Reformen av lagstiftningen om mentalvård och missbrukarvård

Det allmänna syftet med reformen är att förbättra tillgängligheten, kvaliteten och beaktandet av de individuella behoven inom mentalvårds-, missbrukar- och beroendetjänsterna och att i alla åldersgrupper stärka kundens rätt att på lika villkor få service enligt sina behov. 

I propositionen förtydligas socialvårdens och hälso- och sjukvårdens roller i mentalvårdsarbetet, missbrukararbetet och beroendearbetet i syfte att stärka samordningen och se till att servicehelheterna fungerar bra.  

Syftet är också att tydligare lyfta fram att de tjänster som hänför sig till psykisk hälsa, rusmedel och beroende är en del av den övriga social- och hälsovården och att minska den stigmatisering som är förknippad med användningen av dessa tjänster.  

De föreslagna ändringarna förbättrar möjligheterna att säkerställa att de klienter som är svårast att nå får tillgång till och omfattas av tjänsterna.  Enligt socialvårdslagen är välfärdsområdena skyldiga att som en del av det samhällsinriktade sociala arbetet eller den övriga socialservicen ordna uppsökande arbete som minskar diskriminering.  Dessutom föreslås det att det som särskild service inom missbrukararbetet ska tillhandahållas service på en dagcentral, vilket också förbättrar tillgången till stöd för de som behöver hjälp.  

Genom att erbjuda mångsidig hälso- och sjukvård strävar man efter att undvika att vården dröjer för länge, att problemen blir kroniska och allvarligare och att människor måste söka sig till jouren för hjälp.    

Mentalvården, missbrukarvården och beroendetjänsterna ska dessutom förbättras genom att säkerställa vårdens kontinuitet när patienten övergår från en tjänst till en annan, till exempel när patienten kommer hem från sjukhuset eller från sjukhuset till en boendeenhet eller när en ung person övergår från ungdomstjänsterna till tjänsterna för vuxna.  När vården genomförs så att primärvården och den specialiserade sjukvården samarbetar får patienten vård snabbare.  

I propositionen betonas vikten av att socialvården och hälso- och sjukvården samarbetar för att se till att kunden vid behov kan få både service och vård samtidigt.  

Bestämmelserna om vården och om mentalvårdsarbetet och missbrukararbetet inom socialvården ska i fortsättningen finnas i huvudsak i socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen.

Mentalvårdslagen och lagen om missbrukarvård ska endast innehålla bestämmelserna om vård oberoende av patientens vilja.  Att bestämmelserna om missbrukararbetet och missbrukarvården samlas i de allmänna lagarna gör att helheten av tjänster blir tydligare och att tjänsterna knyts närmare samman med den övriga servicen och verksamheten inom social- och hälsovården.  
De föreslagna ändringarna är i huvudsak sådana som preciserar eller förtydligar bestämmelserna.

Syftet med ändringarna är att klargöra målen för och syftet med bestämmelserna så att lagstiftningen tillämpas lika och mera enhetligt i de olika välfärdsområdena.  

Syftet med de föreslagna bestämmelserna är bland annat att det ska bli lättare för aktörerna inom de tjänster som tillhandahålls av socialvården och hälso- och sjukvården gemensamt att veta när de ska tillämpa socialvårdslagen och när det är fråga om hälso- och sjukvård.  Att precisera innehållen i mentalvårds- och missbrukararbetet i förhållande till social- och hälsovården är nödvändigt för att säkerställa att kunder behandlas likvärdigt.  I praktiken kan detta medföra vissa förändringar i verksamheten för de områden eller aktörer vars uppgifter inte varit tydliga. De kan bli tvungna att se över sina verksamhetsprocesser till exempel i fråga om förvaltningsbeslut, registrering av kunduppgifter och behörighetsförhållanden.  

I fortsättningen kommer kunskapsunderlaget gällande både socialvårdens och hälso- och sjukvårdens mentalvårds- och missbrukartjänster att bygga på enhetligare tolkningar och således också tillhandahålla mer tillförlitlig och omfattande information än för närvarande.    

Genom propositionen ska det genom bestämmelser på lagnivå förtydligas att dessa socialtjänster hör både till den särskilda servicen inom missbrukar- och beroendearbetet och till tjänsterna inom mentalvårdsarbetet, så som de redan nu anses göra i praktiken.  

