Fortbildningen inom hälso- och sjukvården

I statsrådets principbeslut den 11 april 2002 om tryggande av hälso- och sjukvården i framtiden läggs de åtgärder fast som ska garantera personalens kompetens. Enligt principbeslutet ordnas det i genomsnitt 3 - 10 dagar fortbildning per år för personalen, beroende på grundutbildningens längd, hur krävande arbetet är och hur befattningsbeskrivningen ändras. Arbetsgivaren svarar för kostnaderna för fortbildningen.

För att verkställa principbeslutet initierades inom ramen för det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet ett delprojekt för fortbildning med uppdrag att förbereda bestämmelser om kompletterande utbildning i folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård samt en förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Lagändringarna (992/2003 och 993/2003) stadfästes den 28 november 2003 och förordningen utfärdades den 15 december 2003. De träder i kraft den 1 januari 2004. Ändringarna hänför sig till regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av folkhälsolagen och 10 § lagen om specialiserad sjukvård (RP 65/2003) och riksdagens social- och hälsovårdsutskotts betänkande (ShUB 14/2003) om den. Enligt statsbudgeten för 2004 ökas statsandelen till kommunerna för social- och hälsovårdens driftskostnader med 12,7 milj.euro för kostnaderna för ökad fortbildning. En arbetsgrupp vid social- och hälsovårdsministeriet har dessutom utarbetat riksomfattande rekommendationer om fortbildning för hälso- och sjukvårdens verksamhetsenheter.

Fortbildningens roll accentueras inom hälso- och sjukvården i takt med att vårdpraxis förändras på grund av den snabba utvecklingen inom medicin, biovetenskaper, hälsovetenskaper och teknologi. Hälso- och sjukvårdspersonalen bör iaktta etiska principer och godtagna förfaranden. Den yrkesutbildade personalen inom hälso- och sjukvården är förpliktad att upprätthålla och utveckla sin yrkesskicklighet i enlighet med lagen om yrkesutbildad personal inom hälso- och sjukvården (559/1994). Också de ökade kraven från patienternas sida och förändringarna i arbetslivet och omvärlden inverkar på behovet av att utveckla yrkeskompetensen.

Fortbildningen i speciallagstiftningen om hälso- och sjukvården

Lagen om yrkesutbildad personal inom hälso- och sjukvården föreskriver att en yrkesutbildad person är skyldig att upprätthålla och utveckla den yrkesskicklighet som utövandet av yrket förutsätter samt att göra sig förtrogen med de stadganden och föreskrifter som gäller yrkesutövningen. Arbetsgivaren ska göra det möjligt för en yrkesutbildad person att delta i utbildning. I lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990) hänvisas i fråga om yrkesutövningen till lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Om kompletterande utbildning inom hälso- och sjukvård föreskrivs i lagen om företagshälsovård (1383/2001). Enligt denna lag är arbetsgivaren skyldig att se till att en yrkesutbildad person eller en sakkunnig inom företagshälsovården i tillräcklig utsträckning, dock minst vart tredje år, deltar i kompletterande utbildning som upprätthåller yrkesskickligheten. Skyldigheten att delta i kompletterande utbildning gäller också yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som arbetar som självständiga yrkesutövare i företagshälsovårdsuppgifter.

Lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989) föreskriver att samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt inom sitt område ska sörja för den forskning, utvecklingsverksamhet och utbildning som gäller dess uppgiftsområde. Samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt inom vars område det finns ett universitetssjukhus ska dessutom sörja för den ledning och rådgivning som andra samkommuner för sjukvårdsdistrikt som hör till samma specialansvarsområde behöver när det gäller att fortbilda sjukvårdspersonalen och ordna forskning och utvecklingsverksamhet som hör till sjukvården.

