar lagstiftningen behövlig psykosocial vård och hälso- och sjukvårdsrehabilitering. 

Det ska också tillhandahållas tjänster i samarbete mellan primärvården och den specialiserade sjukvården. Tjänsterna ska fortfarande kunna ges också vid de särskilda enheterna för missbrukarvård i samarbete med tjänsterna inom socialvården. 

Skyldigheten att ordna arbetshandledning gäller utöver mentalvårdstjänsterna även tjänsterna inom missbrukarvården och beroendetjänsterna.

Inom socialvårdens och hälso- och sjukvårdens gemensamma tjänster eller när kunden behöver både socialservice och hälso- och sjukvård, ska bestämmelserna om socialservice tillämpas på de tjänster som ingår i socialvårdslagen och bestämmelserna om hälso- och sjukvård på de tjänster som ges inom hälso- och sjukvården. Lagen definierar de särskilda socialvårdstjänster för missbrukare som socialvården ansvarar för och den missbrukarvård som hälso- och sjukvården ansvarar för.

Lagstiftning och tjänster ska väljas utifrån tjänstens innehåll. Valet ska inte bero på i vilken verksamhetsenhet tjänsten administrativt är placerad. I många fall behöver kunden samtidigt både tjänster inom socialvården och vård enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Under rehabiliteringsperioder på institution där det ingår behov av missbrukarvård enligt hälso- och sjukvårdslagen rekommenderas det att vården fortgår sömlöst från öppen vård eller avvänjningsvård. Socialvårdens förvaltningsbeslut om social rehabilitering kan anslutas till vård (som redan har inletts). 

I de serviceenheter som är gemensamma för socialvården och hälso- och sjukvården är det viktigt att känna igen vilken serviceuppgift det är fråga om i respektive fall och att handla enligt detta. Rätten att använda klient- och patientuppgifter bestäms alltid på basis av arbetsuppgifter, inte på grundval av yrkesbeteckning eller utbildning. När det gäller tillämpning av lagstiftningen är det viktigt att de anställda och kunderna är medvetna om när det är fråga om att genomföra hälso- och sjukvård och när socialvård. Både kundens ställning och den anställdas roller, ansvar och befogenheter varierar beroende på om verksamheten berör socialvården eller hälso- och sjukvården. Administrativa processer som hänför sig till klientens och patientens rättigheter och förvaltningsbeslut ska planeras noggrant, om en arbetsbeskrivning med två olika serviceuppgifter utarbetas för en anställd person. Uppgifterna har ofta olika förutsättningar för kompetens, varför det kan vara svårt att kombinera rollerna i praktiken. 

Enligt social- och hälsovårdsministeriets bedömning är det i praktiken svårt och ofta omöjligt att kombinera olika roller och befogenheter i arbetet som utförs av en och samma anställda person.

Enligt 78 c § i hälso- och sjukvårdslagen gäller arbetshandledningen personal som arbetar vid enheter som ger mentalvård som avses i 27 § i hälso- och sjukvårdslagen eller vid enheter som ger missbrukar- och beroendevård och som avses i 28 § i hälso- och sjukvårdslagen.

Inom den specialiserade sjukvården gäller arbetshandledningen personalen inom psykiatrin. Inom primärvården gäller arbetshandledningen åtminstone den personal som verkställer serviceformer för mentalvård eller missbrukarvård. Definitioner för serviceformerna finns i Hilmo-guiden, som getts ut av Institutet för hälsa och välfärd.

När servicen ordnas som socialvårdens och hälso- och sjukvårdens gemensamma service enligt 8 a § i hälso- och sjukvårdslagen, gäller arbetshandledningen hela den social- och hälsovårdspersonal som deltar i den gemensamma servicen.

