SOME-modellen underlättar planeringen av socialpolitiken

Prognoser över socialutgifterna är en del av social- och hälsovårdsministeriets långtidsplanering. Med deras hjälp kan man uppskatta hur utgifterna utvecklas och vilka delar av det sociala trygghetssystemet det finns behov att ändra. Samtidigt granskas bland annat utvecklingen gällande antalet förmånstagare samt förändringar i befolkningsstrukturen. På ministeriet har man utvecklat en ny SOME- analysmodell för att göra prognoser över de sociala utgifterna.

Målet med att göra långsiktiga kalkyler över socialutgifterna är att underlätta planeringen av socialpolitiken och att förbereda sig för kommande utmaningar. Vad händer med pensionsutgifterna och med finansieringen av den sociala tryggheten om sysselsättningsgraden permanent stiger eller sjunker från nuvarande nivå? Hur skulle kostnaderna för hälso- och sjukvårdstjänsterna förändras om behovet av service i de olika åldersgrupperna ändrar?

I modellen granskas de här och andra viktiga frågor som berör socialutgifterna. I kalkylerna kan man kombinera variabler som berör den sociala tryggheten och hälsan med variabler som beskriver den offentliga ekonomin och arbetsmarknaden. Så här kan man förstärka sambandet mellan socialpolitik och ekonomisk planering.

På social- och hälsovårdsministeriet har under snart 30 år gjorts långsiktiga kalkyler över de sociala utgifterna. Den nya analysmodellen konstruerades för det här ändamålet för två år sedan. I den utgår kalkylerna från information som beskriver nuläget samt från ett flertal antaganden med tanke på framtiden. Resultaten är inte egentligen prognoser, utan uppskattningar om den framtida utvecklingen som bygger på nuvarande kunskaper. Det centrala är att granska hur en ändring av de antaganden som påverkar kalkylerna inverkar på de erhållna resultaten.

I prognosberäkningarna beaktar man de mest centrala faktorer som inverkar på socialutgifterna på nationalekonomisk nivå, och om vars utveckling man kan göra förnuftiga antaganden. Sådana här är bland andra befolkningsprognosen, indexeringen av förmåner, förändringar i sysselsättningen eller arbetslösheten samt den förmodade utvecklingen beträffande befolkningens hälsa och funktionsförmåga.

Analysmodellen för de sociala utgifterna och uträkningarna enligt den presenteras utförligare i social- och hälsovårdsministeriets publikation "Skenaariota sosiaalimenoista - terveyden edistämisen vaikutukset ja analyysimallin esittely" (2009). Scenarier för socialutgifterna - effekter av hälsofrämjande och presentation av analysmodellen (2009, sammandrag på svenska). Långsiktiga kalkyler utförs också bland annat på Folkpensionsanstalten och Pensionsskyddscentralen.

Med hjälp av socialutgiftsmodellen kan man till exempel se hur ökningen av befolkningen i pensionsålder inverkar på behovet av service inom hälso- och sjukvården och inom långvården. Pensionärerna behöver i genomsnitt mera vård- och omsorgstjänster än de arbetsföra och unga, och under de följande årtiondena växer andelen personer av befolkningen som är över 65 år, då de stora åldersklasserna går i pension. Dessutom antas enligt befolkningsprognoserna att den förväntade livslängden för finländare ytterligare växer, vilket för sin del ökar antalet äldre personer.

Ett sätt att granska ändringarna i utgifterna för vård- och omsorgstjänsterna är att anta att det åldersberoende behovet av tjänster i framtiden förblir på samma nivå som idag. Då ökar servicebehovet långt i samma förhållande som antalet äldre personer. En annan synpunkt är att anta att då människornas livstid blir längre lever man frisk åtminstone en del av de extra levnadsåren. Då överförs behovet av vård- och omsorgstjänster på senare levnadsår än idag.

I bilden presenteras en uppskattning över hur utgifterna för hälso- och sjukvården och långvården utvecklas i förhållande till bruttonationalprodukten. Tre olika antaganden om ändringar i det åldersberoende servicebehovet är beaktade. Enligt befolkningsprognosen väntas antalet äldre personer öka. Det här höjer helhetskostnaderna för vård- och omsorgstjänsterna.

Av resultaten kan vi ändå se att behovet av service, och utgifterna för den, är starkt beroende av hur det åldersberoende servicebehovet utvecklas då livslängden ökar. Om man till exempel genom att förebygga hälsoproblem och med rehabilitering kan förbättra de äldre personernas hälsa och funktionsförmåga, kan man dämpa utgiftsstegringen.

Antti Alila

Översättning Gun-Britt Husberg

Läs mera: