Genom lagändringen stärks barnets rätt till en god vård och fostran samt en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå behövlig tillsyn och omsorg. Lagändringen innehåller preciseringar av de allmänna förutsättningarna för bruk av begränsningar, såsom kravet på nödvändighet och proportionalitet, samt bestämmelser om en plan om gott bemötande, en plan som i bästa fall minskar behovet av begränsande åtgärder. Genom lagändringen stärks rättskyddet för barn som placerats utom hemmet och för barnens vårdnadshavare, och tillsynen effektiviseras.

De bestämmelser som stärker barnens grundläggande fri- och rättigheter och de som gäller god vård, fostran, tillsyn och omsorg gäller även barnen inom familjevården. De nya begränsningsåtgärderna får dock inte användas inom familjevården. Den enda begränsning som får användas inom familjevården är fortfarande begränsningen av kontakter.

Syftet med fostran är att lära barnet att förstå det omgivande samhällets krav samt hjälpa barnet att göra egna val och fatta egna beslut i enlighet med sin ålder och utvecklingsnivå. Syftet med fostran är att främja barnets välfärd och tillgodose barnets rätt till god vård och omsorg.

Barnets goda vård och fostran samt en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå behövlig tillsyn och omsorg ska kunna motiveras som en åtgärd relaterad till barnets individuella och behovsbaserade dagliga omsorg och tillsyn. När fostrande metoder används ska man alltid beakta barnets ålder och utvecklingsnivå samt barnets övriga individuella behov och förhållanden. De fostrande metoderna ska stå i rätt proportion till målet med dem.

Begränsande åtgärder utgör en kränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna, som är tryggade i Finlands grundlag. I vård utom hemmet får man inkräkta på barnets grundläggande fri- och rättigheter endast om de förutsättningar för begränsningar som barnskyddslagen tillåter uppfylls i den enskilda situationen. Som begränsningar kan användas bara de åtgärder som nämns i barnskyddslagen.

Vissa begränsningar är enligt barnskyddslagen inte tillåtna inom vård, fostran, tillsyn och omsorg. Vård, fostran, tillsyn och omsorg får inte vara godtycklig, förödmjukande eller undertryckande och inte innehålla aga eller annan kränkande behandling. De fostrande metoderna får inte heller vara åtgärder som till syfte, intensitet eller varaktighet motsvarar de begränsningar som avses i 11 kap. i barnskyddslagen.

Ett barn får använda sin egen telefon enligt sin ålders- och utvecklingsnivå. Om telefonanvändningen inte skadar barnet är det inte motiverat att ingripa i den.

På fostrande grunder kan man ingripa i telefonanvändning när den är skadlig för barnet. Till exempel om ett barn inte sover på nätterna på grund av att det använder sin telefon, får man för att trygga sömnen hindra det från att använda den under natten genom att ta ifrån det telefonen.   Skadligheten bör alltid bedömas i förhållande till barnets ålder, utvecklingsnivå och situation. Det behövs inget särskilt begränsningsbeslut. Åtgärden får dock inte till syfte, intensitet eller varaktighet motsvara en åtgärd som motsvarar en begränsande åtgärd. Om problemet fortsätter ska man diskutera med en socialarbetare om det eventuellt behövs ett begränsningsbeslut. Omhändertagande av telefonen får i praktiken inte begränsa barnets kontaktmöjligheter. Detta kräver ett särskilt beslut.

Om de förutsättningar som anges i 65 § i barnskyddslagen uppfylls, det vill säga om telefonanvändningen äventyrar barnets eller någon annans liv eller hälsa eller om den är till allvarligt förfång för ordnande av vården eller för den allmänna ordningen i anstalten, ska ett beslut om omhändertagande av telefonen fattas.

Syftet med fostran, vården och tillsynen är att främja barnets välfärd på platsen för vård utom hemmet och att tillgodose barnets rätt till god vård och omsorg.

Att sätta gränser är alltid en del av omsorgen om barnet och kan därigenom vara en del av tillsynen över barnet. Tryggandet av barnets uppväxt innefattar tryggande av barnets liv och hälsa och behovet av tillsyn i anslutning till detta. Dessa behov varierar med ålder och är också beroende av barnets utvecklingsnivå och personliga förmågor.

Anstaltens personal måste veta var barnet rör sig och vid behov bestämma individuella hemkomsttider enligt barnets ålder och utvecklingsnivå. Barn i olika åldrar kan ha olika hemkomsttider, och det bör bedömas exempelvis vad barnet gör på kvällarna och om barnet har ett godtagbart skäl, såsom ett fritidsintresse, för att komma hem senare. Utifrån detta kan man inte jämföra hemkomsttider med en begränsning av rörelsefriheten.

