FI SV

Ordlista med anknytning till finansieringen av social- och hälsovården

I denna ordlista definieras begrepp som är centrala när social- och hälsovårdens finansieringssystem diskuteras. Strävan har varit att presentera definitionerna på ett konkret sätt och ur det finländska social- och hälsovårdssystemets perspektiv. De motsvarar inte nödvändigtvis de beskrivningar som används i internationella eller vetenskapliga sammanhang, utan de grundar sig även på etablerad användning av begreppen.

Begreppen har definierats som en del av arbetet med att utreda alternativ för avvecklandet av systemet med flera finansieringskanaler. Det är inte meningen att ordlistans definitioner ska begränsa diskussionen i fråga om i vilken riktning social- och hälsovårdssystemet och finansieringen av det ska utvecklas.

Specialiserad sjukvård och högspecialiserad sjukvård
Främjande av hälsa och välfärd
Investeringsutgifter
Ansvar för att ordna tjänster
Öronmärkt finansiering
Hushåll/ klienter som finansiärer av social- och hälsotjänster
Rehabilitering
Kostnadsnyttoeffekt, produktivitet och (kostnads)effektivitet
Driftskostnader
Läkemedelsförsörjning
Optimering
Suboptimering
Tillgång till tjänster
Tjänsternas tillgänglighet
Produktion av tjänster
Servicestruktur
Servicesedel
Tjänsteutbud
Primärvård
Finansiering
Riktande av finansiering
Grunderna för riktande av finansieringen
Användning av finansieringen
Finansieringssätt
Sjukvårdsförsäkring
Sjukdagpenning
Sjukförsäkring
Socialvård
Social trygghet
Utkomstskydd
Verksamhetsenhet
Företagshälsovård
Arbetsinkomstförsäkring
Effekt
Försäkrad
Statsandelsfinansiering för kommuner
Övrig finansiering från staten till kommunerna
Statens andel i de utgifter som föranleds av sjukförsäkringslagen
 

Specialiserad sjukvård och högspecialiserad sjukvård

I hälso- och sjukvårdslagen avses med specialiserad sjukvård hälso- och sjukvårdstjänster inom medicinska och odontologiska verksamhetsområden som hänför sig till förebyggande, undersökning, vård och behandling av sjukdomar, prehospital akutsjukvård, jour och medicinsk rehabilitering. Specialiserad sjukvård tillhandahålls av sjukvårdsdistriktens sjukhus, vissa hälsovårdscentraler och privata serviceproducenter.

Högspecialiserad sjukvård är sjukvård som på grund av sjukdomarnas sällsynthet, den specialiserade sjukvårdens krävande natur eller de särskilda krav som den specialiserade sjukvården ställer har fastställts som sådan sjukvård genom förordning av statsrådet. Högspecialiserad sjukvård tillhandahålls i allmänhet endast vid några universitetssjukhus.

Främjande av hälsa och välfärd

Verksamhet som är inriktad på individen, familjerna, samhällsgrupperna, befolkningen, levnadsförhållanden och livsmiljön (och ordnandet av service) och med vars hjälp befolkningens hälsa och välfärd förbättras och skillnaderna mellan befolkningsgrupperna minskas. Sjukdomar, olyckor, marginalisering och andra sociala och hälsomässiga problem förebyggs, arbets- och funktionsförmågan förbättras och sammanhållningen, delaktigheten och säkerheten stärks.

Det hälso- och välfärdsfrämjande arbetet i kommunerna är planmässig allokering av resurser till arbete som främjar hälsa och välfärd och minskar skillnader i hälsa och välfärd mellan olika befolkningsgrupper. Det genomförs i samarbete mellan olika verksamhetsområden och övriga organisationer som är verksamma i kommunen och regionen.

Investeringsutgifter

Investeringar är placeringar i produktionsfaktorer för långvarigt bruk, t.ex. byggnader och apparatur. Även immateriella investeringar, såsom utveckling av personalens kunskaper och färdigheter är viktiga, men kostnaderna för sådant räknas i allmänhet inte in i social- och hälsovårdens investeringsutgifter.

Man brukar hålla investeringarna separata från social- och hälsovårdens övriga kostnader. Anledningen till det är investeringsutgifternas avvikande karaktär i form av stora engångsanskaffningar. Dessutom finansieras investeringar ofta på ett annat sätt än driftskostnaderna.

