Bedömning av vårdbehov vid specialiserad sjukvård

Enligt 31.3 § i lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989) skall bedömningen av vårdbehovet inledas inom tre veckor från det att remissen anlände ett sjukhus eller någon annan verksamhetsenhet i sjukvårdsdistriktet.

Social- och hälsovårdsministeriets ställningstaganden:

Tre veckor är den slutliga tidsgränsen för att remissen skall granskas.

Den individuella bedömningen av vårdbehovet skall inledas inom tre veckor från det att remissen har anlänt.

Ett meddelande om att remissen har mottagits är inte en tillräcklig åtgärd att inleda bedömningen av vårdbehovet.

På basis av remissen skall man utföra en preliminär individuell plan om undersökning, vård eller medicinsk rehabilitering av patienten inom tre veckor från det att remissen har anlänt. Planen skall innehålla uppgifter om vilka undersökningar utförs på patienten och när han kan komma till undersökning, poliklinikbesök eller vård. Planen skall upprättas i samförstånd med patienten och den skall delges till patienten.

Att patienten handleds till köer till undersökning eller poliklinikbesök uppfyller inte kriterierna för individuell bedömning av patientens vårdbehov.

Om det inte framgår från remissen vilka undersökningar eller åtgärder skall utföras skall patienten ordnas inom tre veckor från det att remissen har anlänt en tid till poliklinikbesök för att bedömningen av vårdbehovet kan inledas.

Vård som konstaterats vara medicinskt eller odontologiskt nödvändig skall ordnas eller inledas inom skälig tid med hänsyn till hur brådskande vården är, dock inom sex månader från det att vårdbehovet har konstaterats i undersökningar. I fråga om mentalvårdstjänster till barn och unga skall vård som konstaterats vara nödvändig vid bedömningen av vårdbehovet ordnas inom tre månader med beaktande av hur brådskande vård är, om inte medicinska, terapeutiska eller andra skäl förutsätter något annat.

Lagstiftning

Enligt statsrådets förordning om förverkligande av rätten att få vård och om regionalt samarbete (1019/2004) kan vårdbehovet bedömas även av en annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården än läkare eller tandläkare om han eller hon har adekvat utbildning, arbetserfarenhet och kontakt med den verksamhetsenhet som ger vård samt tillgång till journalhandlingarna. Bedömningen av vårdbehovet kan göras per telefon eller när patienten besöker mottagningen.

Vid bedömningen av vårdbehovet utreds orsaken till kontakten, sjukdomens symptom och deras svårighetsgrad och hur brådskande situationen är med beaktande av de förhandsuppgifter som den som tar kontakt ger eller en remiss. I samband med patientens besök på mottagningen kan den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården utgående från sin utbildning och arbetserfarenhet samt överenskommen arbetsfördelning inom verksamhetsenheten göra en bedömning av vårdbehovet på basis av förhandsuppgifter som patienten givit och tillräckliga utredningar om patienten. Den yrkesutbildade personen inom hälso- och sjukvården kan vid behov remittera patienten till fortsatta undersökningar till en läkar- eller tandläkarmottagning. Bedömningen av vårdbehovet, vårdanvisningen och åtgärdsförslagen skall antecknas i journalhandlingarna. Detta gäller också telefonrådgivning. Då skall patienten eller kontaktpersonen också identifieras och även det sätt på vilket patienten eller kontaktpersonen identifierades skall antecknas i journalhandlingarna.

Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) förpliktar yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården att agera till patientens fördel. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skall i sin yrkesverksamhet tillämpa allmänt accepterade och erfarenhetsmässigt motiverade arbetsmetoder i enlighet med sin utbildning. Yrkesetiken för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården förpliktar alltså nämnda personer att agera till patientens fördel och att utreda vårdbehovet och undersöka patienten utan dröjsmål.

I förvaltningslagen (434/2003) stadgas om grunderna för god förvaltning. Förvaltningslagen berör till en del även produktionen av offentliga tjänster. Verksamhet som ingår i faktisk förvaltningsverksamhet betraktas som behandling av ett förvaltningsärende. Faktisk förvaltning är bland annat hälsovårdstjänster för patienten. I lagens 6 § stadgas om rättsprinciperna inom förvaltningen och i 7 § om serviceprincipen. Dessa kan tillämpas även inom hälsovårdstjänsterna. Enligt rättsprinciperna inom förvaltningen skall myndigheterna bemöta dem som uträttar ärenden hos förvaltningen jämlikt och använda sina befogenheter enbart för syften som är godtagbara enligt lag. Verksamheten skall vara konsekvent på så sätt att de faktorer som är föremål för övervägande bedöms enligt samma grunder i likartade fall. Åtgärderna skall också stå i rätt proportion till det mål som eftersträvas. Viktiga tjänster skall vara tillgängliga över hela landet, och oundvikliga åtgärder skall överallt utföras effektivt. Exempelvis verksamheten i anslutning till den offentliga hälsovården borde ordnas så, att tillgången till tjänster kan tryggas även i undantagsförhållanden och så att den regionala jämlikheten mellan människor förverkligas.

Lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992, nedan patientlagen) förutsätter att inom hälso- och sjukvården skall vid behov utarbetas en plan för undersökning, vård och medicinsk rehabilitering eller någon annan motsvarande plan. Av planen skall framgå hur och enligt vilken tidtabell vården av patienten ordnas. Enligt 6 § 1 mom. i patientlagen skall vård och behandling ges i samförstånd med patienten.

Ytterligare uppgifter:  
Regeringsråd Riitta-Maija Jouttimäki tfn 09-16073806