Kirsi-Marja Lehtelä
Vad förenar oss? – Norden diskuterar igen!

Nordiska rådets sjuttionde session äger rum i Oslo i veckan och på agendan står bl.a. kultur, miljö, hållbar utveckling, internationellt samarbete och många andra ämnen som hänför sig till aktuella utmaningar för våra välfärdsstater.

Det nordiska samarbetet är fortfarande aktuellt och aktivt. Den här veckan ska det diskuteras, avtalas om och dras upp riktlinjer för samarbetet mellan regeringarna för ett år framåt. Vad förenar fortfarande oss finländare med våra grannar? Utöver vår historia och våra kulturella band delar vi med våra grannar även uppfattningen om välfärdsstaten, dess universella karaktär, dess finansieringsbas och även dess utvecklingsbehov. I internationella jämförelser om befolkningens välfärd placerar vi oss nästan alltid högt tillsammans med de övriga nordiska länderna. Detta är naturligtvis ingen slump, utan resultatet av ett långvarigt samarbete baserat på diskussion och jämförelse.

Inom ramen för social- och hälsovårdsministeriets, undervisnings- och kulturministeriets och arbets- och näringsministeriets gemensamma projekt Norden 2020 har man fortsatt denna traditionsenliga diskussionskultur inom det nordiska samarbetet.

Målet har varit att stärka det nordiska samarbetet mellan förvaltningsområdena och jämföra nordiska policylösningar på välfärdsstaternas utmaningar. Dessa diskussioner har alla kännetecknats av en lösningsorienterad strävan efter välfärd för medborgarna, rättvisa, jämställdhet samt innovation. Eftersom nordiskheten även har en slags missionär dimension – vilket har konstaterats av kulturforskare – har man inom projektet även funderat över hur dessa lösningar för social hållbarhet kan spridas även internationellt.

Men är en sådan här nordiskhet förlegad och naiv?  Eller kan de humanistiska värderingar och mål som hör till nordiskheten fortfarande fungera som en grund för nya policylösningar som främjar social hållbarhet? En grund för de nordiska samhällena har varit fungerande sociala relationer: länder som har en liten befolkning och är förhållandevis homogena i kulturellt avseende har haft lättare att producera social hållbarhet och även samarbeta sinsemellan än stora länder som i kulturellt avseende är mer heterogena.

Vi har fortfarande många olika forum och samhälleliga mekanismer som gör att olika synpunkter kommer fram och blir beaktade i beslutsfattandet.

Denna praxis främjar den sociala hållbarheten. Nutida förändringar och utmaningar, bland annat internationalisering, migration och informationsteknik, inverkar på reproduktionen av de sociala relationerna i samhället och därigenom även på den sociala hållbarheten. Den nordiska humanismen sätts på prov och det är motiverat att fråga sig om det ens är möjligt att försöka hålla fast vid den under dessa förändringar? På vilket sätt skulle man kunna fortsätta på den vägen och vad borde man göra?

Nya utmanande faktorer kan även ses som möjligheter inom den samhälleliga utvecklingen.

Deltagarna i ungdomscaféet vid kickoff-konferensen för projektet Norden 2020 gav ett entydigt svar: vi kan påverka i vilken riktning utvecklingen går och vi kan göra världen bättre. Dessa tonåringar från olika skolor i Åboregionen gav uttryck för en optimism och tillit som man bör ta vara på! 

Kärnan i den nordiska humanismen och de nordiska välfärdsstater som bygger på den är en lyckad balansgång mellan individens frihet och ett inkluderande samfund. De lösningar som behövs för denna balansgång bör dock även i fortsättningen tas fram gemensamt och i diskussion med andra. Därför önskar jag all lycka och framgång för Nordiska rådets session!

Kirsi-Marja Lehtelä
specialplanerare, Norden 2020