Intervjuundersökning utredde vanvård av omhändertagna barn åren 1937–1983
Enligt Jyväskylä universitets utredning förekom vanvård och våld i alla former av vård utom hemmet under den första barnskyddslagen (1937–1983). Social- och hälsovårdsministeriet lät göra utredningen bland annat för att identifiera missförhållandena. Målsättningen är att lära av det förgångna så att något motsvarande inte längre ska kunna inträffa. Utredningen beskriver alltså inte barnskyddet i sin helhet under den aktuella tiden.
De intervjuade hade närmast varit placerade inom familjevården, på barnhem och skolhem. Utredningen visar att man inom vården utom hemmet inte alltid sörjde för barnets grundläggande behov, såsom mat, hälsovård eller lämplig klädsel. Barnets utveckling och utbildning stöddes inte nödvändigtvis. Enligt flera av de intervjuade svartmålades deras föräldrar och de fick inte nödvändigtvis hålla kontakt med sin biologiska familj. Syskon kunde hamna på olika placeringsplatser.
– De intervjuade hade dessutom erfarenhet av fysiskt och sexuellt våld samt olika former av förödmjukelse. Såväl vuxna som andra barn kunde vara våldsamma, säger professor Pirjo Markkola som lett forskningsprojektet.
Våld förekom i alla placeringsformer men enligt utredningen var elevhemmet den våldsammaste av placeringsformerna.
Vanvård påverkar långt in i det vuxna livet men man kan komma över det
Flera av de intervjuade har som vuxna haft svårigheter att skapa nya mänskliga relationer, och det är inte lätt för alla att hysa tilltro till människor. Många upplevde att självkänslan inte hade utvecklats på ett normalt sätt och det hade varit svårt att hitta det egna jaget. Att få egna barn och föräldraskapet upplevdes som tungt av många eftersom de själva hade saknat föräldrar som älskar och tar hand om en.
– Positiva möten under barndomen hade bidragit till att man klarade sig: en enda vårdare, lärare eller pålitlig vän hade stött många. Sällskapsdjur var också viktiga, likaså intresse för idrott och musik, beskriver Markkola.
Att finna en förstående make eller maka och ett bra parförhållande när man blivit vuxen var för flertalet av de intervjuade en central kraft som höll en fast vid livet.
Utredningen innehåller rekommendationer för utvecklandet av barnskyddet
Enligt utredningen ska man inom barnskyddet fästa särskild uppmärksamhet på att berätta för och lyssna på barnet i frågor som gäller honom eller henne. Placeringsplatser ska övervakas och verktygen för ingripande mot vanvård utvecklas. Barnet bör stödas när han eller hon blir vuxen. När lagstiftningen utvecklas ska man följa upp genomförandet av rekommendationerna om korrigering av missförhållandena inom barnskyddet och konsekvenserna.
– Efter den tidsperiod som utredningen omfattar har man gjort mycket för att rätta till bristerna inom barnskyddet. Redan 1984 års barnskyddslag förändrade verksamhetsprinciperna på ett betydande sätt. Den socialvårdslag som i fjol trädde i kraft stegvis och förändringarna av den reviderade barnskyddslagen lägger vikt vid hjälp till familjer i ett så tidigt skede att ett omhändertagande inte behövs, säger ordförande för utredningens styrgrupp, direktör Päivi Voutilainen från social- och hälsovårdsministeriet.
För utredningen intervjuades 299 personer, av vilka större delen själva hade upplevt vanvård inom familjevården, på barnhemmen eller i skolhemmen. Ett fåtal personer som hade arbetat inom barnskyddet eller på något annat sätt följt situationen från sidan deltog också. En majoritet av de intervjuade var födda åren 1945–65. Deras erfarenheter av vård utom hemmet är i huvudsak förlagd till 1950–1970-talen.
Ytterligare information
ledare för utredningsprojektet, professor Pirjo Markkola, tfn 050 318 7731, fornamn.efternamn@uta.fi
forskare Kirsi-Maria Hytönen, Jyväskylä universitet, tfn 040 805 3930, kirsi-m.hytonen[at]jyu.fi
direktör Päivi Voutilainen, SHM, tfn 0295 163 403, fornamn.efternamn@stm.fi