Ansvar för att ordna tjänster

Med ansvar för att ordna tjänster avses det juridiska ansvaret för att de tjänster och skyldigheter som fastställs i lag sköts på föreskrivet sätt. Den kommun eller aktör som har ansvaret för att ordna tjänster ansvarar för att människorna får behövliga tjänster av god kvalitet vid rätt tidpunkt.

I fråga om de privata hälsovårdstjänster som ersätts genom sjukförsäkringen är det ingen som har det egentliga ansvaret för ordnandet av tjänsterna. I fråga om rehabilitering har FPA skyldighet att ordna ändamålsenlig yrkesinriktad rehabilitering och medicinsk rehabilitering för gravt handikappade för att stödja eller förbättra en försäkrads arbets- och förvärvsförmåga eller förhindra arbetsoförmåga. På motsvarande sätt har arbetsgivarna ansvaret för att ordna de lagstadgade tjänsterna inom företagshälsovården för sina anställda.

Öronmärkt finansiering

Ändamålsbunden eller öronmärkt finansiering är finansiering som har förutbestämts att användas för ett visst ändamål.

Hushåll/ klienter som finansiärer av social- och hälsotjänster

Hushållen är en av social- och hälsovårdens viktigaste finansiärer. Hushållen finansierar tjänsterna genom att betala klientavgifter för kommunala tjänster och betalar självrisk för de tjänster som berättigar till ersättning från sjukvårdsförsäkringen eller frivilliga försäkringar. Självrisken är den andel av kostnaderna för en tjänst som klienten ska betala efter att ersättningen från försäkringen har fåtts. Dessutom betalas kostnaderna för vissa tjänster helt och hållet av klienten till den som producerar eller ordnar tjänsten. Dessa avgifter anknyter direkt till användningen av tjänsterna. Självrisk är en gemensam term för självriskandelen och självriskbeloppet. Den förra anges i procent och den senare som ett belopp.

Förutom att finansiera tjänsterna direkt är hushållen en central finansieringskälla för övriga finansiärer av social- och hälsovården i och med att hushållen betalar skatter och försäkringspremier. Det är viktigt att skilja på den finansiering som är kopplad till användningen av tjänsterna och betalningen av skatter och försäkringspremier. Till skillnad från skatter och försäkringspremier är den direkta finansieringen från hushållen beroende av i vilken grad tjänsterna används. När man talar om hushållens finansieringsandel avser man klientavgifterna och självrisken.

Rehabilitering

Rehabilitering är planmässigt stöd i enlighet med en människas behov i situationer där sjukdomar eller skador försämrar arbets- och funktionsförmågan samt möjligheterna att klara sig i den egna omgivningen. När begreppet rehabilitering definieras delas det ofta upp i yrkesinriktad, medicinsk, social och pedagogisk rehabilitering.

Kostnadsnyttoeffekt, produktivitet och (kostnads)effektivitet

Inputen i serviceproduktionen är det arbete som personalen utför, byggnader och apparatur samt konsumtionsvaror såsom läkemedel. Inom social- och hälsovården är inputen och outputen mycket mångfacetterad. Den slutliga outputen av samma tjänst kan bestämmas på flera olika sätt.

Traditionellt sett har utbytet angetts i form av antalet klientbesök, boende- eller vårddagar eller kostnadsviktade vårdtillfällen. Det kan också anges t.ex. som antalet levnadsår som tjänsterna medfört.

Att mäta produktivitet, effektivitet och kostnadseffektivitet inom social- och hälsovården är ofta utmanande och svårt, eftersom en entydig mätning av input och output och jämförelse mellan olika enheter eller olika tidsperioder ofta är svårt eller nästan omöjligt.

§   Kostnadsnyttoeffekt: de effekter på hälsa och välbefinnande som har uppnåtts genom tjänsterna i förhållande till de merkostnader som tjänsterna förorsakat. Kostnadsnyttoeffekten mäter förändringarna i input i förhållande till förändringen i output.

§   Produktivitet: mängden producerade tjänster i förhållande till produktionsinsatserna. Produktiviteten mäter hur stor output inputen ger.

§   Effektivitet: serviceproduktionen är effektiv när resurserna används på det sätt som ger största möjliga nytta. Effektiviteten är ett mått på hur mycket önskad output eller önskad effekt som kan fås till stånd med en given mängd input. Med kostnadseffektivitet avses på motsvarande sätt hur mycket output eller effekt som kan fås till stånd med givna kostnader.

Driftskostnader

Driftskostnaderna innehåller alla löpande kostnader för serviceverksamheten och utgifter som förorsakas av slitage på investeringar. I t.ex. kommunernas driftsutgifter ingår verksamhetsutgifter, avksrivningar och nedskrivningar samt överföringsposter.