Lagarna om ändring av folkhälsolagen och 10 § lagen om specialiserad sjukvård samt social- och hälsovårdsministeriets förordning om fortbildning av personalen inom hälso- och sjukvården träder i kraft i början av 2004. De preciserar arbetsgivarens och arbetstagarens skyldigheter beträffande fortbildning inom hälso- och sjukvården. De nya bestämmelserna i folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård föreskriver att hälsovårdscentralerna och samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt ska sörja för att hälso- och sjukvårdspersonalen beroende på grundutbildningens längd, hur krävande arbetet är och befattningsbeskrivningen i tillräcklig utsträckning deltar i den kompletterande utbildning som ordnas för personalen. Som fortbildning anses utbildning som organiserats och planerats för dem som har yrkesinriktad grundexamen och högskolexamen eller har fått vetenskaplig fortbildning eller som på annat sätt skaffat sig yrkeskunskap och utbildningen ska stöda yrket och upprätthålla, uppdatera och öka dessa personers yrkesskicklighet och kunnande. Utbildningen ska planeras, ordnas och följas upp i nära samband med den strategiska ledningen och kvalitetsledningen, med hänsyn till verksamhetsenhetens primära uppgift och utveckling av verksamheten samt de yrkesfärdigheter som arbetet kräver. I ovan nämnda lagar ingår också en bemyndigandebestämmelse om att social- och hälsovårdsministeriet vid behov kan meddela närmare föreskrifter om den kompletterande utbildningens innehåll, art och omfattning samt om ordnande, uppföljning och utvärdering av utbildningen. I lagen om företagshälsovård finns en liknande bestämmelse (1383/2001). Arbetsgivaren svarar för finansieringen av fortbildningen. Kommunerna får ökade statsandelar för hälso- och sjukvårdens driftskostnader för tilläggskostnaderna för fortbildningen (L 733/1992).

Social- och hälsovårdsministeriets förordning om fortbildning för personalen inom hälso- och sjukvården gäller fortbildningens innehåll, art och omfattning samt hur den ska ordnas, följas upp och utvärderas. Förordningen anger inte utbildningens innehåll i detalj, utan utbildningen utgår från befolkningens hälsobehov, förändringar i vårdpraxis och utvärdering av utbildningsbehovet. Arbetstagarnas årliga fortbildning bygger på en utbildningsplan som gjorts upp för respektive verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. Utbildningens kvantitet beror på längden av arbetstagarens grundutbildning, befattningsbeskrivning och förändringar i den, kraven i arbetet och behovet av kompetensutveckling. Hälsovårdscentraler och sjukvårdsdistrikt kan ordna fortbildning i sin egen regi eller köpa den av andra verksamhetsenheter och utbildningsarrangörer inom hälso- och sjukvården. Utbildningen bör ordnas med hänsyn till den funktionella helhet som folkhälsoarbetet och den specialiserade sjukvården utgör. Verksamhetsenheterna följer upp hur utbildningen genomförs, deltagandet i utbildningen och utbildningskostnaderna med hjälp av sina personalutbildningsregister, personalrapporter och genom uppföljning av personalens fortbildning. Kommunala arbetsmarknadsverket följer upp utbildningen på riksnivå genom sin statistik. Utvärderingen av fortbildningen bygger på responsen från utbildningsanordnare, deltagare och utbildare.

Riksomfattande rekommendationer om fortbildningen inom hälso- och sjukvården

Social- och hälsovårdsministeriets arbetsgrupp för rekommendationer om fortbildningen inom social- och hälsovården har utarbetat nationella rekommendationer om fortbildning för sjukhus och hälsovårdscentraler. De är tillämpliga också inom den privata hälso- och sjukvården och inom socialvården. Rekommendationerna avser att styra planeringen, ordnandet, uppföljningen och utvärderingen av fortbildningen i större detalj än lagstiftningen. Rekommendationerna omfattar exempel på god praxis inom fortbildningen. De avser att tydliggöra principer och förfaranden i rekommendationerna och att ge impulser för vidareutveckling.

Rekommendationernas syfte och målgrupp

Enligt rekommendationerna är målet för fortbildningen att upprätthålla, utveckla och fördjupa hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesskicklighet dels utifrån utvärdering av de anställdas kompetens, dels utifrån organisationens primära uppgift och utveckling av verksamheten. Genom yrkesinriktad fortbildning kan verksamheten göras effektivare och servicekvaliteten, patientsäkerheten och kundtillfredsställelsen förbättras samt personalens engagemang, arbetsmotivation, tillfredsställelse och välbefinnande i arbetet ökas.

