Förordningen om boendehälsa ger klarhet i expertdjungeln
Förordningen om boendehälsa ställer tydliga kompetenskrav på de sakkunniga som bedömer sanitära olägenheter i byggnader. "I förordningen glömmer man inte heller det sunda förnuftet. Utöver kompetens inom mätning krävs det också att de sakkunniga har förmåga att bedöma hela situationen och de risker som situationen innebär", säger konsultativ tjänsteman Vesa Pekkola.
Att kartlägga problem med inomhusluften beror åtminstone inte längre på de sakkunniga som kan sin sak. Den nya förordningen om boendehälsa föreskriver nämligen enhetliga kompetenskrav för utomstående sakkunniga som anlitas för att hjälpa hälsoskyddsmyndigheterna.
De experter som har fått ändamålsenlig utbildning registreras i ett expertregister, där också privatkonsumenter kan kontrollera vilken kompetens en person som kallar sig granskare av mögel- och fuktskador i verkligheten har.
"När kompetenskraven är enhetliga och man får utbildning i hela landet förverkligas också den regionala jämlikheten. De som har arbetat länge i branschen behöver inte nödvändigtvis gå hela utbildningen på 1,5 år för att få kompetens. Till exempel kan de som har gått utbildningen för expert på hälsoriktigt byggande söka sig till registret utgående från sin tidigare kompetens", säger Vesa Pekkola som har berett förordningen om boendehälsa.
I och med ett riksomfattande system för certifiering av personer är det inte längre kommunerna som sköter bedömningen av experternas kompetens.
Bort med tobaksröken
Förordningen om boendehälsa grundar sig till stor del på Anvisningen om boendehälsa som trädde i kraft 2003 och som avses i 32 § i hälsoskyddslagen. Förordningen innehåller uppdateringar och ersätter anvisningen.
Utöver kompetenskraven finns det i förordningen exaktare bestämmelser om riktvärden för olika åtgärdsgränser som gäller förhållanden för inomhusluft.
"I förordningen måste åtgärdsgränserna vara exakta, men inom hälsoskyddet och tillsynen fungerar det inte alltid att tänka enligt åtgärdsgränser. Det går inte entydigt att säga att 10 mikrogram skulle vara skadligt för hälsan, men inte 9. Därför behövs en situationsbunden helhetsbedömning av olägenheten och av när det finns skäl att vidta åtgärder och utreda saken noggrannare. Om det är motiverat kan man alltså vid behov vara flexibel när det gäller åtgärdsgränserna."
Flera av åtgärdsgränserna och riktvärdena är nästan oförändrade. De här är till exempel saker som gäller skadligt inomhusbuller eller bostädernas temperaturkrav. Däremot får man förhoppningsvis större hjälp av förordningen när det gäller bedömningen av problem med tobaksrök.
"Enligt förordningen får det inte upprepade gånger förekomma tobaksrök som går att urskilja i inomhusluften genom sinnesförnimmelser, och som har spridits till bostaden eller ett annat vistelseutrymme utifrån eller från ett annat ställe i byggnaden. I fortsättningen är därmed observation av röken med sinnesförnimmelser ett sätt att påvisa olägenheten. I granskningen kan man också till exempel använda utredning med spårgasmetoden, säger Vesa Pekkola.
Man hoppas på att förordningen gör bedömningen av olägenheterna med tobaksrök lättare också i rättsinstanserna.
Ett föregripande förhållningssätt
Social- och hälsovårdsministeriets förordning om sanitära förhållanden i bostäder och andra vistelseutrymmen samt om kompetenskrav för utomstående sakkunniga träder i kraft 15 maj 2015.
Som expert på hälsoriktigt byggande hoppas Vesa Pekkola att förordningen som har varit under arbete under ett par år för sin del ökar ett föregripande förhållningssätt i bedömningen av att reparera byggnader.
Lönar det sig till exempel att reparera ett slitet vattentak, då priset är 50 euro per kvadratmeter? Väntar man på läckage, då reparationen kostar cirka 150-300 euro per kvadratmeter? Eller sparar man på reparationen så länge att huset har mögelskador, att de som använder huset har symptom och man med god tur måste bygga hela byggnaden på nytt för ett pris på 2500-3000 euro per kvadratmeter"-, frågar Vesa Pekkola.
Text Leena Filpus