Servicereformen inom socialvården 

De arbetsgrupper som berett servicereformen föreslog en mycket bred reformhelhet av socialvården, där alla tjänster som omfattas av socialvårdslagen förnyas. Dessutom föreslås det att den nuvarande regleringen gällande öppenvård och eftervård i barnskyddslagen i sin helhet överförs till socialvårdslagen.

Det är inte realistiskt att av tidsplaneringsskäl bereda så här omfattande reform under denna regeringsperiod. Regeringens propositionsutkast som nu föreslås baserar sig på arbetsgruppens förslag, men rekommenderar att endast en del av dem ska genomföras i detta sammanhang.

Arbetsgruppens rapport är dock en bra vägvisare även för en framtida socialvårdsreform.

Målet är att framhäva socialarbetets och den sociala handledningens roll som en central kärnverksamhet inom socialvården. Förslagsvis ska socialarbete och social handledning inte längre vara sådana socialtjänster som förutsätter ett förvaltningsbeslut, utan det primära tillvägagångssättet inom socialvården att tillgodose klientens stödbehov.

För socialarbete och socialhandledning används framöver i lagen begreppet sakkunnigarbete som utförs av en yrkesutbildad person inom socialvården. Användningen av ett gemensamt överordnat begrepp skulle stärka det gemensamma målet som olika yrkesutbildade personer inom socialsektorn eftersträvar. Sakkunnigarbete som utförs av en yrkesutbildad person inom socialvården utförs som socialarbete och social handledning individuellt eller på familjebasis.

Ändringen skulle stärka ställningen och rollen för det så kallade sociala arbetet bland familjer, vuxensocialarbetet och det gerontologiska socialarbetet inom socialvården. Ändringen skulle styra det arbete som utförs av yrkesutbildade personer inom socialvården till att tillgodose stödbehov i rätt tid. I lagstiftningen preciseras dessutom socialarbetets och den sociala handledningens prioriteringar.

De socialtjänster som även framöver omfattas av socialvårdens organiseringsansvar räknas upp i 14 § i socialvårdslagen. Klienten får ett överklagbart beslut om dessa socialtjänster som avses socialvårdslagen, såvida inte annat föreskrivs separat. Med andra ord ändras inte denna centrala princip för beslutsfattande inom socialvården.

Socialarbete och socialhandledning kommer inte längre att ingå bland de tjänster som räknas upp i 14 § i lagen och därför fattas inte ett förvaltningsbeslut om dessa. Kuratorstjänster inom elevhälsan och dagcenter är med på servicelistan i 14 § i lagen, men inte förvaltningsbeslut fattas om dessa. Om detta föreskrivs separat.

Att socialarbetet och den sociala handledningen är primära tjänster framhävs i lagstiftningen så att socialtjänster beviljas endast om socialarbete och social handlingen inte i sig är tillräckliga eller lämpliga för att tillgodose klientens stödbehov. En ytterligare förutsättning för beviljande av socialtjänster skulle vara att klientens stödbehov rimligtvis kan tillgodoses på annat sätt.

Socialarbete och social handledning utgör gediget grundläggande arbeten som legitimerade yrkesutbildade personer inom socialvården utför och för vilket utbildning inom socialsektorn ger goda färdigheter. Via socialarbete och social handledning kan man tillgodose många olika typer av stödbehov hos klienterna.

Klienterna befinner sig dock i olika livssituationer och livsskeden där socialtjänster kan vara bättre lämpade för att tillgodose klientens behov än socialarbete och social handledning. Till exempel kan hemservice för barnfamiljer vara bättre att tillgodose ett barns eller en familjs stödbehov, i en situation där en förälder plötsligt insjuknar eller blir utmattad, än socialarbete och social handledning. Däremot är det nödvändigt att ordna flera tjänster vid sidan om socialarbetet och den sociala handledningen för att lösa klientens övergripande livssituation.

Klienten har således rätt att få service när han eller hon behöver det. En legitimerad yrkesutbildad person inom socialvården gör en bedömning, om möjligt, tillsammans med klienten om när socialtjänster behövs.

Om genomförandet av socialvården, dvs. klientrelationens process inom socialvården, föreskrivs i 4 kap. i socialvårdslagen. Det föreslås betydande revideringar av kapitlet i fråga om flera av klientrelationens skeden.

Syftet är att man genom lagstiftningen ska kunna styra klientarbetet inom socialvården så att arbetet så flexibelt som möjligt tillgodoser klientens stödbehov och att klienten i ännu högre grad än tidigare får den hjälp han eller hon behöver i rätt tid.

Det föreslås att bedömningen av servicebehovet, upprättandet av klientplanen, utnämnandet av en kontaktperson och anmälningsförfarandena ändras. Dessutom föreslås preciseringar gällande det inledande skedet av tillhandahållandet av socialvård. Med dessa eftersträvas att klientens stödbehov identifieras och att ett ändamålsenligt stöd ordnas i rätt tid.