Ändringen stärker och förtydligar socialvårdens roll och uppgifter i helheten av missbrukar- och beroendetjänster och främjar kundorienteringen och kunders rätt att få socialtjänster som motsvarar deras behov.  Bestämmelserna stöder och styr dessutom såväl samarbetet mellan socialvården och hälso- och sjukvården som strävan efter att hitta gemensamma lösningar som stöder kundens mål.  

Avsikten är att både missbrukartjänsterna inom socialvården och den vård och medicinska rehabilitering som ges enligt hälso- och sjukvårdslagen ska basera sig på behoven.  I socialvårdslagen ska det föreskrivas om missbrukartjänsterna inom socialvården och i hälso- och sjukvårdslagen ska det föreskrivas om missbrukarvården.  

Lagändringarna påverkar inte hur tjänsterna organiseras administrativt, men de styr hur de tjänster som hör till socialvården eller till hälso- och sjukvården ska genomföras och arbetsfördelningen, samarbetet och samordningen av tjänsterna.  

Syftet med ändringarna är bland annat att förbättra tillgången till brådskande missbrukarvård och icke-brådskande institutionsvård.   

I fortsättningen ska det mentalvårds- och missbrukararbete som görs inom socialvården regleras av både socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen, vilket betyder att man lagtekniskt inte längre kommer att dela upp missbrukarvården.  Det kommer dock fortfarande att finnas tjänster för människor med missbruksproblem och beroendetjänster både inom socialvården och hälso- och sjukvården. 

I propositionen förtydligas innehållet i den särskilda servicen inom missbrukar- och beroendearbetet.   Med den särskilda service som ingår i missbrukar- och beroendearbetet avses service som riktar sig speciellt till personer som använder berusningsmedel eller har beroendestörningar.  De tjänster som välfärdsområdena är skyldiga att ordna för denna service är socialarbete, socialhandledning, social rehabilitering och boende.  I propositionen föreslås inga nya uppgifter för välfärdsområdena, utan tjänsterna är sådana som redan nu ordnas i stor utsträckning som särskild service inom socialvården i enlighet med lagen om missbrukarvård.  

I socialvårdslagen föreslås en ny skyldighet för välfärdsområdena som gäller att ordna dagcenterverksamhet som en service inom missbrukararbetet för personer med missbruksproblem. Servicen ska omfatta stöd för funktioner i vardagen och social handledning. Servicen ska ordnas även för rusmedelspåverkade och den ska kunna utnyttjas anonymt.  Servicen ska vara avgiftsfri.  

Syftet med reformen är att förbättra tillgången till mentalvården, missbrukarvården och beroendetjänsterna och kvaliteten och kundorienteringen inom dessa. Dessutom är syftet att stärka kundens rätt att på lika villkor få behövlig service i alla åldersgrupper. 

När det gäller hälso- och sjukvården kommer den ändring som innebär att bestämmelserna om missbruks- och mentalvårdstjänsterna flyttas till hälso- och sjukvårdslagen att förbättra tillgången till helhetsbetonad hälso- och sjukvård.  

På samma sätt syftar ändringarna i socialvårdslagen till att identifiera behov av nödvändigt stöd på grund av psykisk ohälsa och användning av rusmedel och att trygga kundens rätt att vid behov få behövliga socialtjänster parallellt med vårdprocessen.

Om tjänsterna och vården ska ges samtidigt beror på kundens situation och behov.  Det bästa för kunden är att hen får rätt och tillräckligt socialt stöd och rätt och tillräcklig medicinsk vård vid rätt tidpunkt i förhållande till sina behov.   

Syftet med den föreslagna paragrafen om gemensamma tjänster är att förtydliga bestämmelserna så att man fortfarande kan trygga att kundens intresse tillgodoses och att kunden behandlas likvärdigt, stärka samarbetet mellan socialvården och hälso- och sjukvården och förtydliga och främja gemensamma tjänster inom social- och hälsovården när det är ändamålsenligt.   

Mentalvårdsarbetet inom socialvården omfattar rådgivning och handledning och de övriga socialtjänster som avses i 14 § i socialvårdslagen som ges antingen som allmänna socialtjänster eller som tjänster som tillgodoser särskilt behovet av stöd på grund av nedsatt psykisk funktionsförmåga.  Det senare ska innefatta åtminstone boendetjänster och social handledning, socialarbete och social rehabilitering i anknytning till boendetjänsterna.   

