Arbetsutmattning kräver gemensamma åtgärder − forskare lägger fram rekommendationer för hantering av problemet

Det viktigaste i hanteringen av arbetsutmattning är att förbättra arbetsplatsernas färdigheter att identifiera, bemöta och förebygga problemet. Dessutom är det viktigt att utveckla kunnandet inom hälso- och sjukvården, förenhetliga användningen av diagnoskoden Z73.0 (utbrändhet) och ta fram nationella riktlinjer för vården. Arbetshälsoinstitutet och Tammerfors universitet har gjort en studie om praxis i anslutning till arbetsutmattning i tio europeiska länder. Studien har resulterat i nio åtgärdsrekommendationer för Finland.

Arbetsutmattning är ett betydande problem i Finland med tanke på folkhälsan, social-, hälso- och arbetspolitiken och livskvaliteten. Det behövs omfattande åtgärder för att avhjälpa problemet.

I Arbetshälsoinstitutets och Tammerfors universitets studie undersöktes olika definitioner med anknytning arbetsutmattning samt praxis på arbetsplatserna och praxis för diagnostisering och behandling i tio EU-länder. Materialet bestod av intervjuer med experter och skriftliga dokument. Utöver Finland omfattade studien också Sverige, Danmark, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien och Lettland.

De olika länderna har mycket varierande praxis, men behovet att lösa problemet är gemensamt. Till exempel i Italien och Lettland klassificeras arbetsutmattning som en yrkessjukdom och i Sverige som en sjukdom. I många länder är det samordningen mellan olika aktörer och informationsgången som orsakar problem. Ytterligare en utmaning är att arbetsutmattningen ofta upprepas. I Tyskland tillämpas en modell för gradvis återgång i arbete, där arbetstimmarna utökas gradvis efter rehabilitering eller sjukfrånvaro.

”I Finland är det nödvändigt att bättre stödja och mer långsiktigt följa upp återgången i arbete. Dessutom är det viktigt att reflektera över hur vi kan ta psykosociala riskfaktorer på lika stort allvar som fysiska belastningsfaktorer. Samtidigt bör vi komma ihåg att vi har fungerande strukturer för behandling av arbetsutmattning, såsom rehabiliteringskurser och företagshälsovård”, säger professor Anne Mäkikangas från centrumet för arbetslivsforskning vid Tammerfors universitet.

Rekommendationer för förebyggande, behandling och definition i Finland

Rapporten innehåller nio åtgärdsrekommendationer för Finland. Två av dem gäller förebyggande av arbetsutmattning, två av dem utveckling av hälso- och sjukvården och fem av dem definition och behandling av arbetsutmattning.

1. I det förebyggande arbetet är det viktigt att förbättra arbetsplatsernas färdigheter att identifiera och bemöta arbetsutmattning i ett så tidigt skede som möjligt, till exempel genom att anvisa resurser för chefsarbete och genom att stärka samarbetet mellan olika aktörer.
2. I synnerhet de ungas färdigheter att förebygga och hantera arbetsutmattning bör stärkas genom utbildning, mentorskap och introduktion i samband med att de övergår till arbetslivet.
3. När det gäller sjukdomsklassifikationen ICD-10 används i Finland diagnoskoden Z73.0 (utbrändhet), som inte är en sjukdomsdiagnos. Inom hälso- och sjukvården finns det behov att utveckla färdigheterna att identifiera och behandla arbetsutmattning samt att förenhetliga praxis till exempel vid användningen av tilläggsdiagnoskoder.
4. Det gäller att utnyttja den potential att förebygga och behandla arbetsutmattning som finns inom företagshälsovården. För att det ska vara möjligt att påverka arbetsarrangemangen bör man se till att den övriga hälso- och sjukvården har en fungerande kontakt till företagshälsovården genom remisser.
5. På ett allmänt plan skulle en konsekvent användning av termen arbetsutmattning i stället för bland annat utmattning eller utbrändhet och beskrivning av symtomen skapa klarhet i diskussionen. Då framhävs det att utmattningen beror på arbete.
6. En mer konsekvent användning av diagnoskoden Z73.0 som tilläggsdiagnos och den förhandlingsprocess som därmed inleds med företagshälsovården skulle förbättra informationsgången mellan olika aktörer och ge möjligheter att vidta korrigerande åtgärder.
7. Det bör utredas om det ur medicinsk synvinkel är möjligt att definiera arbetsutmattning som en sjukdom, och vilka konsekvenser detta har för Finlands socialförsäkringssystem och finansieringen av det.
8. För att vårdpraxis ska bli tydligare behövs det en rekommendation för god medicinsk praxis eller en konsensusbaserad vårdrekommendation.
9. För att stödja återgången i arbete efter arbetsutmattning är det skäl att utarbeta arbetsplatsspecifika anvisningar som tas upp i företagshälsovårdens verksamhetsplan. 

”Arbetsplatserna har en nyckelroll när det gäller att lösa problemet och förebygga utmattning, eftersom den i regel beror på arbete. I det dagliga arbetet behövs åtgärder för att människor inte enbart ska få hjälp och vård i form av långa sjukledigheter utan att arbetsförhållandena samtidigt förbättras. Åtgärderna innebär till exempel att man så tidigt som möjligt identifierar och behandlar arbetsutmattning, utbildar chefer, beaktar psykosociala faktorer och gör insatser för ett bättre samarbete”, säger forskningsprofessor Jari Hakanen från Arbetshälsoinstitutet.

Mer information: Jari Hakanen, forskningsprofessor, Arbetshälsoinstitutet, tfn 040 563 5433, [email protected], Anne Mäkikangas, professor och direktör för centrumet för arbetslivsforskning, Tammerfors universitet, tfn 050 437 7137, [email protected], Riitta Sauni, professor i företagshälsovård och arbetsmedicin, Tammerfors universitet, tfn 050 476 8034, [email protected], och Johanna Kausto, specialforskare, Arbetshälsoinstitutet, tfn 043 820 0698, [email protected] (projektchef)

Publikationen har tagits fram som en del av verkställandet av statsrådets utrednings- och forskningsplan 2022. De som producerar informationen ansvarar för innehållet i rapporterna i publikationsserien för utrednings- och forskningsverksamheten. Innehållet återspeglar inte nödvändigtvis statsrådets ståndpunkt. Mer information: https://tietokayttoon.fi/sv.