Samarbetsområden för hälso- och miljöskydd
Miljö- och hälsoskyddet regleras av sex lagar och styrs av tre ministerier. "Uppgiftsfältet är i den mån komplext att det är svårt för en person i kommunen att behärska alla uppgifter. Därför har man kommit fram till samarbetsområden för kommunerna, i vilka man kan genom bland annat tjänsteinnehavarnas specialisering säkerställa en mångsidig sakkunskap och förbättra tillsynen och tjänsterna", säger direktör Jari Keinänen vid SHM:s miljö- och hälsoskyddsgrupp.
Tidigare skötte en hälsoinspektör eller en veterinär alla uppgifter inom miljö- och hälsoskyddet i små kommuner från tillsyn av livsmedelsaffärer till bostädernas mögelproblem och från tillsyn över badvattnet till djurskydd.
"På 1990-talet höjdes röster i kommunerna om att sakkunskapen hos en hälsoinspektör inte räcker till för uppgifter som omfattar ett så stort område. Kommunerna bad staten om hjälp. I början av 2000-talet fattades ett principbeslut om att man ska börja främja kommunalt samarbete för att säkra nödvändig sakkunskap. Statsrådet utfärdade principbeslutet om kommunalt samarbete inom miljö- och hälsoskyddet och kommunerna fick stöd genom finansiering av samarbetsförsök", berättar Jari Keinänen.
Lagen förpliktar till samarbeteI juni 2009 trädde en lag i kraft som förpliktar kommunerna att bilda ett samarbetsområde om inte minst tio årsverken står till kommunens förfogande för uppgifterna inom miljö- och hälsoskyddet.
Kommunerna skulle ha beslutat om inrättandet av samarbetsområden före utgången av år 2009. Om kommunen inte har fattat beslut, kan statsrådet besluta att kommunen hör till ett samarbetsområde före utgången av 2011. Samarbetsområdena ska inleda sin verksamhet senast i början av år 2013.
De flesta av kommunerna har redan bildat ett samarbetsområde. För närvarande finns det 126 enheter för miljö- och hälsoskydd. En del av dessa är enskilda kommuner, andra är samarbetsområden. Av dessa uppfyller 60 minimikravet på tio årsverken.
"När kommunernas nuvarande planer genomförs finns det i början av år 2013 ungefär 80 kommuner eller samarbetsområden som uppfyller minimikraven", säger Keinänen.
Målsättningen är 60 samarbetsområden som uppfyller minimikraven.
Beslut har ännu inte tagitsEtt drygt tiotal kommuner har ännu inte fattat beslut om att ordna sitt miljö- och hälsoskydd i enlighet med lagen. I vissa kommuner utgör långa avstånd ett hinder för samarbete. Somliga kommuner är motvilliga att ansluta sig till ett samarbetsområde på grund av ökade kostnader. Inom samarbetsområdet fördelas kostnaderna efter antalet invånare. Om någon kommun tidigare inte har investerat i miljö- och hälsoskyddet, kan bildandet av ett samarbetsområde med kommuner som satsat mer i miljö- och hälsoskyddet öka kostnaderna.
"Regionförvaltningsverken ska under hösten 2010 förhandla med kommuner som inte har tagit beslut. Om förhandlingarna leder till ett beslut, behövs inte statsrådets beslut. Lagen tillåter avsteg från minimikravet till exempel i Lappland på grund av långa resor", säger Keinänen.
Samarbetsområden har bildats i stor utsträckning på basis av nätverk av sakkunniga som skapats runt livsmedels- och miljölaboratorier. Miljö- och hälsoskyddet och primärvården har vissa gemensamma verksamhetsområden. I de flesta fall har dock samarbetsområdena för miljö- och hälsoskydd bildats tillsammans med miljöskyddet och/eller byggnadstillsynen.
"Uppgifterna sköts väl på det här sättet. Bra kontakter med primärvården måste man naturligtvis ha, särskilt vid hantering av epidemier, men den dagliga kontakten med primärvården är tämligen ringa", säger Keinänen.
Bättre service mot betalningMålsättningen för reformen är att nivån på miljö- och hälsoskyddet stiger och verksamhetsutövarna får bättre service. Enligt Keinänen förbättras arbetstagarnas motivation när de får koncentrera sig på vissa delområden och kan ge bättre service.
Vid bildandet av samarbetsområden följer man principen om överlåtelse av rörelse och därmed sägs ingen upp. Å andra sidan inrättas inte heller nya tjänster i den nuvarande ekonomiska situationen som kommunerna befinner sig i.
Vissa kommuner och samarbetsområden har kunnat inrätta nya tjänster med de avgifter som införts inom miljö- och hälsoskyddet. I till exempel Helsingfors inrättades ett antal nya tjänster med avgifterna för försäljningstillstånd enligt tobakslagen.
Jari Keinänen berättar att verksamhetsutövarna inte just har klagat över avgifterna för miljö- och hälsoskyddets tjänster utan snarare arbetstagarna. De tycker att det är ledsamt att kräva avgifter och å andra sidan är klienterna mer krävande när dessa tvingas betala för tillsynen och tjänsterna. Ingen vill betala för onödiga tjänster. Även detta uppmuntrar till att förbättra tjänsterna.
Merja Moilanen