Försämrade PISA-resultat utmanar skolan och samhället
De första PISA-resultaten publicerades på självständighetsdagen 2001 och den finländska skolans rykte steg till nya höjder tack vare goda och jämlika lärresultat. Under de senaste åren har allmänheten vaknat upp till den försämrade utvecklingen, och de färska PISA-resultaten har gett upphov till en omfattande samhällsdebatt. Även om lärresultaten har försämrats i ett stort antal länder efter covid-19-krisen skiljer sig Finland från den allmänna utvecklingen med en mycket långvarig nedgång i kunskapsnivån.
Tecken på en försämrad utveckling fanns redan kring millennieskiftet när den första PISA-undersökningen genomfördes. Medan de första PISA-materialen ännu samlades in, lyfte undervisningsrådet Pirjo Sinko vid Utbildningsstyrelsen fram sin oro i Helsingin Sanomat (HS Vieraskynä 9.6.2000Länk till en annan webbplats) över att kunskaperna i modersmålet hade försvagats i studentexamen redan i fyra års tid. Hon hade varnat för denna nedgång redan tidigare (HS Vieraskynä 16.8.1998Länk till en annan webbplats) och konstaterat att ”modersmål studeras allt mindre både i det nya gymnasiet och i grundskolan” och uppskattat att ”man inte hade haft råd att pruta på det kanske redan minsta antalet modersmålstimmar i Europa”. Enligt henne berodde detta på att läsandet på fritiden hade minskat, vilket skolan inte hade reagerat på genom att öka läsandet i skolan. Hon varnade för att "ingenting tyder på att den nedåtgående trenden kommer att vända om inte särskilda åtgärder vidtas" och föreslog att man borde ge fler läxor och höja kravnivån. År 2000 förblev toppåret för lärresultat i nationella utvärderingar i matematik och i undersökningar av kunskaper hos vuxna har de som avslutade sin grundläggande utbildning under 1990-talet klarat sig bäst.
Det är bra att gå tillbaka till tidigare uttalanden, då mycket liknande tongångar har hörts efter de senaste PISA-resultaten. Eftersom ungdomarnas lärresultat verkar ha försämrats eller höll på att försämras redan år 2000 under den första PISA-undersökningen, är nyckeln till goda resultat inte nödvändigtvis att återställa skolan till vad den var år 2000. Särskilt inte när världen runt skolan har förändrats betydligt under denna tid.
Vad har vi lärt oss av de försämrade resultaten?
Efter år 2006 har den sjunkande kunskapstrenden varit synlig i varje PISA-omgång, och den försämrade utvecklingen har gradvis fått ökad nationell kännedom även utanför undervisningssektorn. Åtminstone sedan millennieskiftet har lärresultaten sjunkit och skillnaderna i lärresultaten på grund av bakgrund ökat, varför det nu är hög tid att omvärdera vad vi vet om våra framgångar och misslyckanden.
Det råder ingen brist på eventuella förklaringar till Finlands framgång och efterföljande nedgång, eftersom så många olika fenomen samtidigt påverkar skolan och eleverna. Elevernas kunskaper påverkas av en rad olika faktorer både i och utanför skolan och hemmet, i fråga om allt från uppskattningen av utbildning till textning av tv-program. Det är dock betydligt svårare att bedöma hur stor inverkan dessa enskilda faktorer har på kunskapsförändringen och vilka faktorer i samband med ett utbildningssystem eller samhälle som kan belysa kunskapsnivån i ett visst land vid en viss tidpunkt.
I Finland försvåras utredningen av de försämrade lärresultaten av att nedgången har pågått under en lång tid. Under det senaste kvartsseklet har både läroplanerna, skolnätet och principerna för gruppbildning förändrats i skolan, och lärarkåren är i stor utsträckning numera universitetsutbildad. Beslutsfattandet i skolan har sedan 1990-talet varit mycket lokalt, varför inte heller skolans utveckling har varit densamma överallt.
Under årens lopp har det framförts många uttalanden om orsakerna till Finlands framgång och nedgång. Det är dock bra att skilja på trovärdiga misstankar och faktiskt beprövad nationell och internationell forskning. Det är också viktigt att komma ihåg att den övergripande förklaringen till denna 30-åriga utveckling kan bestå av många delar. Många fenomen som inte kan förklara hela nedgången kan ändå klargöra olika delar av den.