Enligt 30 § i barnskyddslagen ska man härefter även anteckna hur barnets hälso- och sjukvård, småbarnspedagogik, grundläggande utbildning och övrig utbildning ordnas. Dessutom ska det i en separat klientplan för föräldrarna bedömas på vilka sätt man kan ordna särskilt stöd för föräldrarna för att främja en återförening av familjen med beaktande av barnets bästa.

Klientplanen ska även framöver vid behov kompletteras med en plan för vård och fostran för barnet. En plan för vård och fostran ska alltid utarbetas om begränsningar riktas mot barnet eller det kan antas att begränsningar kommer att riktas mot barnet i vården utom hemmet. Syftet är att förebygga och förbereda sig för behov av begränsningar. Planen i sig berättigar inte till bruk av begränsningar. I utarbetandet av planen deltar förutom platsen för vård utom hemmet även barnet och den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. Även barnets vårdnadshavare ska delta i upprättandet av planen, om det inte är uppenbart onödigt eller omöjligt.

Enligt 30 a § i barnskyddslagen ska platsen för vård utom hemmet vid behov i samråd med den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter komplettera klientplanen med en särskild plan för vård och fostran. Planen ska göras upp tillsammans med barnet, och vid behov ska vårdnadshavarna involveras i planeringen, när detta är förenligt med barnets bästa. Planen för vård och fostran ska tillställas den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter för kännedom.

61 b § i barnskyddslagen ålägger inte de professionella familjehemmen att upprätta planen om gott bemötande. Det kan dock rekommenderas att den görs upp till den del som den lämpar sig för familjevården (i familjevården får man fortfarande använda endast begränsning av kontakter).

I 62 och 63 § i barnskyddslagen föreskrivs om begränsning av kontakter. Dessa paragrafer ändras inte. Förbudet mot att hålla kontakt med en person som nämns i ett begränsningsbeslut kan vara fullständigt eller på något annat exakt angivet sätt begränsat eller övervakat. Samtalen mellan barnet och den person som nämns i beslutet kan tillåtas bara vissa dagar och vissa klockslag eller så kan deras längd begränsas. Det är tillåtet att lyssna på vad barnet säger i samtalet men inte på vad den som barnet talar med säger. Alla parter ska känna till de förfaranden som angetts i beslutet.

Med stöd av 65 § 4 mom. i barnskyddslagen får en barnskyddsanstalt omhänderta tobaksprodukter och nikotinvätskor, om man till exempel upptäcker att ett barn innehar sådana produkter eller om man i samband med en kroppsvisitation eller -besiktning som utförs av ett annat skäl hittar sådana produkter. Omhändertagandet berättigar inte till fasthållande, och det är inte tillåtet att göra en kroppsvisitation eller -besiktning eller granska egendom, försändelser eller utrymmen för att söka efter tobaksprodukter eller nikotinvätskor. Omhändertagandet ska utföras av föreståndaren för anstalten, av en person i anstaltens vård- och fostringspersonal eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal.

Inom familjevården ska man försöka nå en lösning genom att diskutera med barnet. I fosterfamiljer och professionella familjehem får man av de begränsningar som nämns i barnskyddslagen inte använda några andra än begränsningen av kontakter. Barnets liv och hälsa ska dock skyddas.

Både inom anstaltsvården och familjevården är det viktigt att genom uppmuntran och stöd försöka få barnet att sluta röka. Socialarbetaren och anstalten ska i detta syfte se till att barnet har verkliga möjligheter att sluta röka. Om barnet behöver avvänjningsmediciner mot tobaksberoende, ska en läkare göra en bedömning av behovet.

Om förutsättningarna för begränsning av rörelsefriheten föreskrivs i 69 § i barnskyddslagen. Förutsättningarna ändrades inte i samband med den aktuella lagändringen. Även härefter ska en begränsning av rörelsefriheten när lagens förutsättningar är uppfyllda vara nödvändig och förenlig med barnets bästa. En begränsning innebär att barnet inte får avlägsna sig från anstaltens område, från anstalten eller utrymmen i en viss bostadsenhet, eller så innebär det att barnet får röra sig eller avlägsna sig från ett specifikt område endast tillsammans med en anställd eller någon annan vuxen.

Om det för en begränsning av rörelsefriheten inte finns någon bestämmelse i lagen som den kan grundas på, måste den avslutas. I en situation där ett barn ska på hemledighet måste en eventuell begränsning av rörelsefriheten avslutas, och vid behov ska man när barnet återkommer till anstalten på nytt bedöma om det finns grunder för den.

Om man för barnet på förhand har kommit överens om hemledighet och den inte blir av på grund av en begränsning av rörelsefriheten, ska det fattas ett särskilt beslut om begränsning av kontakt.