Mentalvårdarbetet omfattar också psykosocialt stöd enligt behov till individen och familjen i fråga om de faktorer som skyddar och hotar den psykiska hälsan och samordning av det psykosociala stöd som erbjuds både till individen och till samhället. 

Inom mentalvården ska man tillhandahålla mångsidig service och säkerställa kontinuiteten och de övriga hälso- och sjukvårdstjänster som patienten behöver.  

Med mångsidig service avses bland annat att primärvården inte endast har mottagningsverksamhet, utan också till exempel e-tjänster för egenvård och andra e-tjänster för vård av olika slag (t.ex. psykoterapi på webben).  Utöver öppen sjukvård och sjukhusvård erbjuds det inom den specialiserade sjukvården redan nu distanstjänster eller ambulerande tjänster som tillhandahålls i patientens hem eller någon annan livsmiljö i vardagen.  En ökad användning av dessa tjänster minskar risken för att vården avbryts och minskar behovet av oplanerad brådskande sjukhusvård.  

Kontinuiteten bör säkerställas särskilt om patienten överförs från en vårdenhet till en annan.  

Primärvården och den specialiserade sjukvården ska samarbeta när tjänsterna tillhandahålls.  Till exempel genom att konsultera den specialiserade sjukvården och erbjuda specialiserad sjukvård inom primärvården kan gränsdragningen mellan primärvården och den specialiserade sjukvården minskas.   Även socialtjänsterna ska samordnas med hälso- och sjukvården.  Viktiga tjänster med tanke på rehabiliteringen är de boendetjänster  och den verksamhet och de allmänna socialtjänster som ges som som socialservice utanför hemmet till rehabiliteringsklienter inom mentalvården.  Stöd kan behövas även för att klienten ska kunna söka sig till den vård eller rehabilitering som behövs.

Missbrukarvården och beroendetjänsterna ska vara mångsidiga, säkerställa kontinuiteten och beakta människans hälsa som helhet.   

Uppgifterna inom hälso- och sjukvården preciseras så, att missbrukarvården och beroendetjänsterna ska sköta förebyggande, undersökningar, behandlingar och rehabilitering i fråga om störningar som beror på missbruk och beroende.  Till området för lagstiftningen om hälso- och sjukvård hör i praktiken till exempel vård vid riskkonsumtion av rusmedel, avväjningsvård, undersökning av sjukdomar som beror på missbruk och beroende, behandlingar och medicinsk rehabilitering. Dessutom omfattar lagstiftningen behövlig psykosocial vård och hälso- och sjukvårdsrehabilitering.  

Det ska också tillhandahållas tjänster i samarbete mellan primärvården och den specialiserade sjukvården.   Tjänsterna ska fortfarande kunna ges också vid de särskilda enheterna för missbrukarvård i samarbete med tjänsterna inom socialvården.  

Skyldigheten att ordna arbetshandledning ska gälla även tjänsterna inom missbrukarvården och beroendetjänsterna utöver mentalvårdstjänsterna.

Syftet med de föreslagna bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen är att patienten ska få heltäckande hälso- och sjukvård enligt sina behov.   Syftet är att betona att patienter med psykiska problem också ska få den hälso- och sjukvård som de behöver.  

Det är vanligt att psykiska problem, problem med missbruk och fysiska hälsoproblem förekommer samtidigt.  Därför är det i regel inte ändamålsenligt att skilja dem åt till exempel inom primärvården.  

Paragraferna i socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen förtydligas när det gäller de gemensamma tjänsterna för socialvården och hälso- och sjukvården.  

Inom socialvårdens och hälso- och sjukvårdens gemensamma tjänster eller när kunden behöver både socialservice och hälso- och sjukvård ska bestämmelserna om socialservice tillämpas på de tjänster som ingår i socialvårdslagen och bestämmelserna om hälso- och sjukvård på de tjänster som ges inom hälso- och sjukvården.  

Om både socialtjänsterna och hälso- och sjukvårdstjänsterna innefattar sådana verksamhetsformer som kan användas inom bägge, ska man välja den tjänst och de bestämmelser som ska tillämpas på den som bäst tryggar kundens intressen.   Valet av lagstiftning och tjänster ska göras utgående från tjänstens innehåll. Valet ska inte bero på i vilken verksamhetsenhet tjänsten administrativt är placerad. 

I propositionen föreslås inga ändringar som förändrar socialvårdens och hälso- och sjukvårdens roller.  Meningen är, precis som i gällande socialvårdslag och hälso- och sjukvårdslag, att socialtjänsterna ska omfattas av bestämmelserna i socialvårdslagen och att den hälso- och sjukvård som baserar sig på medicinska behov ska omfattas av bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen.  Eftersom tjänstens innehåll styr valet av lagstiftning och inte den administrativa organisationen kan det dock uppstå behov att ändra verksamhetssätten i organisationerna i sådana områden där gränsdragningen mellan socialservicen och hälso- och sjukvården inte är tydlig i alla situationer. 

Välfärdsområdena föranleds merkostnader av följande förslag:  

• de nya tjänsterna i socialvårdslagen innefattar samhällsinriktat socialt arbete och uppsökande socialt arbete (2,04 mn euro) och dagcenterverksamhet som särskild service (0,75 mn euro).   
• ändringarna i hälso- och sjukvårdslagen i fråga om mångsidiga missbrukartjänster och beroendetjänster och mentalvård (9,74 mn euro), vårdens kontinuitet (4,77 mn euro) och utvidgningen av arbetshandledningen till missbrukarvården och beroendetjänsterna (0,70 mn euro).  

Till välfärdsområdenas finansieringsandel läggs år 2023 till de kostnader på 16,25 miljoner euro som reformen medför för välfärdsområdena, och därefter 18 miljoner euro per år.    

Javisst. Social- och hälsovårdens gemensamma service innebär dock inte att alla utför samma arbete eller att bestämmelserna i socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen inte skulle behöva iakttas. I gemensam service är kunden gemensam och tjänsten genomförs samtidigt eller tillsammans, men varje yrkesutbildad person ska identifiera och förstå sin egen uppgift i helheten. 

När det gäller hälso- och sjukvård är det viktigt att se till att hälso- och sjukvården inom en sådan enhet är en integrerad del av hälso- och sjukvårdens vårdkedjor och helheter. På motsvarande sätt ska det i fråga om socialvården säkerställas att även allmänna socialvårdstjänster genomförs efter behov. 

Vid psykiatriska enheter (avdelningar och öppenvård) arbetar vanligen socialarbetare som en del av arbetsgruppen för hälso- och sjukvård. Då är det i allmänhet med tanke på innehåll fråga om hälso- och sjukvårdsarbete (socialt arbete inom hälso- och sjukvården), och då är det alltså inte fråga om social- och hälsovårdens gemensamma service.  När man talar om gemensam service bör det innebära att enheten faktiskt tillhandahåller service enligt både socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen.

I de serviceenheter som är gemensamma för socialvården och hälso- och sjukvården är det viktigt att känna igen vilken serviceuppgift det är fråga om i respektive fall och att handla enligt detta. Rätten att använda klient- och patientuppgifter bestäms alltid på basis av arbetsuppgifter, inte på grundval av yrkesbeteckning eller utbildning. När det gäller tillämpning av lagstiftningen är det viktigt att de anställda och kunderna är medvetna om när det är fråga om att genomföra hälso- och sjukvård och när socialvård. Både kundens ställning och den anställdas roller, ansvar och befogenheter varierar beroende på om verksamheten berör socialvården eller hälso- och sjukvården. Administrativa processer som hänför sig till klientens och patientens rättigheter och förvaltningsbeslut ska planeras noggrant, om en arbetsbeskrivning med två olika serviceuppgifter utarbetas för en anställd person. Uppgifterna har ofta olika förutsättningar för kompetens, varför det kan vara svårt att kombinera rollerna i praktiken. 

Enligt social- och hälsovårdsministeriets bedömning är det i praktiken svårt och ofta omöjligt att kombinera olika roller och befogenheter i arbetet som utförs av en och samma anställda person.

Enligt 78 c § i hälso- och sjukvårdslagen gäller arbetshandledning personal som arbetar vid sådana enheter inom mentalvård som avses i 27 § i hälso- och sjukvårdslagen. Från och med den 1 juli 2023 utvidgas paragrafen till att omfatta den personal som arbetar vid de i 28 § i hälso- och sjukvårdslagen avsedda enheter som ger missbrukar- och beroendevård.

Inom den specialiserade sjukvården gäller arbetshandledningen personalen inom de psykiatriska områdena. Inom primärvården gäller arbetshandledningen åtminstone den personal som verkställer serviceformer för mentalvård eller missbrukarvård. Definitioner för serviceformerna finns i Institutet för hälsa och välfärds Hilmo-guide.