I dag måste vissa yrkesutbildade personer antingen i samarbete med klienten kontakta socialvården för att bedöma servicebehovet eller lämna en anmälan till socialvården, om kontakten genomförs utan klientens samtycke.

Framöver kommer det endast att finnas en kontaktmetod: anmälan till socialvården. Oberoende av om anmälan görs i samarbete med klienten eller utan klientens samtycke lämnas anmälan när de lagstadgade förutsättningarna uppfylls.  Samarbete med klienten kan även framöver vara en utgångspunkt för all verksamhet.

Dessutom utgår man fortfarande från att yrkesutbildade personer hänvisar klienten till att självständigt eller med stöd söka stöd inom socialvården i situationer där det är möjligt. 
För klienten säkerställs att han eller hon får kontakt med socialvården för att utan dröjsmål få rådgivning och handledning. I detta avseende kan klienten även inleda sitt eget socialvårdsärenden, dvs. begära att hans eller hennes ärende utreds inom socialvården. 

Varje klient skulle ha rätt till personliga samtal med en relevant yrkesutbildad person inom socialvården, senast sju vardagar från det att hans eller hennes ärende har tagits emot inom socialvården. Med dessa metoder säkerställer man att klienten på ett flexibelt sätt och utan dröjsmål får kontakt med socialvården och att dennes ärende börjar behandlas i rätt rid.

Lagförslaget omfattar en spareffekt på 100 miljoner euro som regeringen eftersträvar och som anknyter till reformen av socialvårdens klientprocess, reformen av tjänsterna och höjningen av klientavgifterna.

De ekonomiska konsekvenserna hänför sig till registreringen inom socialvården, processerna för bedömning av servicebehovet, avvecklingen av överlappningar mellan vissa tjänster (en ny tjänst för barnfamiljer och en ny tjänst för funktionsförmågan och stöd för delaktighet för personer i arbetsför ålder) samt revidering av innehåll. Dessa ändringar hänför sig i första hand till att avveckla administrativa strukturer och uppgifter. Dessutom uppstår det betydande besparingar genom att klientavgifterna höjs. 

Klientavgifterna för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig service på en institution höjs. Dessutom höjs de avgifter som tas ut för kontinuerlig och regelbunden service som ges i hemmet, dvs. särskilt avgifter för hemvård och hemservice för barnfamiljer. 

Grunden för de föreslagna ändringarna av klientavgifterna är särskilt situationen kring de offentliga finanserna och de sparåtgärder som krävs för att balansera de offentliga finanserna. Genom ändringarna strävar man efter att stödja de offentliga finansernas hållbarhet och säkerställa att det på finansieringsnivå med större säkerhet är möjligt att trygga en tillräcklig social trygghet samt tillräckliga social- och hälsovårdstjänster även i framtiden för hela befolkningen. Avsikten med ändringen av klientavgifterna är att uppnå de ekonomiska sparmålen utan att ändra på de tjänster välfärdsområdena ordnar eller på tjänsternas innehåll.

Eftersom de avgifter som höjs är inkomstrelaterade har bedömningen varit att de gjorda ändringarna särskilt hänför sig till att de klienter som använder tjänsterna har relativt höga inkomster. Personer med lägre inkomster betalar en mindre av andel av sina inkomster. Vissa av klientens utgifter beaktas innan avgiften fastställs.

I fråga om tjänster med heldygnsomsorg skyddas de med de lägsta inkomsterna av minimibeloppet för personligt bruk. Bedömningen är att avgifterna inte skulle öka för största delen (cirka 62 %) av klienterna tack vare det skyddade  minimibeloppet för personligt bruk. I fråga om tjänster med heldygnsomsorg täcker servicen och den avgift som tas ut för den största delen av klientens normala behov och vardagskostnader.

När det gäller tjänster som ges i hemmet fastställs avgiften på basis av de inkomster som överstiger inkomstgränsen (det s.k. skyddade beloppet). Klienternas totala avgiftsbörda i fråga om tjänster som ges i hemmet består av olika klientavgifter varvid det finns en risk för att avgifterna anhopas. 

När det gäller avgifter för socialservice och inkomstrelaterade avgifter inom hälso- och sjukvården skyddas klienterna särskilt av välfärdsområdenas lagstadgade skyldighet att nedsätta eller helt efterskänka avgiften, om personens eller familjens försörjning eller förverkligandet av en persons lagstadgade försörjningsplikt skulle äventyras av att avgiften tas ut. I fråga om jämstora avgifter inom hälso- och sjukvården skyddas klienterna av ett avgiftstak.

