Förmodat samtycke iakttas vid transplantationer

I början av augusti ändrades lagen om användning av mänskliga organ, vävnader och celler för medicinska ändamål. Efter ändringen kan organ från en avliden som anses lämplig som givare användas för vård av andra människor, om det inte finns uppgifter om att den avlidne motsatte sig detta när han eller hon levde. "Inga organ tas mot en persons vilja, om dennes vilja är känd. Lagändringen betonar att den avlidnes egen åsikt under sin livstid ska beaktas", säger medicinalrådet Raija Asola vid social- och hälsovårdsministeriet.

Enligt Raija Asola är det bra att lagändringen fått människor att fundera på donation när det gäller dem själva. Hon vill påminna dem som överväger donation att en organdonator kan rädda livet på flera människor, och att en person som fått ett donerat organ lever ofta länge ett normalt liv. Genom transplantationer kan man även spara hälso- och sjukvårdskostnader när en människa till exempel efter en njurtransplantation inte behöver dialysvård.

"Det är viktigt att ge sin egen synpunkt oavsett om den är positiv eller negativ. Om man inte godkänner donationen bör man meddela anhöriga detta tydligt eller bära med sig ett skriftligt meddelande om ens vilja", säger Asola.

Det vore bra om de som förhåller sig positivt till donation som förut förde med sig ett undertecknat donationskort som förut. Det är ett tydligt budskap om deras inställning till donation. Man kan fritt formulera sin negativa ståndpunkt på vilken papperslapp som helst och förvara den på en plats där de anhöriga eller sjukvårdspersonalen hittar den. Man kan också be om att den negativa ståndpunkten antecknas i patienthandlingarna.

När ett elektroniskt arkiv för patientinformation i sinom tid tas i bruk kan patientens åsikt antecknas i de grunduppgifter i journalhandlingarna som samtliga hälso- och sjukvårdsenheter har tillgång till. I planerna ingår att om en patient ändrar ståndpunkt ska han eller hon via den elektroniska förbindelsen själv kunna ändra informationen i det elektroniska arkivet.

Enligt Asola behöver man inte fundera över huruvida de egna organen duger för donation. Detta avgörs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som beslutar om transplantationerna. Organ eller vävnader hos personer som har insjuknat i vissa sjukdomar, såsom cancer eller smittsamma sjukdomar, lämpar sig inte för transplantation.

Raija Asola berättar att en majoritet av de finländare som besvarat enkäter om transplantationer förhåller sig positivt till organdonation. Ändå har bara en del skrivit på ett donationskort. Det förmodade samtycket som tagits i bruk svarar därmed mot den rådande situationen.

I takt med att läkekonsten utvecklas är det nödvändigt att öka antalet transplantationer, eftersom allt fler människoliv skulle kunna räddas om det fanns tillgång till ett lämpligt organ eller en vävnad som kunde transplanteras. Genom lagändringen vill man underlätta tillgången till organ som kan transplanteras.

I vissa europeiska länder, till exempel Holland, Belgien, Italien, Österrike, Portugal, Frankrike och Spanien används redan förmodat samtycke. I Europa utförs årligen 1-34 transplantationer från avlidna givare per en miljon invånare. Flest transplantationer görs i länder där ett förmodat samtycke av den avlidne används.

Asola påpekar dock att ett förmodat samtycke inte enbart räcker för att öka antalet transplantationer. En identifiering av potentiella donatorer är en hörnsten för hela verksamheten. För detta behövs en kontinuerlig utbildning av hälso- och sjukvårdspersonalen.

I de diskussioner som förts i olika medier har det framförts farhågor om att tillgången till organ som kan transplanteras framhålls i vården av döende människor eller att man börjar sälja eller köpa organ.

Raija Asola anser att dessa farhågor inte är befogade. Alla nödvändiga vårdåtgärder vidtas för att rädda varje patients liv. Patienten vårdas alltid för sin sjukdom eller skada på bästa tillgängliga sätt.

Beslut om donation blir i allmänhet föremål för övervägande då en person har dött plötsligt. Förutsättningen för organdonation är att människan är hjärndöd. Vanligast leder en skallskada eller en intrakraniell blödning till hjärndöd. Därför kan endast en liten del av de avlidna komma i fråga som donatorer.

Asola poängterar att lagen entydigt förbjuder handel med organ i Finland. Levande människor kan närmast donera benmärg eller den ena njuren. Den enda "fördel" som de får är en donationsdagpenning för tiden för undersökning, ingrepp och rekonvalescens samt att de inte behöver betala klientavgifter inom hälso- och sjukvården till följd av donationen. Efter lagändringen som trädde i kraft i början av augusti 2010 kan dagpenning även betalas till arbetsgivaren, om arbetsgivaren betalar lön för sjukdomstiden.

Merja Moilanen

Donationsvilja