Redan med tanke på hur länge nedgången pågått vet vi att invandring, digitalisering, fenomenbaserat lärande eller läroplanen från år 2016 inte till fullo kan förklara den negativa trenden som började långt innan dessa faktorer fanns med i bilden. Å andra sidan påverkar inte de faktorer som eventuellt förklarar nedgången i början på 1990-talet eller vid millennieskiftet nödvändigtvis längre de senaste årens försämrade resultat. Till exempel efter recessionen på 1990-talet sjönk finansieringsnivån för den allmänbildande utbildningen med en fjärdedel, och den har aldrig återställts till sin tidigare nivå. När det gäller läsaktivitet kan resultaten i sin tur ha påverkats av att den statliga finansieringen av biblioteken halverades under 1990-talet och att bibliotekens samlingar och användning därefter började minska.
Det kan vara svårt att diskutera orsakerna till varför kunskaperna har försämrats, eftersom sökandet efter orsaker lätt kan tolkas som att man letar efter skyldiga. Att utreda eventuella förklaringar i relation till skolor, kommuner, lärare, läroplaner eller skolmyndigheter kan se ut som ett försök att skuldbelägga dem. Samtidigt kan det lätt verka som att man undviker att ta ansvar om man riktar blicken helt bort från skolan. Därför är det viktigt att betona behovet av att skapa en övergripande analytisk förståelse för att hitta en ny riktning, och detta förutsätter att man undersöker alla tänkbara orsaker. Trots den högkvalitativa forskningen på området finns det för närvarande ingen tillförlitlig systematisk bedömning av i vilken utsträckning orsakerna till utvecklingen kan hittas inom eller utanför skolan.
Orsakerna till vår framgång och nedgång
Den långvariga nedgången utmanar också många av våra etablerade idéer om orsakerna till framgången. I skenet av de första årens PISA-resultat kunde många ta åt sig äran för framgången. Efter flera decennier av hårt arbete för skolan i det finländska samhället tolkade alla parter gärna skolans framgång som ett resultat av sina egna åtgärder. Nyckeln till framgången kunde dels anses vara införandet av grundskolan i Finland och de betydande ändringar som gjordes i fråga om den på 1990-talet, dels den samhälleliga jämlikheten, magisterutbildade lärare och skolornas och kommunernas omfattande lokala autonomi.
De betydligt högre lärresultaten före mitten av 1990-talet inföll under en period då skolsystemet var mycket centraliserat, den lokala autonomin liten, undervisningen lärarcentrerad, andelen magisterutbildade klasslärare i lärarkåren liten, lärarnas autonomi närmast ett utbildningspolitiskt problem och den allmänna uppskattningen av läraryrket mindre än idag. Kunskaperna har däremot försvagats under hela 2000-talet, även om många av de faktorer som vi anser höra till våra kärnstyrkor endast har förstärkts.
Resultaten har å sin sida försämrats under nästan hela den tid som den lokala autonomin har varit stor, andelen magistrar har ökat till mer än hälften av alla klasslärare och uppskattningen av läraryrket har ökat. Ännu i början av 2000-talet nåddes de bästa resultaten i matematik av elever som undervisades av gamla folkskollärare som hade utbildats innan lärarutbildningen överfördes till universiteten. Dessa exempel tyder på att vi inte tillräckligt noggrant har lyckats identifiera vilka styrkor hos skolan, lärarna och samhället som har varit avgörande för lärresultatens höga nivå. Andreas Schleicher, chef för OECD:s PISA-undersökning, påminde oss om detta i Helsingfors 2023 när han sade: ”det är inte lätt att veta vilka av våra åtgärder som är en del av problemet och vilka som är en del av lösningen”.
Samma problem gäller för många av förklaringarna till förändringarna i samhället. Smarttelefonerna förändrar verksamhetsmiljön i hela världen, men det finns stor variation mellan länderna i utvecklingen av lärresultaten. Digitaliseringen påverkar även länder som Estland, Korea, Japan och Singapore, där man inte har upplevt en motsvarande nedgång i lärresultaten. Estlands uppgång kan förklaras av att moderniseringen av samhället kom igång senare än i Finland, men även Schweiz, Holland, Kanada, Storbritannien och Danmark samt många andra länder som länge legat i framkant när det gäller samhällelig och ekonomisk utveckling, och vars utveckling Finland har efterföljt, placerar sig före Finland i PISA-resultaten inom olika mätområden. Förändringar i fråga om teknik och livsstil kan mycket väl ha inverkat på utvecklingen av lärresultaten i Finland, men det behövs också andra orsaker för att förklara den exceptionellt svaga utvecklingen i Finland.