Den måttliga procentuella höjningen bedöms hålla avgifterna för tjänster som ges i hemmet på en rimlig nivå även i framtiden. Det har bedömts att när det gäller tjänster som ges i hemmet skulle ändringen öka klienternas avgifter med cirka 119 euro i genomsnitt per år och medianförändringen skulle vara 84 euro.

Enligt förslaget börjar en klientrelation inom socialvården efter det att en behovsbedömning påbörjas på grundval av en kontakt, anmälan eller ansökan från klienten själv eller någon annan part. Syftet med ändringen är att klargöra den nuvarande situationen så att det inom socialvården endast finns sådana klienter som faktiskt får stöd eller service från socialvården eller vars stödbehov bedöms. Klienten kan alltså även i fortsättningen kontakta socialvården, men att enbart fråga efter och få vägledning och rådgivning innebär inte nödvändigtvis att en klientrelation inleds. Om en anmälan visar sig vara ogrundad eller obefogad innebär inte heller till exempel en anmälan till socialvården som lämnats av en klient att en klientrelation inom socialvården inleds.

Bakgrunden till reformerna är att man konstaterat att bedömningarna av servicebehovet inom socialvården har varit mycket omfattande. Det kan ha gjorts upprepade och tidvis överlappande bedömningar av kundens servicebehov, vilket kan ha fördröjt tillgången till hjälp och stöd. Bedömningen kommer även framöver att ses som en viktig del av socialvårdens verksamhet, men den tillhörande dokumentationen och reglerna för dess genomförande kommer att göras enklare och smidigare. Syftet är att flytta tyngdpunkten inom socialvården från bedömningar till att identifiera klientens stödbehov och tillgodose dessa i rätt tid.

Bedömningen av servicebehovet ersätts med en bedömning av stödbehovet. Begreppet bedömning av servicebehovet kan ha lett till att bedömningen har blivit alltför inriktad på servicesystemet, även om stödbehovet inte nödvändigtvis alltid har något med socialservicen att göra. Utan det kan vara möjligt att hjälpa och stödja klienten på många andra sätt och med hjälp av andra aktörer än socialvården.

Ändringen av terminologin bidrar till att tydliggöra socialvårdens uppdrag, där målet är att tillgodose klienternas stödbehov och hjälpa dem samt att på ett övergripande sätt identifiera klienternas livssituation och de stödbehov som hänför sig till den.

Om det med hänsyn till klientens situation är möjligt, kan stödbehovet bedömas redan under de första kontakterna (i samband med rådgivning och vägledning eller under det första personliga samtalet). I detta fall kan klienten beviljas service eller så kan man komma överens om fortsatt stöd, till exempel genom möten med en socialarbetare eller en socialhandledare.

Om klientens situation kräver en mer ingående utredning och att man stannar upp för att reflektera över situationen, sker detta enligt förslaget som en del av möten inom socialarbetet och den sociala handledningen samt det övriga arbetet. Detta styr till att genomföra bedömningen systematiskt som en del av socialarbetet och den sociala handledningen. Samtidigt skulle de separata tidsfristerna i samband med bedömningen avskaffas.

I framtiden ska en klientplan upprättas när klientens situation, stödbehov eller det stöd eller den service som planerats för klienten kräver det. I dag ställer lagstiftningen strängare krav på att en plan ska upprättas. Man får endast låta bli att göra det om det är uppenbart onödigt. Syftet är att minska det administrativa arbetet och byråkratin samt att i allt högre grad låta personalen ägna sin arbetstid åt att träffa och hjälpa klienterna.

En klientplan kommer även fortsättningsvis alltid att upprättas för klienter som är i behov av särskilt stöd. I lagstiftningen erkänns fortsättningsvis klientplanens betydelse som ett verktyg för att fastställa mål för socialvården, följa upp framstegen mot dessa mål och utvärdera effekten av det stöd som klienten erhåller. Klientplanens betydelse betonas särskilt om klienten till exempel får flera tjänster, har ett långvarigt eller återkommande stödbehov eller omfattande stödbehov. Klientplanen är också avgörande när klienten har komplexa stödbehov och det krävs samarbete mellan flera aktörer för att påverka dem. Framöver kommer utarbetandet av en klientplan att inriktas specifikt på de klienter som behöver en skriftlig plan som en del av socialvården.

I framtiden kommer en egen kontaktperson att utses för klienten när detta är nödvändigt med tanke på klientens stödbehov. För en klient med behov av särskilt stöd kommer dock en egen kontaktperson även i fortsättningen alltid att utses. Den egna kontaktpersonen har i uppgift att främja att klientens socialvårdsmål uppnås, stärka klientens delaktighet, se till att klientens intressen tillgodoses samt bedöma om det stöd klienten får motsvarar behovet. Reformen syftar till att förtydliga den egna kontaktpersonens arbetsbeskrivning och inrikta kontaktpersonens arbete mot de klienter som har nytta av det.