Rekommendationerna gäller yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och andra anställda vid hälso- och sjukvårdens verksamhetsenheter. För att vårdkedjan ska fungera och arbetsgemenskapen utvecklas måste fortbildningen omfatta hela personalen. I utbildningen kan det handla om att höja enskilda anställdas kompetens inom deras specialområde eller om att förbättra det samlade kunnandet i organisationen.

Rekommendationerna om planering, genomförande, uppföljning och utvärdering av fortbildningen

Rekommendationerna gäller planering, möjliggörande, genomförande, uppföljning och utvärdering av fortbildningen. Den kan inriktas på enskilda individer, arbetsenheter och verksamhetsenheter och genomföras i lokalt och regionalt samarbete. Den utgår från principen om den lärande organisationen och direktörernas och chefernas uppgift att leda personalens utveckling och kompetens. Arbetsgivaren har det huvudsakliga ansvaret för att möjliggöra och bekosta utbildningen. De anställdas ansvar är att se sin egen insats som en länk i patientens/kundens vårdkedja och hela organisationens primära uppgift, att utvärdera sitt eget behov av fortbildning och att delta i fortbildningen till nytta för deras eget arbete och organisationen.

Utbildningen genomförs i längre avsnitt, vilket betyder att också enskilda utbildningsdagar planeras in i ett större sammanhang. Deltagarna engageras redan i planeringen av utbildningen. Rekommendationerna är särskilt inriktade på fortbildningen inom primärhälsovården och det lokala och regionala samarbetet. Metoder för vuxenutbildning och distansstudier nyttiggörs i utbildningen. Utbildningsupplägget och deltagandet följs upp inom ramen för verksamhetsenheternas uppföljningssystem, t.ex. det elektroniska registret för kompletterande utbildning och personalrapporter. Kommunala arbetsmarknadsverket kommer att ge ut en rekommendation om personalrapporter i slutet av 2003. Den skickas ut till kommuner och samkommuner i form av ett cirkulär från arbetsmarknadsverket och ges ut i en publikation. Samverkan mellan den specialiserade sjukvården och primärhälsovården kan utvecklas också i uppföljningen av utbildningen. Kommunala arbetsmarknadsverket samlar årligen in statistiska uppgifter på riksnivå om deltagande i fortbildning och om utbildningens kostnader. Det kräver utveckling och samordning av datainnehållet i verksamhetsenheternas fortbildningsregister. Fortbildningen utvärderas av deltagare, utbildare och hälso- och sjukvårdens verksamhetsenheter. Utvärderingen sker enligt inre och yttre kriterier och med direkta och indirekta metoder.

Publikationen - distribution och tillgänglighet

Social- och hälsovårdsministeriet skickar i början av 2004 en publikation till kommuner och sjukvårdsdistrikt med samlade uppgifter om de nya författningarna och riksomfattande rekommendationerna om fortbildning inom hälso- och sjukvården. Publikationen kommer också att finnas på ministeriets webbsidor (webbadress: stm-dev.navigo.fi, under "Publikationer"). Den kan också köpas på Edita (telefon: 020 450 05).

Närmare upplysningar:

Regeringsråd Marja-Liisa Partanen, telefon: 09-1607 4350

Överinspektör Marjukka Vallimies-Patomäki, telefon: 09-1607 4170

BILAGOR

Lagar om ändring av folkhälsolagen och 10 § lagen om specialiserad sjukvård

Social- och hälsovårdsministeriets förordning om fortbildning för hälso- och sjukvårdspersonalen

DISTRIBUTION

Hälsovårdscentraler

Sjukvårdsdistrikt

Finlands Kommunförbund

Kommunala arbetsmarknadsverket

FÖR KÄNNEDOM

Undervisningsministeriet

Rättsskyddscentralen för hälso- och sjukvården

Stakes

Länsstyrelserna

Universiteten

Yrkeshögskolorna / Hälsovårdsområdet

Andra stadiets läroanstalter inom hälso- och sjukvårdsområdet

AKAVA

FTFC

FFC

Suomalainen Lääkäriseura Duodecim

Suomen Hammaslääkäriseura Apollonia

Hoitotieteiden tutkimusseura HTTS ry