Det är ett olyckligt sammanträffande att den nationella datainsamlingen har varit mycket begränsad samtidigt som det lokala beslutsfattandet har fått en allt större betydelse, vilket begränsar forskningen. Kommunerna är skyldiga att utvärdera sitt anordnande av grundläggande utbildning, men även efter 20 år bedömer största delen av kommunerna att deras kvalitetshantering fortfarande är på inledande nivå. Till skillnad från många andra länder har vi inte heller tillgång till registeruppgifter som gör det möjligt att koppla samman lärare och elever och på så sätt bättre analysera vilka slags lärare och sätt att ordna undervisningen verkar ge bättre resultat. En mer omfattande datainsamling och ett mångsidigare registermaterial skulle möjliggöra bättre forskning och uppföljning i framtiden.
En decentraliserad förvaltning gör det också svårt att ändra riktning på systemnivå. När vi redogör för den långvariga framgången har vi även i internationella sammanhang konstaterat att den grundar sig på att lokala aktörer fått frihet att agera enligt eget övervägande. Men nu när det behövs en omställning och ett nationellt stöd för att rätta till situationen medför bristen på verktyg för nationell styrning även utmaningar.
På nationell nivå behöver vi forskningsbaserad försöksverksamhet som kan användas både för att pröva på olika verksamhetsmodeller och identifiera deras effekter på ett tillförlitligt sätt och för att på så sätt hitta god praxis som kan spridas mer omfattande i utbildningssystemet. Förutom att i stor utsträckning använda nationell och internationell forskning bör man i beslutsfattandet också synliggöra den forskningsrön som använts så att t.ex. de forskningsresultat som ligger till grund för läroplansgrunderna är tydliga.
Grundskolan i framtiden
Vår internationella toppnivå dämpade länge den nationella diskussionen om effekterna av de oroväckande signalerna, men på många nivåer har man också reagerat på den försämrade utvecklingen. Redan i de läroplansgrunder som trädde i kraft 2004 utökades årsveckotimmarna i matematik, eftersom en nationell utvärdering visade på försämrade kunskaper. Likaså har man under hela 2000-talet utvecklat t.ex. nationella och lokala former av behovsbaserad finansiering, såsom det nationella jämlikhetsunderstödet, vars syfte är att jämna ut förutsättningarna för kunnande hos elever i skolor i socioekonomiskt utsatta områden. Den nuvarande regeringen har också beslutat att utöka antalet undervisningstimmar i fråga om de grundläggande färdigheterna i matematik och modersmål i grundskolans lägre årskurser samt förnya stödet för lärande och ytterligare stärka den behovsbaserade finansieringens roll.
Hittills har förändringarna inte räckt till för att vända trenden. Den successiva nedgången i lärresultaten och de ökande skillnaderna i kunnandet visar att det fortfarande behövs kraftiga ytterligare åtgärder. Liksom hälso- och sjukvården måste även skolan rätta till många problem som den inte själv har orsakat. Därför är det viktigt att upprätthålla en balans som inte enbart beaktar de potentiellt omfattande samhällsorsakerna till utvecklingen, utan också utbildningssystemets ansvar för att rätta till situationen. Skolan kan inte nödvändigtvis ensam korrigera utvecklingen, men är ändå det viktigaste verktyget för att påverka kunnandet.
Samtidigt behöver skolan uppbackning. Det är typiskt för mycket komplexa problem att lösningen inte ligger helt inom räckhåll för något enskilt organ eller förvaltningsområde. Skillnaderna mellan skolorna påverkas t.ex. inte bara av lokal och nationell utbildningspolitik utan också av bl.a. stadsplanering, bostadspolitik, familjepolitik och mer allmän socialpolitik. Ingen av dessa kan lösa problemet på egen hand, men de kan alla vara en del av lösningen.
Med tanke på finländska barns och ungas framtida kunskaper måste skolan få hela samhällets stöd. För att vända utvecklingen måste alla organisationer och aktörer fundera på vad just de kan göra för skolans bästa: med gemensamma insatser kan vi också stödja elevernas intresse för lärande och tro på framtiden. Som ett led i denna helhet inleder undervisnings- och kulturministeriet i enlighet med det nya regeringsprogrammet ett omfattande framtidsarbete inom grundskolan. I arbetet sammanförs olika aktörer med internationella samarbetspartner för att identifiera långsiktiga utvecklingsbehov och organisera sig på forskningsbasis till stöd för skolan.
Anita Lehikoinen, kanslichef
Aleksi Kalenius, konsultativ tjänsteman
Venla Bernelius, specialsakkunnig