I princip behöver man inte utse en egen kontaktperson om det inte krävs för att sköta klientens ärenden eller tillgodose dennes stödbehov eller om en egen kontaktperson inte medför någon särskild nytta för klienten. I situationer där en klient tillfälligt behöver stöd och där behovet kan tillgodoses genom en kortvarig, tidsbegränsad tjänst behöver man inte nödvändigtvis utse en egen kontaktperson. Sådana situationer kan till exempel vara ett kortvarigt behov av hemservice hos en barnfamilj på grund av vårdnadshavarens plötsliga insjuknande, ett behov av kortvarigt stöd från någon form av socialtjänst i en livskris eller ett tillfälligt behov av förebyggande utkomststöd. De uppgifter för den egna kontaktpersonen som beskrivs i lagen underlättar bedömningen av behovet av en egen kontaktperson för varje enskild klient. Om till exempel det målinriktade arbetssätt som en egen kontaktperson har och som stärker klientens delaktighet eller en samordning av tjänster och stöd inte behövs för att tillgodose klientens stödbehov finns det inte nödvändigtvis något behov av en egen kontaktperson.

Modellen husläkare innebär ett arbetssätt där kontinuiteten i vårdrelationen mellan patient och läkare är det väsentligaste och där patientens vård stöds av en egen sjuksköterska och, vid behov, andra medlemmar i det multiprofessionella teamet. Modellen har visat sig förbättra vårdens kvalitet och effektivitet. De föreslagna ändringarna i socialvården eftersträvar samma slutresultat: att säkerställa tillgången till tjänsterna i rätt tid och kontinuiteten i klientrelationen, om klienten har behov av stöd under en längre period. Genom regleringen strävar man efter att tydliggöra den egna kontaktpersonens arbetsuppgifter och rikta in den egna kontaktpersonen mot de klienter som särskilt har nytta av en egen kontaktperson. Även i fortsättningen är det enligt förslaget nödvändigt att utse en egen kontaktperson till exempel för klienter som får många tjänster eller sektorsövergripande stöd, varvid den egna kontaktpersonens roll som samordnare av stödet och garant för stödets kontinuitet framhävs.

Lagstiftningen förutsätter även i fortsättningen att alla väsentliga omständigheter som har betydelse för att klientens rättssäkerhet eller ett socialvårdsärende främjas på ett ändamålsenligt sätt ska dokumenteras. Reformen är alltså inte avsedd att försämra klientens rättssäkerhet. För att reformen ska kunna genomföras krävs det att de yrkesutbildade personernas dokumentationskompetens upprätthålls och stärks samt att det finns utbildning och stöd för genomförandet. För att reformen ska lyckas krävs det att yrkesutbildade personer i det dagliga socialvårdsarbetet kan avgöra vad som är väsentligt att dokumentera när det gäller varje enskild klients situation.

Regleringen om dokumentation flyttas från socialvårdslagen till kunduppgiftslagen, vilket innebär att den samlas i en enda lag och att överlappande reglering samtidigt undanröjs. En utredning av dokumentationen som görs av yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården, utförd av SHM, visar att socialarbetare i genomsnitt lägger över 3 timmar varje arbetsdag på dokumentation. Detta tar upp en stor del av arbetstiden och går ofta ut över den tid som är avsatt för möten med klienterna, även om man inom socialvården under flera år har utvecklat metoder för dokumentation som involverar klienten och att en del av dokumentationen sker redan i samband med mötet med klienten.

Målet är att minska den arbetstid som läggs på dokumentation. Syftet är att i klientens dokumentation anteckna information som är väsentlig och tillräcklig både för att säkerställa klientens rättsskydd och för att trygga planeringen, genomförandet, uppföljningen och övervakningen av socialvården så att både klientens och personalens rättsskydd tryggas även i fortsättningen.

Att identifiera klienter med behov av särskilt stöd är viktigt och utgör en central del av det arbete som yrkesutbildade personer inom socialvården utför och den kompetens som krävs för detta. Förslaget om att införa den nya bestämmelsen om klienter med behov av särskilt stöd i lagstiftningen syftar till att förtydliga vilka omständigheter som bör beaktas inom socialvården, så att klienter med behov av särskilt stöd blir tillräckligt beaktade i servicesystemet och får den hjälp de behöver. När det konstateras att en klient har behov av särskilt stöd bör man alltid upprätta en klientplan och utse en egen kontaktperson. Den person som fungerar som egen kontaktperson för ett barn med behov av särskilt stöd eller den som arbetar tillsammans med den egna kontaktpersonen bör vara socialarbetare.