Om ett barn utan tillstånd har avlägsnat sig från anstalten eller om ett barn efter att med tillstånd ha avlägsnat sig inte återvänder dit ska anstalten enligt 69 a § underrätta den myndighet som ansvarar för vården av barnet utom hemmet.  Anstalten och den myndighet som ansvarar för vården av barnet utom hemmet ska tillsammans avtala om hur man ska gå tillväga i situationen, om vem som ska söka efter barnet och om var man eventuellt ska söka. När man fått reda på barnets vistelseort ska man tillsammans avtala om transporten av barnet tillbaka till anstalten, om barnet inte återvänder frivilligt.

Beslut om återförande av barnet fattas av den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. Beslut som fattats av socialarbetaren eller i brådskande fall av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal om transport av ett barn som utan tillstånd avlägsnat sig från anstalten ska antecknas i barnets klienthandlingar. I ärendet fattas inte ett skriftligt beslut som innehåller rätt att söka ändring eller möjlighet att begära omprövning. Åtgärder för att hitta och transportera barnet får inte genomföras i form av köpta tjänster.

I brådskande fall ansvarar föreståndaren för anstalten eller en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal för återföring, anknytande transport och ett säkert sätt att ordna transporten.  Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska dock utan dröjsmål underrättas om saken.

Transporten får genomföras endast av en sådan anställd inom anstaltens vård- och fostringspersonal som har i barnskyddslagen avsedd yrkeskompetens, av den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller av en annan behörig myndighet. En annan behörig myndighet som kan komma i fråga är till exempel en anställd vid den anstalt som tagit emot barnet i vistelsekommunen, en socialarbetare i en annan kommun eller polisen. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter och barnets egen plats för vård utom hemmet ansvarar för transporten. 

Föraren av transportmedlets kan vara en yrkesförare. Eventuella begränsande åtgärder under transporten i bilen som behövs för att trygga en säker transport kan användas av endast en person som hör till barnskyddsanstaltens personal, den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller en annan behörig myndighet. Om begränsningsåtgärderna ska en skriftlig rapport lämnas till föreståndaren för anstalten.

Frågor som gäller arbetstid och säkerhet i arbetet har arbetsgivaren ansvar för. Om dessa finns inga bestämmelser i barnskyddslagen.

Om en transport behövs utanför tjänstetiden och den ansvariga socialarbetaren i placerarkommunen därmed inte är anträffbar, ska socialjouren i barnets placerarkommun kontaktas. I en brådskande situation utanför tjänstetid kan en socialarbetare från socialjouren transportera barnet tillbaka till den plats där det får vård utom hemmet och i bilen vid behov använda de begränsningsåtgärder som nämns i 69 a §.  Barnets egen plats för vård utom hemmet och den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har dock det huvudsakliga ansvaret för återföringen av barnet.

När uppdragsavtalen görs upp ska man överväga hur plötsliga situationer på natten ska hanteras. 

Enligt 69 a § 5 mom. i barnskyddslagen är det tillåtet att hålla fast barnet i bilen endast för att trygga en säker transport. Fasthållande under transporten är tillåtet av trafiksäkerhetsskäl till exempel om barnet försöker ta sig ut ur bilen medan den är i rörelse eller om barnet genom våldsamhet orsakar en risksituation i en bil i rörelse. Barnet får inte hållas fast under transporten för säkerhets skull. Fasthållande är berättigat för att förhindra risksituationer och bevara säkerheten. Det är inte tillåtet utanför bilen eller i andra fordon.

Barnet får hållas fast endast av en sådan anställd inom anstaltens vård- och fostringspersonal som har i barnskyddslagen avsedd yrkeskompetens, av den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller av en annan behörig myndighet.

Nödvärn är tillåtet i situationer av det slag som nämns i 4 kap. 4 mom. i strafflagen.

• Strafflag (Finlex)

Om ett barn är placerat som en stödåtgärd inom öppenvården, kan begränsningarna enligt 11 kap. i barnskyddslagen inte tillämpas på barnet. Detta har inte ändrats i detta sammanhang. Detta har inte ändrats i samband med denna reform.

Om det för ett barn som är placerat som en stödåtgärd inom öppenvården behövs kroppsbesiktning och screening ska dessa åtgärder utföras inom hälsovårdstjänsterna, och behovet av brådskande placering ska bedömas. Barnets placering och plats för vård utom hemmet ska bedömas på nytt, och vid behov ska barnet placeras i en anstalt där det är möjligt att vid behov utföra en kroppsbesiktning.

Om ett barn ger sig på utomstående på en offentlig plats tillämpas på situationen 4 kap. 4 § i strafflagen om nödvärn. 

• Strafflag (Finlex)

Barn ska ges en god vård och en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå behövlig tillsyn och omsorg. Barn samt deras liv och hälsa ska skyddas. När detta görs är det inte frågan om en begränsande åtgärd.

Dessutom finns det bestämmelser om nödvärn i 4 kap. 4 § i strafflagen.

