Liisa Siika-aho:
En reform av den sociala tryggheten ska utgå från värderingar och användarnas behov

Jag har under denna regeringsperiod funderat över reformen av den sociala tryggheten inom Toimi-projektet (reformprojekt som hänför sig till grundskydd och aktivitet). Den sociala tryggheten har reformerats under varje regeringsperiod. Vi har inte stått stilla.

En helhetsgranskning under de senaste åren saknas dock och därför passar bitarna i den sociala tryggheten inte friktionsfritt ihop. Den sociala tryggheten består av förmåner och tjänster, och den måste också utvecklas som en helhet.

Flera aktörer har under den senaste tiden publicerat egna modeller för social trygghet. Jag har bekantat mig med flera av dem och de har mycket gemensamt, men modellerna är fortfarande i många avseenden allmänna. Modellerna berättar ofta till vem som ska ges, men finansieringen av löftena uppmärksammas mindre.

Löser man de verkliga problemen genom att slå samman förmåner?

En sammanslagning av förmåner till större helheter – särskilt inom grundskyddet – tycks vara en populär lösning. Detta är möjligt men kräver ett stort lagstiftningsarbete. Jag är dock inte säker på om sammanslagningen av förmåner svarar mot människornas behov.

Om sjukdagpenningen på basnivå och utkomstskyddet för arbetslösa skulle finnas i samma lag, skulle det hjälpa den som ansöker om eller är mottagare av en förmån? De grundläggande förmånerna i euro är dock även nu på ungefär samma nivå. På detta sätt skulle antalet förmåner inte heller minska med särskilt många förmåner och därmed skulle den sociala tryggheten inte förenklas.

En sammanslagning av de grundläggande förmånerna skulle skapa ett nytt gränssnitt mellan en inkomstbaserad förmån och en grundläggande förmån. Då skulle till exempel grunddagpenningen inom utkomstskyddet och den inkomstrelaterade dagpenningen kunna differentieras från varandra mer än för närvarande trots att man med hjälp av dem svarar mot samma livssituation, dvs. arbetslöshet.

Livssituationen för användare av den sociala tryggheten är ofta problematisk

Den sociala tryggheten fungerar som en försäkring: någon form av risk har inträffat hos den person som får en förmån. I regel har det skett en trist förändring i personens livssituation, t.ex. att denne blivit arbetslös eller sjuk. Livssituationen kan vara psykiskt krävande och unik för var och en. Då kan det vara svårt att utreda den egna sociala tryggheten.

Den respons som vi fått gäller ofta att en person inte förstår sina egna rättigheter och skyldigheter och upplever att han eller hon bollas fram och tillbaka. Om till exempel en arbetslös människa har bristfällig utbildning och det finns sjukdomar i bakgrunden, vem tar sig då an hans eller hennes si-tuation och i vilken ordning börjar man nysta upp problemet?

Det är inte realistiskt med ytterligare stora satsningar på social trygghet

Befolkningens åldrande påverkar Finland till och med mer än vad vi föreställde oss för ett par år sedan. Nativiteten sjunker hela tiden och försörjningskvoten försvagas. Det är inte realistiskt att i betydande grad öka de medel som används för den sociala tryggheten.

I samband med reformen måste det i första hand närmast vara fråga om att allokera medlen bättre och effektivare. Vid alla reformer av den sociala tryggheten finns det också människor vars förmåner försämras. Det måste finnas politisk beredskap inför detta. För betalningsviljans och samhällsfredens skull ska både betalaren och mottagaren uppleva att systemet är rättvist.

Var ska man börja?

Var bör man då börja reformarbetet? Vi har redan en i europeiskt hänseende mycket omfattande social trygghet. Finland skiljer sig från sina europeiska jämförelseländer särskilt genom att en människa kan få en penningförmån under lång tid utan att träffa någon. Digitaliseringen har framskridit långt när det gäller att ansöka om förmåner, men vi har kanske samtidigt glömt betydelsen av ett personligt möte.

Om en människa själv ger sitt samtycke möjliggör redan nuvarande lagstiftning ett bättre samarbete mellan myndigheter. Med hjälp av tjänstedesign skulle vi kunna göra systemet mer begripligt och välfungerande för kunderna. Den snabbaste möjliga förändringen är att förbättra arbetssätten så att det nuvarande systemet fungerar bättre. Det lönar sig att ta det som ett första steg även om det inte undanröjer behoven att utveckla lagstiftningen.

En reform av den sociala tryggheten innebär val av värderingar. Vi förväntar oss dessa vid valdiskussioner och i regeringsprogrammet. Väljarna avgör reformens riktning.

Liisa Siika-aho
direktör
social- och hälsovårdsministeriet