I reformen föreslås att gränssnittet förtydligas genom att ändra regleringen gällande anmälningar, inledande av ärenden, tjänster för barnfamiljer och inledande av klientrelationen inom barnskyddet. Bestämmelser om anmälningar ges i framtiden i socialvårdslagen, men begreppet barnskyddsanmälan behålls. Framöver inleds alla ärenden som rör barn i enlighet med socialvårdslagen. Av stödåtgärderna inom öppenvården inom barnskyddet ingår intensifierat familjearbete och familjerehabilitering i hemmet framöver i den nya servicen för barnfamiljer som föreslås i socialvårdslagen. Dessutom föreslås det att servicen för barnfamiljer ska omfatta en möjlighet att bevilja ekonomiskt stöd till barn som är i behov av särskilt stöd på samma sätt som det kan beviljas som en stödåtgärd inom öppenvården enligt den gällande barnskyddslagen.

Målet är att bättre kunna tillgodose familjernas stödbehov genom stöd och tjänster enligt socialvårdslagen i de fall där barnets situation inte kräver en klientrelation inom barnskyddet.
Syftet med att tydliggöra gränssnittet är att klientrelationen ska baseras på barnets och familjens behov av stöd och skydd och inte på vilka tjänster systemet erbjuder för tillfället.

Enligt förslaget ska tjänsterna för barnfamiljer reformeras så att en del av tjänsterna för barnfamiljer enligt socialvårdslagen och barnskyddslagen samlas i en ny service för barnfamiljer enligt socialvårdslagen. Syftet med reformen är att erbjuda barn och familjer stöd i ett så tidigt skede som möjligt samt att undanröja de överlappningar vars förekomst konstaterats i regleringen om tjänster för barnfamiljer.

Det föreslås inga ändringar av innehållet gällande hemservice för barnfamiljer (18 a § i socialvårdslagen) och andra socialtjänster, såsom stödpersoner och stödfamiljer (28 § i socialvårdslagen).Det föreslås inte heller några ändringar av familjerehabilitering dygnet runt och det ekonomiska stödet, vilka ingår i stödåtgärderna inom öppenvården enligt barnskyddslagen, men det ekonomiska stödet kommer i framtiden att även kunna beviljas barn med behov av särskilt stöd som en del av servicen för barnfamiljer enligt socialvårdslagen.

I reformen föreslås att bestämmelserna om familjearbete, rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor enligt socialvårdslagen samt om intensifierat familjearbete och familjerehabilitering inom öppenvården eller i grupp enligt barnskyddslagen ska upphävas. Inom dessa tjänster har man identifierat överlappningar och hinder som orsakas av lagstiftningen, vilka kan ha lett till att barn har flyttats från en tjänst eller kundrelation till en annan. Den nya ersättande servicen för barnfamiljer gör det möjligt för välfärdsområdet att på ett mer flexibelt sätt ordna tjänsten så att den fungerar vad gäller innehåll, omfattning och kvalitet samt att den tillgodoser kundernas stödbehov. Enligt förslaget kan välfärdsområdet tillgodose barns och familjers stödbehov på ett mer flexibelt sätt med hjälp av servicen för barnfamiljer och dess innehåll.

Målet är att möjliggöra ett mer flexibelt, klientorienterat och mer rättidigt stöd till familjer utan att de behöver flytta mellan olika tjänster eller lagstiftningsområden. Ur ett barnskyddsperspektiv innebär reformen att barnfamiljers behov oftare kan tillgodoses genom socialvårdens stöd och tjänster samtidigt som barnskyddet riktar sig mot de barn vars situation kräver särskilt skydd och ett förfarande enligt barnskyddslagen.

I förslaget samlas de befintliga tjänsterna för barnfamiljer till en ny service för barnfamiljer, så att det stöd som barn och familjer får inte blockeras av administrativa gränser eller överlappande klientrelationer. Samtidigt kan välfärdsområdet stärka de arbetsmetoder, den sakkunskap eller övrigt innehåll som på bästa sätt stöder målen med den nya tjänsten och det regionala behovet samt undanröja eventuella överlappningar.

Införandet av en service för barnfamiljer innebär inte att de arbetssätt, metoder eller den sakkunskap som gäller dessa inom rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor, familjearbete, intensifierat familjearbete eller andra befintliga tjänster upphör. Välfärdsområdet kan besluta vilka delar av de nuvarande tjänsterna och vilka arbetsformer som bevaras samt vilken yrkesskicklighet som behövs i servicen för barnfamiljer. Samtidigt förbättras samordningen och den flexibla tillämpningen av metoderna. Ansvaret för innehållet i och kvaliteten av servicen för barnfamiljer ligger hos välfärdsområdena, som är skyldiga att tydligt beskriva vilket innehåll de använder för att tillgodose barns och familjers stödbehov.

I reformen upphävs de gällande bestämmelserna om rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor samt om att sådan rådgivning ska organiseras i sektorsövergripande samarbete med socialarbetare, psykologer och läkare samt, vid behov, andra specialister. Enligt förslaget ansvarar välfärdsområdena för att se till att familjernas behov tillgodoses med tillräckligt professionellt stöd, även när psykologisk expertis krävs. Dessutom ska det ordnas nödvändiga hälso- och sjukvårdstjänster för barnet på basis av barnets behov.

