Omsorgsminister Eva Biaudet på Läkardagarna

Omsorgsminister Eva Biaudet på Läkardagarna:

Arbetet på hälsocentralerna bör tas till heders!Vårdgaranti år 2005

För gemene man eller kvinna är vissheten om att säkert få vård det mest väsentliga i det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet. Villkoren för rätten att få vård skall vara godtagbara och allmänt kända på förhand. De skall utgå från vårdbehovet och från kravet på likställighet. Det praktiska handlandet skiljer sig för närvarande i många avseenden, men inte på acceptabla grunder. För att minska skillnaderna i möjligheterna att få vård kommer social- och hälsovårdsministeriet att tillsammans med Finlands Kommunförbund inom detta år bereda riksomfattande anvisningar om hur icke brådskande vård och köhanteringen skall skötas.

Likställighetskravet angående möjligheterna att få vård gäller vård vid hälsocentral, tjänster inom mentalvården samt undersökningar och behandling inom den specialiserade sjukvården. Om kommunen där personen är bosatt inte inom utsatt tid kan ordna vård skall kommunen utan att ändra klientavgiften skaffa tjänsterna från andra tjänsteproducenter. Avsikten är rätten till vård inom rimlig tid skall stadgas i lag före år 2005.

En klarläggning av rätten till vård innebär inte att beslut angående vården framledes skulle fattas av en domstol. Precis som hittills kommer det också i framtiden att vara läkaren som på basis av vårdbehovet avgör hurudan vård patienten skall få. De senaste årens sparåtgärder och sämre övervägda tolkningar av kommunernas och samkommunernas avtal har lett till situationer, där den vård som läkaren ansett nödvändig har äventyrats under förevändningar om kommunens svåra ekonomiska läge.

Vårdgarantin kommer att precisera kommunernas skyldighet att ordna hälso- och sjukvårdstjänster och förbättra patienternas likställighet. Likställigheten gäller också rätt till tjänster på sitt eget modersmål.

I framtiden kommer den centrala frågan inom hälso- och sjukvården att vara hur tillgången på personal på hälsocentraler och sjukhus kunde tryggas. Förutsättningen för att vård inom rimlig tid skall kunna garanteras är att det finns tillräckligt många läkare och sjukvårdare överallt i landet. I vårt land finns för tillfället flera läkare än någonsin tidigare. Trots detta ökar antalet obesatta tjänster i snabb takt. Det är nu hög tid att de offentliga arbetsgivarna inser faktum att intresset för hälsocentralarbete måste väckas. Arbetsförhållandena, sammanjämkningen av arbete och familjeansvar, arbetsplatsmiljön och ledarskapet kräver förbättringar. Även inom sjukhusens personalpolitik är någonting på tok. Min fråga lyder: hur kan stadigvarande uppgifter till största delen skötas av personer som arbetar korttid. Inom hälso- och sjukvården gäller samma regler som inom arbetslivet i övrigt: god personalpolitik innebär att stadigvarande uppgifter sköts av stadigvarande personal.

I Finland har man äntligen nått politisk enighet om att hälso- och sjukvården ofrånkomligt behöver mera pengar, inte bara effektivare insatser. Enligt OECD:s färska statistik har Finland strax efter Spanien, Grekland och Portugal de lägsta hälso- och sjukvårdsutgifterna inom EU. Hälso- och sjukvårdskostnadernas andel av bruttonationalprodukten är 6,6 procent medan det i EU-länderna i genomsnitt är 8,0 procent.

Enligt europeiska mått har den finländska hälso- och sjukvårdens finansieringsställningen avsevärt försämrats under de senaste tio åren. Högre finansieringen av hälso- och sjukvården är inget självändamål, men avsikten kan inte heller vara en finansieringskris inom hälso- och sjukvården. Hoppeligen kommer det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet att få ordning på hälso- och sjukvårdens struktur och finansiering.

Målet för hälsopolitiken är ökat välstånd och bättre verksamhetsförmåga bland befolkningen. Mången hälsocentralläkare grubblar över hur de kunde få patienterna att minska konsumtionen av rusmedel och tobak. Yrkesfolket inom socialsektorn skickar samma budskap; familjevåld, utslagning och arbetslöshet hör ofta ihop med bruket av rusmedel. T.ex. vid ingripande i bruket av rusmedel och i dess följder är ett friktionsfritt samarbete mellan social- och hälsovården ytterst nödvändigt. Många missbrukare lider av oåtgärdade mentala problem. Genom bättre fungerande mentalvårdstjänster kunde social- och hälsovården ytterligare förebygga rusmedelsmissbruket. Utmaningarna inom missbrukarvården pekar på hur nära insatserna inom hälso- och sjukvården hör ihop med socialarbetet. Ett viktigt mål för både socialpolitiken och hälsopolitiken är ett ökat välstånd och bättre verksamhetsförmåga bland befolkningen.

Arbetslösheten är fortfarande ett stort nationellt problem. Utan social- och hälsovårdens stödåtgärder för arbetslösa kommer vi dock inte att hitta roten till det onda problemet. Det är viktigt att det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet avancerar sida vid sida med det sociala utvecklingsprojektet och öppet för sändig dialog.