Tills vidare har det i lagstiftningen inte identifierats några andra förpliktande tjänster inom det mentalvårdsarbete som utförs inom socialvården än den boendeservice och den tjänst för metodiskt psykosocialt stöd som infördes i bestämmelserna den 1 maj 2025. I fråga om klientavgifter för boendetjänster som ges i form av service inom mentalvårdsarbete iakttas de bestämmelser som gäller boendetjänster. Socialarbete, social handledning och social rehabilitering i anslutning till boendetjänster är avgiftsfria enligt lagen om klientavgifter. Även psykosocialt stöd som ordnas som service inom mentalvårdsarbetet är avgiftsfri socialservice. 

Om välfärdsområdet utvecklar nya särskilda tjänster som är riktade till mentalvårdsarbete, kan välfärdsområdet tillämpa bestämmelserna om klientavgifter på eventuella avgifter. Välfärdsområdet har också alltid möjlighet att besluta att servicen är helt avgiftsfri. Välfärdsområdena förpliktas också i fråga om all socialvårdsservice av 11 § i lagen om klientavgifter. Välfärdsområdet ska med stöd av denna bestämmelse sänka eller helt efterskänka avgiften, om klientens eller familjens försörjning eller förverkligandet av en lagstadgad försörjningsplikt skulle äventyras av att avgiften tas ut.

Avvänjningen av alkohol och droger kan genomföras med eller utan läkemedel, beroende på kundens vårdbehov. När en yrkesutbildad person inom socialvården genomför avvänjning, arbetar personen i en uppgift inom hälso- och sjukvården. 

Enligt 51 § i hälso- och sjukvårdslagen ska en legitimerad yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, till vilken även räknas vård vid enheter för missbrukarvård, utifrån kontakten bedöma om den som tog kontakt behöver undersökas eller få vård och hur snabbt detta behövs. Den legitimerade yrkesutbildade personen ska också bedöma vilka undersökningar eller vård som tillhandahålls av yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som behövs. Efter den första vårdhändelsen kan även en yrkesutbildad person inom socialvården delta i vården, till exempel genom att erbjuda terapeutiska samtal. Arbetsgivarens uppgift är att säkerställa att arbetstagarna har tillräcklig utbildning och kompetens för att genomföra vården.

Det är viktigt att både socialvårdens och hälso- och sjukvårdens medel för att hjälpa personer tas i bruk på ett ändamålsenligt sätt. Det är ofta ändamålsenligt att inleda bedömningen av servicebehov inom socialvård samtidigt med bedömningen av vårdbehov. Det finns flera preciserande paragrafer om samarbetet mellan socialvården och hälso- och sjukvården i både socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen. 

Socialvårdens roll under rehabiliteringen för missbrukare som ges som hälso- och sjukvård kan till exempel vara att tillsammans med kunden börja förbereda behövliga stödåtgärder för tiden efter den slutna vården. Sådana kan vara till exempel olika boendetjänster, tjänster som tillhandahålls i hemmet, social rehabilitering eller rehabiliterande arbetsverksamhet.

I uppgifter om hälso- och sjukvård antecknas alltid antingen en diagnos eller en orsak till besöket. Diagnosen är ett medicinskt definierat hälsoproblem som antecknas av en läkare eller orsaken till att man använder hälso- och sjukvårdsservice.  Om en diagnos som fastställts av en läkare inte finns tillgänglig, kan andra anställda använda sig av en särskild klassificering av orsak för besök. Inom hälso- och sjukvården ordnas till exempel mottagningar som tillhandahålls av skötare med påbyggnadsutbildning eller kompletteringsutbildning eller av andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, som man kan ta direkt kontakt med för att få rådgivning eller handledning vid kriser i samband med livssituationer, situationer med psykisk belastning eller för att få stöd på grund av psykiska symptom eller nedsatt funktionsförmåga som hänför sig till psykisk hälsa. Då antecknar den anställda i patientregistret orsaken till besöket, men inte en diagnos.

