Ändringar i lagstiftningen om klientavgifter inom social- och hälsovården 1.4.2003

Lagen om ändring av lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992, ändr. 221/2003) trädde i kraft 1.4.2003. I och med ändringen överfördes de tidigare bestämmelserna på förordningsnivå om grunderna för fastställande av avgifter för långvarig anstaltsvård till lagen. I förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården (912/1992) har gjorts justeringar av huvudsakligen teknisk natur med anledning av ändringen av lagen.

Sakinnehållet i bestämmelserna är i stort sett oförändrat. För långvarig anstaltsvård tas fortfarande ut en avgift som bestäms enligt betalningsförmågan. Som grund för avgiften används huvudsakligen de nettoinkomster som den som får vård har till sitt förfogande. Avgiften kan uppgå till högst 80 procent av klientens inkomster.

Den största förändringen jämfört med de tidigare bestämmelserna är att avgiften i vissa fall bestäms på basis av klientens och makens sammanräknade inkomster. Detta sker om den som är i långvarig anstaltsvård omedelbart innan anstaltsvården inletts har levt i gemensamt hushåll i äktenskap eller äktenskapsliknande förhållande och hans eller hennes inkomster är större än makens inkomster. Avgiften kan uppgå till högst 40 procent av makarnas sammanräknade inkomster. Underhållsbidrag som betalas till make beaktas inte längre som en faktor som sänker avgiften om avgiften bestäms på basis av makarnas sammanräknade inkomster.

Kommunerna skall ändra sina avgifter så att de från ingången av juli 2003 motsvarar den nya lagen. Avsikten är att de nya klientavgifterna bestäms enligt den nya lagen redan fr.o.m. 1.4.2003.

En person anses på samma sätt som tidigare vara i långvarig anstaltsvård

om anstaltsvård beräknas pågå längre än tre månader, räknat från det anstaltsvården dygnet runt började

när anstaltsvården dygnet runt har pågått tre månader, om personens funktionsförmåga skall anses ha försvagats så att han eller hon fortfarande skall vårdas på anstalt.

Som en person i långvarig anstaltsvård anses inte den som får medicinsk rehabilitering eller rehabilitering med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda, eftersom för sådan rehabilitering tas ut en avgift per vårddag enligt 14 § 1 mom. i lagen. Som en person i långvarig anstaltsvård anses inte heller ett barn eller en ung person som med stöd av barskyddslagen får vård på anstalt. För sådan vård tas en avgift ut med stöd av 7 § i lagen.

Avgiften för långvarig anstaltsvård bestäms enligt betalningsförmågan och uppgår till högst 80 procent av klientens nettomånadsinkomster, på samma sätt som hittills (7 c § 1 mom.). Avgiften får dock vara högst så stor att den som får vård månatligen till sitt förfogande har minst 80 euro.

Avgiften bestäms på basis av klientens och makens sammanräknade månadsinkomster, om den som är i långvarig anstaltsvård omedelbart innan anstaltsvården inletts har levt i gemensamt hushåll i äktenskap eller äktenskapsliknande förhållanden och hans eller hennes månadsinkomster är större än makens månadsinkomster (7 c § 2 mom.). Avgiften kan uppgå till högst 40 procent av de sammanräknade månadsinkomsterna. Den som får anstaltsvård skall också i dessa fall till sitt förfogande ha minst 80 euro i månaden. Även om makarna innan anstaltsvården inletts levt i gemensamt hushåll bestäms avgiften endast på basis av klientens egna månadsinkomster om makens månadsinkomster är större än klientens, om makarnas månadsinkomster är lika stora eller om båda makarna är intagna för långvarig anstaltsvård.

Då avgiften bestäms på basis av makarnas sammanräknade månadsinkomster har klienten och maken till sitt förfogande sammanlagt minst 60 procent av deras sammanlagda inkomster. Det är familjens interna angelägenhet att avgöra hur de sammanlagda inkomsterna som makarna har till sitt förfogande fördelas mellan makarna. Ändringen innebär dock att om den av makarna som har högre inkomst vårdas på anstalt har han eller hon nu möjlighet att överlåta en större andel av sin inkomst åt den make som bor kvar i hemmet än vad som skulle vara fallet om avgiften fastställs enligt det tidigare systemet.

Någon avgift får fortfarande inte hos personer som inte har fyllt 18 år tas ut för långvarig anstaltsvård till den del vårddagarna är fler än sju under ett kalenderår (7 c § 3 mom.).

Begreppet inkomst förblir huvudsakligen oförändrat med undantag av några små ändringar i 10 b § 4 mom. i lagen. Såsom månadsinkomster som ligger till grund för bestämmande av avgift beaktas klientens nettoinkomster. Också makens månadsinkomster beaktas på motsvarande sätt när avgiften bestäms enligt 7 c § 2 mom. på basis av makarnas sammanräknade månadsinkomster. Varierar månadsinkomsterna, beaktas som månadsinkomst den genomsnittliga månadsinkomsten under det föregående året.

