Servicen inom munhälsovården ska riktas enligt behov

Arbetsgruppen, som har dryftat utvecklingen av munhälsovården, överlämnade sin rapport till minister Huovinen i slutet av november. Gruppens uppdrag täckte förebyggande arbete, frågor om servicens innehåll och struktur, samarbetet mellan offentlig och privat sektor samt mellan primärvård och specialiserad sjukvård samt arbetskraftsfrågor. Särskilda förslag utarbetades om utvecklande av varje område till vilka ännu förslag om nödvändiga åtgärder bifogades.

Tandvårdsreformen, som inleddes för ett tiotal år sedan, har enligt Nordblad genomförts mer eller mindre enligt målen.

"Ökningen av tjänster för vuxna i systemet har fört med sig klienter till hälsovårdscentraler som tidigare inte besökte tandläkaren. Detta har för sin del hjälpt att minska de socioekonomiska skillnaderna, som inom munhälsovården varit ännu större än inom andra hälsovårdsområden. Det är viktigt att denna inriktning fortsätter."

Utredningsgruppen föreslår enhetlig undersöknings- och vårdplanspraxis för både offentliga och privata tjänster. God mottagningspraxis införs i hela landet och integrationen mellan primärvården och den specialiserade sjukvården ökas. En smidig vårdkedja kräver att munhälsa beaktas i samband med behandlingen av kroniska sjukdomar, vilket återigen förutsätter multiprofessionellt och sektorsöverskridande samarbete. För att bedöma effektiviteten och kvaliteten i verksamheten föreslår gruppen att riksomfattande kriterier utarbetas.

Rapporten betonar även vikten av tjänster för äldre. När utvecklingen av munhälsovården har garanterat att de egna tänderna bevarats, ökar vårdbehovet i de äldre åldersklasserna.

Den kanske tydligaste förändringen ur medborgarnas synvinkel är förlängningen av intervallet för undersöknings- och kontrollbesök hos tandläkare och munhygienist från ett till två år, om det inte föreligger särskilt behov för någonting annat. Rekommendationen gäller både den offentliga och den privata sektorn. "Om tandläkaren bedömer att tätare besök är nödvändiga, ska man naturligtvis hålla fast vid detta. Alla har dock inte behov av detta och därmed är individuell bedömning av patientens situation viktigt även här", säger Nordblad.

Utredningsgruppens förslag tjänar enligt Nordblad som underlag för mer detaljerat fortsatt arbete.

"En mindre grupp bedömer förslagens effektivitet samt hälso- och kostnadseffekter och beslutar i vilken ordning frågor lyfts fram och genomförs."

Nordblad tror inte att den strama ekonomin hindrar genomförandet av planerna. "I planerna finns det mycket sådant som systematiserar verksamheten och ökar dess planmässighet. Undvikandet av överlappningar och ökningen av effektiviteten leder till besparingar som balanserar eventuella merkostnader."

Ett centralt problem som länge funnits inom munhälsovården har varit bristen på tandläkare och framför allt på specialtandläkare. I och med neddragningen av antalet utbildningsplatser har antalet tandläkare i vårduppgifter i hela landet fallit med närmare ettusen från femtusen vid millennieskiftet. Dessutom är medelåldern inom yrket tämligen hög, och av tandläkarna på hälsovårdscentralerna arbetar till exempel var fjärde på deltid.

"Eftersom tandläkarutbildningen har startat igen i Åbo och Kuopio förefaller det som att arbetskraftsbehovet är tryggat i fortsättningen. På hälsovårdscentralerna har bristen lösts genom att öka antalet munhygienister och tandskötare och i annat fall effektivisera arbetsfördelningen. Det är dock önskvärt att vård som kräver kompetens på specialläkarnivå i fortsättningen koncentreras till större helheter", säger Nordblad. Vid sidan om personalbristen skulle hon även vilja rätta till ett annat problem.

"Vi har ett tydligt behov av nytt slags tänkande. Hela munhälsovården bör fastare kopplas till kommunernas strategiska planering. Det behövs också modeller som fungerar i det praktiska livet. Ett bra exempel inom hälsofrämjandet är förbudet mot godis inom barndagvården och återinförandet av tandborstning på daghemmen. Det behövs fler sådana initiativ."

Paula Mannonen