När servicen ordnas som socialvårdens och hälso- och sjukvårdens gemensamma service enligt 8 a § i hälso- och sjukvårdslagen, gäller arbetshandledningen hela social- och hälsovårdspersonalen som deltar i den gemensamma servicen.

Hittills har inte andra tjänster inom socialvårdens mentalvårdsarbete fastställts som förpliktande än boendetjänsterna. I fråga om klientavgifter för boendetjänster som ges i form av service inom mentalvårdsarbete iakttas regleringen som gäller boendetjänster. Socialarbete, social handledning och social rehabilitering i anslutning till boendetjänster är avgiftsfria enligt lagen om klientavgifter. 

Om välfärdsområdet tar fram nya särskilda tjänster som är riktade till mentalvårdsarbete, kan det tillämpa bestämmelserna om klientavgifter på eventuella avgifter. Välfärdsområdet har också alltid möjlighet att besluta att servicen är helt avgiftsfri. Dessutom förpliktas välfärdsområdena i fråga om all socialvårdsservice av 11 § i lagen om klientavgifter, med stöd av vilken välfärdsområdet ska nedsätta eller helt efterskänka avgiften, om klientens eller familjens försörjning eller förverkligandet av en lagstadgad försörjningsplikt skulle äventyras av att avgiften tas ut.

För att de funktionella beroendena ska bli synliga infördes ordet beroendevård i rubriken till paragrafen om missbrukarvård i hälso- och sjukvårdslagen och på motsvarande sätt infördes ordet beroendearbete i rubriken till paragrafen om alkohol- och drogarbete i socialvårdslagen. Behandling av funktionella beroenden har i allmänhet inkluderats som en del av missbrukarvårdens service. Identifieringen av stödbehov som orsakas av olika funktionella beroenden och tillhandahållandet av stöd är också en del av den normala serviceverksamheten inom socialvården. 

Förändringarna ändrar inte den allmänna utgångspunkten för socialvården och hälso- och sjukvården, enligt vilken det inte krävs någon exakt definition av sjukdomen för att man ska kunna tillgodose behovet av hjälp eller vård, vilket således inte innebär en utvidgning av välfärdsområdenas skyldighet att ordna service.

Avvänjningen av alkohol och droger kan genomföras med eller utan läkemedel, beroende på kundens vårdbehov. När en yrkesutbildad person inom socialvården genomför avvänjning, arbetar personen i en uppgift inom hälso- och sjukvården. 

I samband med ändringen av vårdgarantin för primärvården enligt 51 § i hälso- och sjukvårdslagen, som träder i kraft den 1 september 2023, bedöms vårdbehovet inom primärvården, till vilken även räknas vård vid en enhet för öppen missbrukarvård, av en legitimerad yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården på basis av kontakten. Efter den första vårdhändelsen kan även en yrkesutbildad person inom socialvården delta i vården till exempel genom att erbjuda terapeutiska samtal. Arbetsgivarens uppgift är att säkerställa att de anställda har tillräcklig utbildning och kompetens för att genomföra vården.

Det är viktigt att både socialvårdens och hälso- och sjukvårdens medel för att hjälpa personer tas i bruk på ett ändamålsenligt sätt. Det är ofta ändamålsenligt att inleda bedömningen av servicebehov inom socialvård samtidigt med bedömningen av vårdbehov. Det finns flera preciserande paragrafer om samarbetet mellan socialvården och hälso- och sjukvården i både socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen. 

Socialvårdens roll under rehabiliteringen för missbrukare som ges som hälso- och sjukvård kan till exempel vara att tillsammans med kunden börja förbereda behövliga stödåtgärder för tiden efter den slutna vården. Sådana kan vara till exempel olika boendetjänster, tjänster som tillhandahålls i hemmet, social rehabilitering eller rehabiliterande arbetsverksamhet.