• Strafflag (Finlex)

Detta är inte tillåtet, eftersom den studerande inte hör till anstaltens permanenta yrkesutbildade vård- och fostringspersonal.

Detta är inte tillåtet. Att flytta ett barn till en lokal i en annan anstalt kan äventyra barnets och personalens säkerhet, välfärden för barnen i den andra anstalten och integritetsskyddet för det barn som isoleras.

Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska bedöma barnets helhetssituation under hela placeringstiden. Om begränsande åtgärder har riktats mot barnet ska platsen för vård utom hemmet underrätta den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter om saken. Socialarbetaren ska med barnet diskutera orsakerna till de begränsningar som riktats mot barnet och begränsningarnas eventuella inverkan på till exempel planen för vård och fostran och klientplanen. Samarbetet med barnets vårdnadshavare är viktigt och därför bör man också med dem diskutera de begränsningar som riktats mot barnet, om det inte är uppenbart onödigt eller omöjligt.

Särskilt om flera begränsningar efter varandra, samtidigt eller under en längre tid har riktats mot barnet, ska socialarbetaren bedöma barnets situation. Då ska socialarbetaren bedöma bland annat om barnet får lämplig och tillräcklig vård, om tjänsterna är lämpliga för barnet, det vill säga av rätt slag, om den plats där barnet är placerat är lämplig för barnet och om antalet anställda, personalens kompetens och lokalerna på platsen för vård utom hemmet motsvarar barnets behov.

Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter har ansvar för den barnspecifika tillsynen under tiden för vård utom hemmet. Detta kräver att socialarbetaren träffar barnet också på tumanhand. 

Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska tillställas anstaltens plan om gott bemötande, som ska innehålla information även om anstaltens vardagliga rutiner.

Med stöd av 16 § i grundlagen och 52 a § i barnskyddslagen har barnet rätt till grundläggande utbildning under tiden för vård utom hemmet. I enlighet med 4 § i lagen om grundläggande utbildning är en kommun skyldig att för barn i läropliktsåldern som bor på kommunens område ordna grundläggande utbildning samt förskoleundervisning året innan läroplikten uppkommer.

Ansvaret för ordnande av grundläggande utbildning för barn som placerats med stöd av barnskyddslagen och ansvaret för anvisande till utbildning är gemensamt för placerarkommunen och placeringskommunen. Placerarkommunen är i första hand ansvarig för att det ordnas tillräckliga tjänster och stödåtgärder för barnet eller den unga personen. Den är skyldig att aktivt och utan dröjsmål vara i kontakt med placeringskommunen. Dessutom betonas i 41 § i socialvårdslagen betydelsen av samarbete i allt arbete. Placerarkommunen ska försäkra sig om att barnets grundläggande utbildning kommer att ordnas i placeringskommunen. I praktiken är det dock placeringskommunen som ansvarar för att ordna den grundläggande utbildningen.

Höjningen av åldersgränsen för eftervården gäller unga vars rätt till eftervård är i kraft den 1 januari 2020. Till dessa hör de unga som redan omfattas av eftervård och de som fortfarande har rätt att återföras till eftervård den 1 januari 2020. Det är dock möjligt att ordna eftervård enligt prövning även för unga som inte har subjektiv rätt till det.

Eftervården ordnas som en tjänst baserad på barnskyddslagen, men kommunen kan placera den administrativt på det sätt som den anser bäst.

I 75 § i barnskyddslagen föreskrivs om barns och ungas rätt till eftervård. Enligt 3 mom. i paragrafen upphör kommunens skyldighet att ordna eftervård när fem år har förflutit från det att barnet sedan en placering utom hemmet avslutades senast har varit klient hos barnskyddet.  Kommunens skyldighet att ordna eftervård och den ungas rätt till eftervårdstjänster upphör dock senast när den unga personen fyller 25 år.

Rätten att få eftervård i högst fem år efter att klientskapet hos barnskyddet avslutats och åldersgränsen 25 år för rätten att få tillgång till eftervårdstjänster är två olika saker. Om den unga personen efter att placeringen upphört fortsätter som klient inom barnskyddets öppna tjänster eller eftervårdstjänster aktualiseras inte femårsgränsen. I detta fall upphör eftervården senast när den unga personen fyller 25 år.

Bestämmelserna om detta har inte ändrats. För eftervården svarar den kommun som ansvarar för barnets vård utom hemmet. För eftervården enligt prövning svarar den kommun där beslutet om eftervård har fattats.

Enligt 77 § i barnskyddslagen ska medlen för eget hushåll i regel betalas när eftervården upphör. Av särskilda skäl kan de betalas senast när den unga personen fyller 25 år. Om den unga och socialarbetaren är oeniga om betalningstidpunkten ska det fattas ett beslut i vilket ändring kan sökas.