I specialmotiveringen i regeringens proposition betonas att servicen för barnfamiljer måste vara rättidig och tillräckligt intensiv med hänsyn till barnets behov. Reformen syftar inte heller till att avskaffa det lätta och förebyggande stödet inom socialvården i barnfamiljernas vardag.

Besparingarna som förslagen gällande servicen för barnfamiljer beräknas uppgå till 8,6 miljoner euro per år från och med 2028 och under 2027 till hälften av detta belopp. År 2024 uppgick enbart kostnaderna för rådgivningen i uppfostrings- och familjefrågor till 88 miljoner euro per år. De beräknade besparingarna uppkommer genom avvecklingen av administrativa strukturer samt upphävandet av det sektorsövergripande genomförandet av rådgivningen i uppfostrings- och familjefrågor. Välfärdsområdena kan dock avgöra hur de framöver ska genomföra servicen barnfamiljer. Den föreslagna reformen innebär inte att man slutar använda befintlig och ändamålsenlig sakkunskap, arbetssätt eller metoder. Ändringen kan vara betydande för de anställda. Även om arbetsuppgiften inte upphör kan den förändras. Målet är att ändringen ska göra det möjligt för klienterna att få bättre och mer flexibel hjälp än tidigare för sina stödbehov. Ändringen och dess konsekvenser bör dock följas upp. Den föreslagna servicen för barnfamiljer utgör både en utmaning och en möjlighet för välfärdsområdena.

Socialvårdslagen förpliktar även i fortsättningen att ordna lagstadgad socialservice samt socialarbete, social handledning och annat stöd inom socialvården. Enligt förslaget anges den lagstadgade socialservicen i 14 § i socialvårdslagen. Lagstiftningen för viss service som förnyas blir mer flexibel när det gäller servicens innehåll, men skyldigheten att ordna servicen kvarstår. Syftet med detta är att göra det möjligt för servicens innehåll att på ett mer flexibelt sätt än idag tillgodose klientens individuella stödbehov.

Förutom socialvårdslagen regleras ordnandet av service även i annan lagstiftning. Enligt 4 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) ska välfärdsområdet planera och genomföra social- och hälsovården så att den till innehåll, omfattning och kvalitet svarar mot kundernas behov. Tjänsterna ska tillhandahållas jämlikt, i form av samordnade tjänstehelheter och nära kunderna med beaktande av befolkningens behov i välfärdsområdet.

I enlighet med 33 § 4 mom. i socialvårdslagen ska välfärdsområdet publicera information om hurdan socialvård som kan fås och på vilka grunder samt hur den kan sökas. Informationen ska publiceras på ett lättillgängligt och lättförståeligt sätt. Detta innebär till exempel vilka åtgärder, metoder eller arbetsformer som används samt hur man säkerställer servicens tillgänglighet, kvalitet och effektivitet. Detta är nödvändigt för att säkerställa servicens transparens och likabehandlingen av invånarna. Skyldigheten att tillhandahålla information ingår även i 34 § i lagen om välfärdsområden och i 20 § 2 mom. i lagen om offentligheten i myndigheternas verksamhet (621/1999). Enligt den föreslagna 47 § har den tjänsteinnehavare som ansvarar för socialvården ansvaret för riktlinjerna för tjänsterna inom socialvården.

Lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte upphävs enligt förslaget i början av 2027 och välfärdsområdena skulle därefter inte längre vara skyldiga att tillhandahålla tjänsten. Upphävandet av lagen medför en övergångsperiod på sex månader, under vilken deltagarna i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ska hänvisas till andra tjänster.

Från och med 1.1.2027 ska arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte, den sociala rehabiliteringen samt verksamheten i sysselsättningssyfte eller arbetsverksamheten för personer med funktionsnedsättning ersättas av en ny tjänst för stöd för arbetsföras funktionsförmåga och delaktighet. Denna nya socialtjänst är inte vara kopplad till någon specifik förmån eller arbetslöshetstidens längd. Tjänsten kan således vara öppen även för personer vars försörjning bygger på förmåner som beviljats på grund av sjukdom eller arbetsoförmåga. Enligt förslaget är tjänsten i regel inte bindande för klienten utan bygga på frivillighet.

Tjänsten är dock obligatorisk om den ingår i den sektorsövergripande sysselsättningsplan som avses i lagen om sektorsövergripande främjande av sysselsättningen (381/2023). Dessutom är den obligatorisk om klienten inte har ålagts någon skyldighet att söka arbete.