I uppgifter om hälso- och sjukvård antecknas alltid antingen en diagnos eller en orsak till besöket. Diagnosen är ett medicinskt definierat hälsoproblem som antecknas av en läkare eller orsaken till att man använder hälso- och sjukvårdsservice.  Om en diagnos som fastställts av en läkare inte finns tillgänglig, kan andra anställda använda sig av en särskild klassificering av orsak för besök. Inom hälso- och sjukvården ordnas till exempel mottagningar som tillhandahålls av skötare med påbyggnadsutbildning eller kompletteringsutbildning eller av andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, som man kan ta direkt kontakt med för att få rådgivning eller handledning vid kriser i samband med livssituationer, situationer med psykisk belastning eller för att få stöd på grund av psykiska symptom eller nedsatt funktionsförmåga som hänför sig till psykisk hälsa. Då antecknar den anställda i patientregistret orsaken till besöket, men inte en diagnos.

Lagstiftningen om både socialvården och hälso- och sjukvården förpliktar aktörer inom psykosocialt stöd att samarbeta. Enligt lagstiftningen ansvarar socialjouren i akuta fall för ledning av psykosocialt stöd i initialskedet. Detta innebär i praktiken brådskande anmälningar via nödcentralen, för vilka ledningsansvaret för verksamheten i initialskedet alltid ligger hos socialjouren. I övrigt tar lagstiftningen inte ställning till organisationen av serviceproduktionen.  

Socialvården ansvarar för bedömning och beslutsfattande som gäller behov av brådskande socialservice som genomförs som socialjour samt omedelbart stöd i form av socialarbete och social handledning till individer, familjer och gemenskaper i akuta och traumatiska situationer samt samordningen av stödet. Hälso- och sjukvården ansvarar för att som akut krisarbete ge omedelbart stöd till individer, familjer och gemenskaper samt samordna stödet. Dessutom ansvarar hälso- och sjukvården för bedömning av eventuellt vårdbehov och hänvisning till vård.  Den rekommenderade modellen, som används på många håll, bygger på partnerarbete och nära samarbete mellan yrkesutbildade inom social- och hälsovård.

Arbetsgivaren bedömer vilken kompetens som hör till vilken arbetsuppgift. Enligt 18 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skyldig att upprätthålla och utveckla de kunskaper och färdigheter som utövandet av yrket förutsätter samt att göra sig förtrogen med de bestämmelser och föreskrifter som gäller yrkesutövningen. Arbetsgivare för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska följa hur dessa personer utvecklas yrkesmässigt och skapa förutsättningar för dem att upprätthålla och utveckla sina kunskaper och färdigheter genom deltagande i behövlig yrkesinriktad fortbildning och andra metoder för yrkesmässig utveckling så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och ändamålsenlig nivå.

Om en yrkesutbildad person inom socialvården deltar i genomförande av hälso- och sjukvård, bedömer arbetsgivaren om personen i fråga har tillräcklig kompetens och utbildning för att utföra uppgiften.  I praktiken utförs krisarbete ofta vid social- och krisjourer, där detta är fallet för många socialarbetare eller socionomer vid social- och krisjouren.

Krisarbetare är inte en yrkesbeteckning inom hälso- och sjukvården, därför avgör arbetsgivaren vem som kan använda den. De anställdas beteckningar ingår i helheten för självstyre för välfärdsområdet (i den mån de inte definieras/fastställs i lagstiftningen), och social- och hälsovårdsministeriet styr inte användningen av dem. I princip vore det dock önskvärt att en persons yrkesbeteckning skulle beskriva det arbete personen verkligen utför. 

Nödcentralsverket förmedlar alla serviceuppdrag inom psykosocialt stöd i akuta situationer till socialjouren. Med ansvar för ledning i initialskedet avses arbetsledningsrelaterad behörighet att säkerställa att akuta ärenden i en situation sköts och vid behov samordnas med hälso- och sjukvårdens service på ett ändamålsenligt sätt. Varje instans som är behörig för serviceuppdraget ansvarar i sista hand för att serviceuppdraget sköts på behörigt sätt. Hälso- och sjukvården svarar för psykosocialt stöd för de patienter som vårdas.

Lagstiftningen fastställer inte närmare öppettider för dagcenterservice, liksom inte heller för någon annan socialservice. Välfärdsområdet ska planera och genomföra social- och hälsovården så att den till innehåll, omfattning och kvalitet svarar mot kundernas behov på välfärdsområdet. Vid bedömningen är det bra att beakta att dagcenterservicen är riktad till de mest utsatta, till exempel till personer som missbrukar berusningsmedel, som är bostadslösa eller som bor under dåliga förhållanden samt till personer som befinner sig i en missbruksspiral och för vilka tryggandet av de grundläggande behoven annars är försvårat eller äventyrat.