Den nya barnombudsmannen vill få bukt på den bristande jämlikheten

"Familjebakgrunden inverkar för mycket på barnets syn på framtiden", säger Tuomas Kurttila, som tillträdde som barnombudsman i maj.

Bakom orden döljer sig en mission. Kurttila vill få bukt på den bristande jämlikheten. Enligt honom är detta den största utmaningen i barnombudsmannens uppgifter.

Kurttila lyfter fram statistik som bevis: nio procent av barnen hörde 2012 till familjer med låga inkomster, cirka 30 000 barn lider av djup fattigdom.

"Samhällets beslut får inte göra den här klyftan djupare. Vi måste skapa arbete och utkomst för vårdnadshavare, vi måste ta väl hand om basservicen och tidigare identifiera fördröjningar i barns utveckling."

"Vi måste ta bättre hand om barn som lever i fattigdom."

Enligt Kurttila äventyrar den bristande jämlikheten barnets möjligheter att uppnå sin fulla potential. Då kan man förlora mycket begåvning och mänskligt kapital.

Med barnens egna värden definieras utslagning som ensamhet och avsaknad av kompisrelationer. För samhällets del utgör bristande jämlikhet ofta en fråga om position inom utbildning och på arbetsmarknaden. Dessutom kan bristande jämlikhet vara ett stigma och en känsla av mindervärdighet, brist på tillhörighet och lottlöshet.

Kurttila ser den bristande jämlikheten som ett hot mot hela Finland. Enligt honom måste man välja om man vill att Finland ska vara en nation för endast ett fåtal eller för alla.

"Man måste kunna förena förlängningen av arbetskarriärerna, tillväxten i produktiviteten och ansvarsbärandet gällande omsorg. Om man förlorar cirka tio procent av en åldersklass från det produktiva arbetet och den produktiva verksamheten, blir ekvationen omöjlig både med tanke på nationalekonomi och människor."

Han önskar att barnens välfärd skulle tas i beaktande i alla samhälleliga beslut. I beredningar inom såväl staten, kommunerna som på arbetsmarknaden.

Dessutom efterlyser Kurttila ett beslutsfattande som grundar sig på vetenskapliga fakta om förebyggande av utslagning.

"Men vi behöver även människors eget ansvar för sig själva och sina medmänniskor. Om detta inte fanns skulle människan kunna anses vara en ganska hjälplös varelse. Vi vuxna och i synnerhet yrkesmänniskor inom fostran måste orka se någonting bra i varje barn. Så länge som vi orkar sporra och uppmuntra, möta och se barnet, finns det hopp."

Även om det finns mycket att förbättra i barnens levnadsförhållanden, rättigheter och allmänna välfärd, finns det också mycket som är bra. Kurttila anser att man i Finland har en starkare vilja än tidigare att bygga ett barnvänligt samhälle.

"I beslutsfattandet kan man emellertid inte ännu i tillräckligt hög grad göra konsekvensbedömningar och uppfatta tjänster och inkomstöverföringar som riktas till barn som investeringar. Ofta ges inte tillräckligt med tid för tjänstemannaberedningen för att man i tillräcklig mån ska kunna modellisera det som nämns ovan. Sist och slutligen är det alltså fråga om ledning."

Enligt Kurttila är det utmärkt att man vill lyssna på barnen och att barnens perspektiv respekteras. Ändå skulle han vilja få nya aktörer, till exempel arbetsmarknadsorganisationer, med i beredningen av ärenden som berör barn.

"Samordningen av arbets- och familjelivet är en stor möjlighet med tanke på det finländska samhället."

Dessutom tackar Kurttila basservicen, till exempel dagvården och den grundläggande utbildningen. Han ser också en positiv utveckling i uppfostran i hemmet. Till exempel har den kroppsliga agan minskat betydligt.

"Majoritetens ökade välfärd döljer ändå speciella behov."

Kurttila önskar en allmän framåtanda gällande främjande av barns välfärd. Han vill att Finland ska bli ett modelland för barnpolitik. Ett exempel som andra stater tar efter.

"När vi bygger Finland bygger vi alltid hela världen. Frågan om barn och unga kommer att lyftas fram ännu starkare i utvecklingspolitiken under de kommande åren. Finland kan vara i spetsen, om vi så vill. "

"Mänsklighetens framtid hänger sist och slutligen på FN:s konvention om barnets rättigheter. I morgon kommer det att märkas på våra barn vad som var viktigt för oss vuxna i dag."

Text: Kimmo Vainikainen