Läkemedelsförsörjning

Läkemedelsförsörjning är en helhet genom vilken det säkerställs att effektiva, säkra och skäligt prissatta läkemedel finns tillgängliga. I detta ingår läkemedelsutveckling, läkemedelsproduktion, marknadsföring av läkemedel, parti- och minutdistribution av läkemedel, ordination av läkemedel, forskning om användningen av läkemedel och läkemedelsförsörjningen, system med ersättning för läkemedel, administration av läkemedelsförsörjningen, obligatorisk upplagring och försörjningsberedskap. Läkemedelsförsörjningen täcker både öppenvården och den slutna vården.

Optimering

Med optimering avses maximering av nytta (eller minimering av nackdelar) inom ramen för givna resurser och övriga givna begränsningar. Inom social- och hälsovården har man i praktiken flera mål, t.ex. att maximera befolkningens hälsa och välbefinnande eller att minimera kostnaderna för ordnandet. Detta leder till att det kan vara mycket svårt att bestämma ett optimalt tillvägagångssätt.

Suboptimering

Med suboptimering avses en situation där t.ex. en enskild aktör i social- och hälsovårdssystemet maximerar sin egen nytta (eller minimerar nackdelarna) utan att ta hänsyn till vilken lösning som vore bäst för systemet som helhet.

Suboptimering är inte skadligt i sig. Det är förståeligt att aktörerna inom social- och hälsovården aktivt strävar efter att uppnå det bästa resultatet för sin egen del inom ramen för tillgängliga resurser och begränsningar. Problem uppstår, om de enskilda aktörernas val ger ett icke-optimalt resultat med tanke på helheten (befolkningens välbefinnande).

Tillgång till tjänster

Med tillgång till tjänster avses klienternas (faktiska) möjlighet att få del av tjänster. Till tillgången hör för det första huruvida det över huvud taget finns ett utbud av tjänster och för det andra om det finns ett tillräckligt tjänsteutbud i förhållande till befolkningens behov. I termen tillgång ingår ofta även hur snabbt en klient kan få del av tjänsterna.

Tjänsternas tillgänglighet

Med tjänsternas tillgänglighet avses människornas möjligheter att ta sig till servicen. Tillgängligheten har samband med avstånd, men dit hör även klienternas möjligheter att röra på sig, klienternas livssituation, elektroniska tjänster och utbudet av trafiktjänster. På tillgängligheten inverkar även t.ex. öppettiderna och tidsbokningspraxis hos de som tillhandahåller tjänsterna.

Produktion av tjänster

Den som ordnar social- och hälsovårdstjänsterna kan sörja för tjänsterna genom att själv producera tjänsterna, genom att samarbeta med andra som har ansvar för att ordna tjänster eller genom att skaffa tjänster från andra serviceproducenter i form av köptjänster eller med hjälp av servicesedlar. Tjänsterna kan produceras av offentliga eller privata verksamhetsenheter eller av självständiga yrkesutövare.

Servicestruktur

Med servicestruktur avses den administrativt-organisatoriska struktur enligt vilken de lagstadgade social- och hälsotjänsterna ska ordnas. Servicestrukturen kan också användas för att beskriva hurdana tjänster som ordnas och hur de ordnas (t.ex. i form av slutenvård, öppenvård, serviceboende och tjänster som ges i hemmet).

Servicesedel

En servicesedel är ett alternativt sätt att ordna tjänster. Med en servicesedel från social- och hälsovårdsministeriet (t.ex. en tryckt sedel, ett elektroniskt kort eller ett myndighetsbeslut) förbinder sig en kommun att betala de tjänster som klienten skaffar hos en av kommunen godkänd privat serviceproducent till det värde som servicesedeln berättigar till. Kommunerna kan besluta om värdet på servicesedeln. Värdet på servicesedlarna kan vara ett bestämt belopp eller inkomstbundet. Värdet på servicesedeln ska i regel vara skäligt.

Kommunerna kan besluta om ibruktagandet av servicesedlar, och för vilka tjänster och i vilken omfattning servicesedlar ska erbjudas. Klienten har rätt att vägra ta emot servicesedlar, och då är kommunen skyldig att ordna den service som klienten behöver på något annat sätt.

