Reformen av flerkanalsfinansieringen ämnar flytta pengarna och ansvaret i samma händer
Utgivningsdatum
26.3.2015
12.43
Typ:Nyhet
N5-65829
Att fundera över pengar har traditionellt inte ingått i social- och hälsovårdens etos, men enligt Sillanaukee klarar man sig inte längre med enbart ideologi. "De pågående förändringarna tvingar oss alla att fundera över vad vi har råd med och hur vi kan använda resurserna så effektivt som möjligt."
Det grundläggande problemet i det nuvarande systemet har anknytning till s.k. deloptimering där en operationskö kan stå som exempel. En kommun fattar beslutet om en operation och betalar den, men staten och arbetsgivaren står för kostnaderna för sjukledighet. Kommunen har alltså inget ekonomiskt incitament för att påskynda operationen. Själva priset på operationen ökar inte under tiden man väntar, men en lång sjukledighet kan mångdubbla de totala kostnaderna.
Alternativa modellerGruppen som diskuterat en reform av finansieringen via flera kanaler baserade sitt arbete på en modell med fem social- och hälsovårdsområden. När den modellen föll på konstitutionella problem har modellerna omarbetats till en allmännare nivå i beredningen.
I den andra ändan finns alternativ där större och färre aktörer jämfört med nu har ansvaret för ordnandet av tjänster. Till denna modell hör regionala val och regionernas beskattningsrätt. Den andra ytterligheten är däremot ett helt och hållet försäkringsbaserat system. I fråga om finansiering och styrning placerar de övriga alternativen sig mellan dessa två.
Arbetsgruppen gick igenom frågeställningar på principnivå. Idéer och förslag som förts till aktörs- och klientnivå finns i dokument som Institutet för hälsa och välfärd (THL), FPA och Jubileumsfonden för Finlands självständighet Sitra har producerat, och dessa inkluderas som bilagor till arbetsgruppens rapport. Idéerna i dessa mer detaljerade modeller kan enligt Sillanaukee placeras under de modeller som gruppen tagit fram.
I fortsättningen kommer finansieringsreformen att beredas tillsammans med lagen om ordnandet av social- och hälsovården. Arbetet klarläggs av information om konstitutionellt möjliga lösningar där antalet alternativ för ansvariga aktörer är tre: samkommunerna, mellaninstansförvaltningen eller staten.
"Det kan hända att diskussionerna om en ny modell med olika aktörer kan inledas redan under senhösten. Beredningen av tre möjliga modeller för ordnandet måste dock göras omsorgsfullt innan det."
Utmaningar för ledarskapetSillanaukee poängterar att oavsett vilket finansierings- och styrningssätt som slutligen väljs, blir servicesystemet inte effektivare av sig själv.
"Även om ledarskapet och pengarna skulle hamna i samma händer, garanterar det inte någon förändring. För att situationen ska kunna förbättras krävs både stark styrning, och en stärkt roll för de som använder tjänsterna, likväl krävs motivation hos aktörerna för att utveckla sitt eget arbete. Vi har även sådana exempel där en centralisering av ansvaret till största delen har inneburit att antalet närbelägna tjänster har minskat. Å andra sidan visar till exempel Södra Karelens social- och hälsovårdsdistrikt Eksote hur mycket man kan åstadkomma redan genom att utveckla ICT- eller mobila tjänster."
Effektivisering kräver också mer täckande information. När det finns många aktörer och alla har sina egna sätt och system för att dokumentera arbetet, förblir helhetsbilden bristfällig. Utvecklingsarbetet med informationssystemen inom social- och hälsovården håller på att förbättra situationen successivt, men tills vidare har man fått information bland annat från pilotprojekt liknande dem i Kajanaland, Uleåborg och Eksote.
"En utredning i Uleåborg visar till exempel att 75 procent av resurserna för tjänster riktas till 10 procent av användarna. Dessa människor tvingas normalt till kontakt med flera aktörer, vilket framhäver vikten av social- och hälsovårdsreformens integrationsmål."
Ett konkret exempel på avvikande produktivitet mellan social- och hälsovårdstjänster är bland annat skillnaden i längden på sjukfrånvaro mellan Kajanaland och Jyväskylä. Skillnaden kan enligt Sillanaukee inte förklaras med sjuklighet, utan det måste sökas i annorlunda praxis.
Ramar för reformenDen andra stora utmaningen som finansieringen via flera kanaler har medfört ‒ vid sidan av ineffektivitet ‒ är framför allt ojämlikhet i fråga om hälsovårdstjänster. Det nuvarande systemet gagnar människor som arbetar, universitetsstuderande och de som har råd att anlita privata tjänster.
"Dessa grupper är inflytelserika och accepterar knappast att den nuvarande situationen försämras", bedömer Sillanaukee. Därför kommer möjligheten till snabbare tillgång till vård, som till exempel företagshälsovården erbjuder, att kvarstå i de nya finansieringsalternativen.
Sillanaukee anser det dock orealistiskt att förvänta sig att hälsovårdscentralernas nivå ska stiga i paritet med företagshälsovården, om det inte är möjligt att utnyttja personalresurserna inom företagshälsovården i större utsträckning. "En stor del av allmänläkarna arbetar till exempel nu inom företagshälsovården, och vi måste diskutera hur vi kan styra arbetskraftsresurser mer ändamålsenligt. Avgörandet om servicenivån för olika grupper hamnar i sista hand hos de politiska beslutsfattarna.
***
Utgifterna för social- och hälsovården är cirka 26 miljarder euro per år, varav kommunerna betalar 38,4 % och staten 32,3 %. Användarna betalar i form av klientavgifter 14,6 %, FPA 9,8 %, arbetsgivarna och försäkringsanstalterna cirka 2 % vardera och övriga finansiärer något mindre än en procent.
Text: Paula Mannonen