Klienter som deltar i social rehabilitering övergår i regel till den nya tjänsten för stöd för arbetsföras funktionsförmåga och delaktighet. Klienternas servicebeslut ska uppdateras i enlighet med den nya tjänsten under en övergångsperiod på sex månader. Även servicebesluten för klienter som deltar i arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning uppdateras. Syftet med åtgärderna är att säkerställa att det inte uppstår onödiga avbrott i klienternas tjänster.

De klienter som deltar i verksamheten i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning deltar fortsättningsvis i tjänsten med stöd av övergångsbestämmelserna så länge avtalen om tjänsten gäller. Klienternas ställning kommer alltså inte förändras eller försämras till följd av lagändringen.

Det föreslås att den tjänst för stöd för arbetsföras funktionsförmåga och delaktighet som omfattas av socialvården riktas mot personer i arbetsför ålder som saknar utbildning eller står utanför arbetslivet och som på grund av sin funktionsförmåga eller sina funktionsnedsättningar inte har möjlighet att få anställning eller delta i arbete på den öppna arbetsmarknaden. Dessutom förutsätts det att de som deltar i tjänsten är i behov av särskilt stöd för att upprätthålla och främja sin arbets- och funktionsförmåga eller delaktighet. Målgruppen kännetecknas också av att de personer som ingår i den kan ha stort behov av även andra social- och hälsovårdstjänster.

Den nya tjänsten kombinerar tjänster som främjar arbets- och funktionsförmågan samt delaktigheten hos klientgrupper i arbetsför ålder (med undantag för arbetsverksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning).Den nya regleringen sammanför innehåll som för närvarande finns i lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, 1982 års socialvårdslag (verksamhet i sysselsättningssyfte för handikappade och arbetsverksamhet för handikappade) och socialvårdslagen (social rehabilitering).Den nya lagstiftningen ersätter med andra ord det innehåll som tidigare fanns i olika lagar.

Syftet med beredningen har varit att tydliggöra myndigheternas arbetsfördelning och att stödet för sysselsättning i högre grad än idag ska vara i första hand arbetsförmedlingens uppgift. Socialvården inriktas på att främja arbets- och funktionsförmågan samt delaktigheten för personer som har stora svårigheter att få anställning på den öppna arbetsmarknaden. Med detta avses personer vars arbets- och funktionsförmåga bedöms vara nedsatt på grund av skada, sjukdom, livshanteringsproblem, långvarig arbetslöshet eller en svår social situation.

Skyldigheten kopplas ofta till huruvida personen måste ta emot tjänsten för att få arbetslöshetsersättning. Den nya tjänsten enligt 17 § i socialvårdslagen är i detta avseende i princip inte obligatorisk, eftersom tjänsten inte har någon direkt koppling till någon förmån inom den sociala tryggheten.

Enligt 2 a kap. 9 § 1 mom. 12 punkten i lagen om utkomstskydd för arbetslösa kan en arbetssökande dock åläggas en tidsfrist denne inte har rätt till arbetslöshetsförmån om hen underlåter delta i denna tjänst eller avbryter den samt en skyldighet att vara i arbete enligt 10 § om arbetssökanden underlåter att iaktta vad som i en sektorsövergripande sysselsättningsplan har överenskommits om förbättrande av de allmänna förutsättningarna för jobbsökning och sysselsättning.

För att tjänsten ska vara obligatorisk krävs det alltså att den ingår i den sektorsövergripande sysselsättningsplanen. En ytterligare förutsättning för att tjänsten ska vara obligatorisk är att den arbetssökande inte har ålagts jobbsökningsskyldighet enligt 48 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice.

En skyldighet förutsätter någon form av påföljd och genom att verkställa den eftersträvar man att få den som ålagts skyldigheten att agera på det sätt som förutsätts. För individer är påföljden vanligtvis förlust eller hot om förlust av förmån. För att få arbetslöshetsförmån är arbetslösa skyldiga att följa arbetskraftstjänsternas bestämmelser och bestämmelserna i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Denna skyldighet innebär att om den arbetslösa underlåter att fullgöra sina skyldigheter, får detta konsekvenser för utbetalningen av arbetslöshetsförmånen. Till utkomstskyddet i sista hand anknyter också en skyldighet att själv försörja sig. Detta är kopplat till kravet på att förbättra sina egna intjäningsmöjligheter och att söka arbete. I dessa fall kan utkomststödets grunddel sänkas om villkoren i lagen uppfylls.

Andra än de som erhåller arbetslöshetsförmån, till exempel sjuka och personer med funktionshinder, kan inte åläggas att delta i tjänsten.

I lagstiftningen om tjänster inom socialvården föreskrivs inte att det är obligatoriskt för klienten att delta i tjänsten. Skyldigheten för arbetslösa att delta i tjänsterna grundar sig på lagen om utkomstskydd för arbetslösa och lagen om ordnande av arbetskraftsservice.

