Tjänsteutbudet minskar hälsoskillnaderna

I Finland inleds för närvarande arbetet med att fastställa vilka hälsovårdstjänster som ska ersättas med offentliga medel och vilka som inte ska ersättas. EU:s patientdirektiv gav den sista stöten, men oberoende skulle vi ha haft arbete framför oss. "Vårdmöjligheterna och -kostnaderna tvingar oss att fundera på hur resurserna kan användas så effektivt och jämlikt som möjligt", säger Jaana Leipälä, generalsekreterare för det råd som drar upp riktlinjerna för hälsovårdens tjänsteutbud.

Enligt patientdirektivet har EU-medborgare rätt att välja en vårdplats inom EU till samma kostnader som i hemlandet. En finländare kan alltså få ersättning från FPA för vård som getts i ett annat EU-land, och medborgare i andra EU-länder har rätt att få vård i Finland på samma villkor som de som bor här. Direktivet begränsar emellertid inte ländernas rättighet att besluta om sina tjänster.

"Sådana utländska behandlingar som inte finns med i det finländska tjänsteutbudet ersätts inte. Vi behöver heller inte erbjuda andra sådan vård som inte hör till vårt tjänsteutbud, även om vården tillämpas i patientens hemland", förtydligar Leipälä.

Så mycket som möjligt till så många som möjligtTjänsteutbudsrådet sammanträder för första gången i september. De viktigaste grunderna för vad som upptas i utbudet utgår från lagstiftningen.

"Tillräckliga bevis på effekten av vården och dess säkerhet är centrala faktorer. Dessutom måste vi tänka på helheten ur samhällets perspektiv. När målet är så många hälsofördelar som möjligt för så många som möjligt, måste kostnaderna för vården accepteras. Om en ny behandling är mycket dyr i förhållande till den nytta som uppnås, ska den inte inkluderas i tjänsteutbudet."

Även om arbetet med att fastställa utbudet inleds till följd av EU-direktivet kan den största fördelen enligt Leipälä vara förenhetligandet av de inhemska tjänsterna. Man hoppas att de nationella riktlinjerna ska styra tjänster som för närvarande är beroende av hemkommunen i en mer jämlik riktning. Till exempel vill man inte att de fördelar som patientens valfrihet innebär ska gynna endast lyckligt lottade.

"Minskningen av hälsoskillnaderna har stått på många regeringars agenda, men trots detta har skillnaderna ökat. Förhoppningsvis kan vi bidra till att vända denna utveckling."

Prioritering och verkställande som utmaningarTjänsteutbudsrådet inleder inte sitt arbete från noll utan har bland annat rekommendationerna God medicinsk praxis och SHM:s kriterier för icke-brådskande vård som grund. Det finns emellertid ännu mycket att göra.

"Det har inte varit lätt att prioritera. Vi kan ta lärdom av andras erfarenheter, men vi måste skapa vårt eget definitionssätt genom noggrant övervägande", säger Leipälä.

I rådet finns företrädare för SHM, Institutet för hälsa och välfärd, FPA, Kommunförbundet och Valvira samt personer med sakkunskap om medicin, odontologi, vårdarbete, juridik, hälsoekonomi och sote-systemet. Myndighetsbetoningen har redan hunnit väcka frågan om huruvida man i verksamheten hör patienternas röst. Enligt Leipälä är frågan viktig, men inte alldeles enkel.

"Patientorganisationerna har grundats för att föra fram de egna medlemmarnas ärenden, medan rådet måste se på helhetsbilden. Det kräver att man både kontrollerar och behärskar saker. Patientdirektivet stöder dock redan i sig patienteras rättigheter, och i definitionsarbetet är man heller inte döv för bestämmelsens anda. Rådet hör i stor utsträckning företrädare för patienter och andra grupper och man samlar även ihop ett nätverk av experter som stöd för arbetet."

I Norge och Sverige har man mer erfarenhet av nationell prioritering än vi har. I bägge länderna har man erfarit problem med att genomföra prioriteringsrekommendationerna.

"I Finland hade man till en början som mål att ge rådets beslut en starkare ställning, men slutligen beslutade man sig för att även här hålla sig till rekommendationer. Det kan hända att man i framtiden måste stärka mandaten", säger Leipälä. Hon ser också den svenska modellen, där rekommendationerna utfärdas på nationell nivå men resurserna delas ut på landskapsnivå, som en utmaning. Sote-reformen torde skapa en liknande struktur även hos oss.

Tjänsteutbudet är enligt Leipälä en allmän linjedragning som påverkar hur hela systemet fungerar. Tjänsteutbudsrådet ingriper inte i enskilda patientfall.

"Även i fortsättningen fattar den vårdande instansen vid behov beslut som gäller enskilda patienter. "

Text: Paula Mannonen