Aktörer inom psykosocialt stöd är skyldiga att samarbeta enligt lagstiftningen om både socialvården och hälso- och sjukvården. Enligt lagstiftningen ansvarar socialjouren för att leda det psykosociala stödet i initialskedet vid akuta fall. Detta innebär i praktiken brådskande anmälningar som kommer via nödcentralen, och socialjouren har alltid ledningsansvaret för verksamheten i initialskedet när det gäller dessa anmälningar. I övrigt tar lagstiftningen inte ställning till hur serviceproduktionen är organiserad.

Socialvården ansvarar för att bedöma och fatta beslut om behovet av brådskande socialservice som genomförs som socialjour samt för omedelbart stöd i form av socialarbete och social handledning till individer, familjer och gemenskaper i akuta och traumatiska situationer samt för att samordna stödet. Hälso- och sjukvården ansvarar för att som akut krisarbete ge omedelbart stöd till individer, familjer och gemenskaper samt samordna stödet. Dessutom ansvarar hälso- och sjukvården för att bedöma det eventuella vårdbehovet och hänvisa till vård. Modellen för verksamhet som förenar socialvård med hälso- och sjukvård vid social- och krisjourerna rekommenderas och används på många håll. Denna modell baserar sig på arbete i par och nära samarbete mellan yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården.

Arbetsgivaren bedömer vilken kompetens som hör till vilken arbetsuppgift. Enligt 18 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skyldig att upprätthålla och utveckla de kunskaper och färdigheter som utövandet av yrket förutsätter samt att göra sig förtrogen med de bestämmelser och föreskrifter som gäller yrkesutövningen. Arbetsgivare för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska följa hur dessa personer utvecklas yrkesmässigt och skapa förutsättningar för dem att upprätthålla och utveckla sina kunskaper och färdigheter genom deltagande i behövlig yrkesinriktad fortbildning och andra metoder för yrkesmässig utveckling så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och ändamålsenlig nivå.

Om en yrkesutbildad person inom socialvården deltar i genomförande av hälso- och sjukvård, bedömer arbetsgivaren om personen i fråga har tillräcklig kompetens och utbildning för att utföra uppgiften. I praktiken utförs krisarbete ofta vid social- och krisjourer där många av krisjourens socialarbetare eller socionomer har tillräcklig kompetens.

Krisarbetare är inte en yrkesbeteckning inom hälso- och sjukvården, därför avgör arbetsgivaren vem som kan använda den. De anställdas beteckningar ingår i helheten för självstyre för välfärdsområdet (i den mån de inte definieras/fastställs i lagstiftningen), och social- och hälsovårdsministeriet styr inte användningen av dem. I princip vore det dock önskvärt att en persons yrkesbeteckning skulle beskriva det arbete personen verkligen utför. 

Nödcentralsverket förmedlar alla serviceuppdrag inom psykosocialt stöd i akuta situationer till socialjouren. Med ansvar för ledning i initialskedet avses arbetsledningsrelaterad behörighet att säkerställa att akuta ärenden i en situation sköts och vid behov samordnas med hälso- och sjukvårdens service på ett ändamålsenligt sätt. Varje instans som är behörig för serviceuppdraget ansvarar i sista hand för att serviceuppdraget sköts på behörigt sätt. Hälso- och sjukvården svarar för psykosocialt stöd för de patienter som vårdas.

Lagstiftningen fastställer inte närmare öppettider för dagcenterservice, liksom inte heller för någon annan socialservice. Välfärdsområdet ska planera och genomföra social- och hälsovården så att den till innehåll, omfattning och kvalitet svarar mot kundernas behov på välfärdsområdet. Vid bedömningen är det bra att beakta att dagcenterservicen är riktad till de mest utsatta, till exempel till personer som missbrukar berusningsmedel, som är bostadslösa eller som bor under dåliga förhållanden samt till personer som befinner sig i en missbruksspiral och för vilka tryggandet av de grundläggande behoven annars är försvårat eller äventyrat.