I lagen om utkomstskydd för arbetslösa anges vilka tjänster som enligt lagen anses främja sysselsättningen. Dessa är i princip alltid obligatoriska och de regleras separat. Om en person som omfattas av en sysselsättningsfrämjande tjänst inte deltar i tjänsten påverkar detta arbetslöshetsförmånen (utbetalningen avbryts). En fördel för klienten är att genom att hen deltar i en sysselsättningsfrämjande tjänst kan få förmån enligt reglerna för så kallad aktiv tid. Detta innebär att tidsfrister utan ersättning, det vill säga karenstider, trängs undan. På samma sätt undanträngs skyldigheten att vara i arbete, självrisktiden, väntetiden för arbetsmarknadsstöd (framöver allmänt stöd) och behovsprövningen. Deltar man i tjänsten får man dessutom kostnadsersättning med undantag för frivilliga studier med arbetslöshetsförmån.

Enligt bestämmelserna i lagen om utkomstskydd för arbetslösa kan en enskild klients sysselsättningsplan innehålla någon annan sysselsättningsfrämjande tjänst än de som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (inklusive socialvårdstjänst). En sådan tjänst kan under vissa villkor vara obligatorisk för klienten. I detta fall utbetalas inte förmånen enligt de ovan nämnda reglerna för aktiv tid. Utbetalningen av förmånen fortsätter om personen även i övriga fall har rätt till den. Den som deltar i tjänsten kan beviljas kostnadsersättning enligt arbetskraftsmyndighetens bedömning.

Arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte som regleras i en speciallag har utgjort ett undantag från den övriga lagstiftningen om socialvården. Det är en socialvårdstjänst, men samtidigt en sysselsättningsfrämjande tjänst i den mening som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa.

Behovet av att reformera de sociala tjänster som främjar arbets- och funktionsförmåga har varit känt i flera år och en reform är nu aktuell. Tjänsterna är uppdelade i olika författningar samt enligt olika arbetsmetoder som under årens lopp har utvecklats på olika sätt i kommunerna och välfärdsområdena. Tjänsterna omfattar delvis överlappande och föråldrad lagstiftning. Dessutom har de direkta sysselsättningseffekterna av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte varit relativt obetydliga. Regeringen har våren 2025 även slagit fast att sysselsättningsfrämjande tjänster inom socialvården ska reformeras som en helhet.

Syftet med reformen är att tydliggöra socialvårdens roll i förhållande till arbetskraftsmyndigheten. Socialvården bör fokusera på att stödja personer som har särskilda svårigheter att hitta sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden med hjälp av arbetskraftsservicen eller som har svårigheter att delta i samhällets övriga verksamhet.

I och med reformen förenklas lagstiftningen om socialtjänster som främjar arbets- och funktionsförmåga. Genom att förtydliga arbetsfördelningen mellan arbetskraftsmyndigheten och socialvården och stärka samarbetet mellan dem kan man uppnå tjänster av högre kvalitet och med större genomslagskraft. Målet är att de klienter som behöver stöd för att finna sysselsättning eller delta i samhället även i fortsättningen ska få det, men att de regler som ligger till grund för stödet ska bli tydligare.

När arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte upphör tillämpas en övergångsperiod på sex månader. Övergångsperioden börjar 1.1.2027 och upphör 30.6.2027.Under den tiden hänvisas de klienter som deltar i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte till andra tjänster. Största delen av klienterna kommer att övergå till den nya tjänsten för stöd för funktionsförmågan och delaktigheten hos arbetsföra, men vissa klienter kan ha större nytta av de tjänster som arbetskraftsmyndigheten erbjuder. Syftet är att alla klienter ska kunna få sådant stöd och sådana tjänster som tillgodoser deras servicebehov och att det inte ska uppstå onödiga avbrott i dessa.

De viktigaste ändringarna i reformen gäller socialarbetets och den sociala handledningens ställning, inledningen av klientprocessen, dokumentationen i samband med klientarbetet samt reformeringen av tjänsterna för barnfamiljer och de sysselsättningsfrämjande tjänsterna inom socialvården. Dessutom föreslås flera mindre ändringar i såväl tjänsterna, socialvårdens rutiner och socialvårdens kvalitetssäkring. Det handlar till exempel om förslag till ändringar gällande barnombudsmannens uppgifter, de familjerättsliga tjänsterna, socialjouren, mentalvårdsarbetet inom socialvården, främjandet av välbefinnande och anmälningsförfarandet. Dessa andra ändringar syftar främst till att förenkla arbetet för yrkesutbildade personer och välfärdsområdets organiseringsuppgift, och är därför viktiga och betydelsefulla för de yrkesutbildade personer som arbetar inom socialvården. Den föreslagna helheten är omfattande och förutsätter att yrkesutbildande personer inom socialvården och andra intresserade sätter sig in i den.