Förutom löneinkomster beaktas pensioner och med dem jämförbara fortlöpande förmåner, livräntor, sytning samt andra fortlöpande personliga inkomster samt nettoinkomster av kapital och annan egendom, såsom ränte-, dividend- och hyresinkomster (10 § 2 mom.). Såsom inkomster beaktas också inkomst av jordbruk och näringsverksamhet (se 10 b 3 mom.) samt inkomst av skog (se 10 a § 2 mom.). Detta motsvarar i sak gällande förordning om klientavgifter inom social- och hälsovården.

Av 10 b § 4 mom. i lagen framgår vilka inkomster som inte beaktas vid bestämmande av avgift. I punkt 1 hänvisas till 10 a § 3 mom. som gäller dagvårdsavgifter. Enligt den beaktas inte som inkomst barnbidrag, vårdbidrag för barn, vårdbidrag för pensionstagare, barn-förhöjning enligt folkpensionslagen (347/1956), bostadsbidrag, handikappbidrag, sjukvårds- och undersökningskostnader som betalas på basis av olycksfallsförsäkring, militär-understöd, fronttillägg, studiepenning, vuxenstudiepenning, studiestödets bostadstillägg, sysselsättningspenning och reseersättning som betalas som utkomststöd, ersättning för uppehälle enligt lagen om rehabiliteringspenning (611/1991), ersättning för uppehälle enligt lagen om arbetskraftspolitisk vuxenutbildning (763/1990), stipendier som betalas på grund av studier och inte heller andra motsvarande understöd eller ersättningar för kostnaderna för familjevård eller stöd för hemvård av barn. 29 § i förordningen, som gäller avgifter för service i hemmet, har ändrats så att den stämmer överens med motsvarande bestämmelser i lagen.

Som inkomst beaktas inte heller underhållsbidrag eller underhållsstöd som betalas till ett minderårigt barn till den som är i långvarig anstaltsvård eller till ett minderårigt barn till make eller i pensioner och därmed jämförbara inkomster ingående förhöjningar som beror på försörjningsplikt (10 b § 4 mom. 2 och 3 punkten).

Innan avgiften bestäms skall från klientens månadsinkomster och också från makens månadsinkomster, om avgiften bestäms på basis av makarnas sammanräknade månadsinkomster, dras av

de fastställda underhållsbidrag som skall betalas av klienten, dock inte underhållsbidrag som betalas till make, om avgiften bestäms på basis av makarnas sammanräknade månadsinkomster

andra motsvarande kostnader som följer av klientens faktiska familjeförhållanden

förmån som av klienten skall betalas i pengar och som i samband med överlåtelse av en fastighet har förbehållits för viss tid eller på livstid (sytning).

Till 14 a § i lagen har fogats ett nytt 2 mom. med vilket myndigheternas rätt att få upplysningar utsträcks att gälla också uppgifter om makens ekonomiska situation, om den avgift som tas ut för långvarig anstaltsvård bestäms på basis av makarnas sammanräknade inkomster. Bestämmelsen fogades till lagen i samband med riksdagsbehandlingen.

Avgift som fastställs enligt betalningsförmågan bestäms tills vidare. Avgiften skall dock justeras när klientens eller familjens betalningsförmåga har förändrats väsentligt eller avgiften visar sig vara felaktig.

Till 31 § i förordningen har fogats en bestämmelse, enligt vilken avgiften skall justeras även när det är uppenbart att de förhållanden för familjen som skall beaktas när avgiften bestäms har förändrats. Avsikten är att man med stöd av detta kan ändra en avgift som bestämts på basis av makarnas sammanräknade inkomster att bestämmas på basis av klientens personliga inkomster, om makarna senare döms till äktenskapsskillnad eller om man på annat sätt kan anse det uppenbart att det på grund av ändrade förhållanden inte längre är motiverat att avgiften bestäms på basis av de sammanräknade inkomsterna.

I samband med riksdagsbehandlingen ändrades 11 § i lagen, där det ingår bestämmelser om efterskänkning och nedsättning av avgift. Bestämmelsen gäller avgifter som fastställts för socialvårdsservice och sådana avgifter för hälsovårdsservice som bestämts enligt en persons betalningsförmåga. Lagstiftningen har skärpts så att 1 mom. i paragrafen ålägger kommunen att efterskänka eller nedsätta en avgift om förutsättningarna för personens eller familjens försörjning eller personens lagstadgade försörjningsplikt äventyras av att avgiften tas ut.

I 2 mom. i paragrafen ingår bestämmelser om när kommunen själv kan besluta om efterskänkning eller nedsättning av avgift. Kommunen kan besluta att också andra avgifter än de som avses i 1 mom. kan efterskänkas eller nedsättas. Kommunen kan också besluta att avgifterna kan nedsättas eller efterskändas, om det är befogat med beaktande av vårdsynpunkter.

Ytterligare information ges av regeringsrådet Riitta Kuusisto, tfn 09 -160 74360.

BILAGOR

Lag om ändring av lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården.
Statsrådets förordning om ändring av förordningen om klientavgifter inom social- och häl-sovården

SÄNDLISTA

Kommunerna
Hälsovårdscentralerna
Sjukvårdsdistrikten
Länsstyrelsernas social- och hälsoavdelningar
Finlands Kommunförbund