Tjänsteutbud

Den offentliga social- och hälsovårdens tjänsteutbud innefattar de tjänster som ordnas för medborgarna genom offentlig finansiering. I Finland är tjänsteutbudet för närvarande inte exakt definierat och det kan förekomma regionala skillnader i fråga om de tjänster som erbjuds. I anslutning till social- och hälsovårdsministeriet finns sedan 2014 ett tjänsteutbudsråd för hälso- och sjukvården. Det har till uppgift att ge rekommendationer om vilka tjänster som ska höra till serviceutbudet inom den hälso- och sjukvård som ordnas eller finansieras offentligt. I fråga om socialservicen finns inget motsvarande organ.

Primärvård

Enligt hälso- och sjukvårdslagens definition är primärvård uppföljning av befolkningens hälsotillstånd, hälsofrämjande verksamhet inklusive hälsorådgivning och hälsoundersökningar, mun- och tandvård, medicinsk rehabilitering, företagshälsovård och miljö- och hälsoskydd som kommunen ordnar samt jourverksamhet, öppen sjukvård, hemsjukvård, hemsjukhusvård och sjukhusvård, mentalvårdsarbete och alkohol- och drogarbete som kommunen ordnar, till den del de inte ordnas inom socialvården eller den specialiserade sjukvården. Primärvård kan också benämnas folkhälsoarbete. Hälsovårdscentralerna producerar de tjänster inom primärvården som kommunen har ansvar att ordna.

Enligt en bredare definition täcker primärvården också den del av företagshälsovården som ingår i den ovannämnda förteckningen samt privata hälsotjänster som ersätts av sjukförsäkringen och som ingår i den ovannämnda förteckningen.

Finansiering

Finansieringen av social- och hälsovården kan ses som en process i två steg. Först samlas pengarna in från olika finansieringskällor. Den finansiering som har fåtts in riktas till den som har ansvar för att ordna tjänsterna eller direkt till producenten.

När det gäller finansieringen är det viktigt att skilja på finansieringskälla och institutionell finansiär. Detta framträder när man talar om t.ex. hushållens finansieringsandel: när hushållen betalar klientavgifter definieras de som finansiärer, när de betalar skatt som finansieringskälla.

I Finland är de institutioner som finansierar social- och hälsotjänsterna kommunerna, staten, försäkringsanstalterna (FPA, privata försäkringsbolag), hushåll och arbetsgivare. Finansiär är därmed någon som riktar pengar till producenterna (direkt eller indirekt), oberoende av hur finansiären har samlat ihop de pengar som den riktar.

Riktande av finansiering

Med riktande av finansiering avses till vilka aktörer de institutionella finansiärerna kanaliserar de medel som de har samlat ihop för finansieringen av tjänsterna. Finansieringen kan styras till serviceanvändarna, servicepoducenterna eller de som ordnar servicen. Riktandet av finansieringen kan vara en process i två delar: först riktas de insamlade pengarna till de som har ansvaret för att ordna tjänsterna, och sedan styr de pengarna vidare till de som producerar tjänsterna.

Grunderna för riktande av finansieringen

För finansiärerna av social- och hälsovården finns det flera grunder (kriterier), enligt vilka finansiering kan riktas till de som ordnar eller producerar tjänsterna.

I den prestationsmodell som är i allmän användning riktas finansieringen till den som ordnar servicen eller till serviceproducenten i enlighet med antalet prestationer. Prestationerna kan vara t.ex. klientbesök, boende- eller vårddagar eller kostnadsviktade vårdtillfällen. I kapiteringsmodellen, dvs. den modell som baserar sig på befolkningsmängd får den som ordnar servicen eller serviceproducenten finansiering i enlighet med den befolkningsmängd som den ansvarar för. I en behovsviktad kapiteringsmodell beaktas utöver befolkningsmängden även andra faktorer som inverkar på servicebehovet, t.ex. befolkningens åldersstruktur, dess sjukfrekvens eller dess socioekonomiska struktur. Utöver prestations- och kapiteringsmodellerna finns det även andra grunder för riktande av finansiering (t.ex. den inkomstandelsmodell som används i Kajanaland).

Användning av finansieringen

I användningen av finansieringen är det fråga om vilka ändamål de medel som har samlats in av de institutionella finansiärerna ska användas för. Den finansiering som har samlats in för social- och hälsovården används till både offentliga och privata hälsotjänster, tjänster för äldre och annan socialservice.

Finansieringssätt

Finansieringssätt betyder hur och från vilka källor de medel som behövs för finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna samlas in. I Finland finansieras tjänsterna i regel genom beskattning, obligatoriska (lagstadgade) och frivilliga försäkringspremier, klientavgifter och arbetsgivaravgifter.

Sjukvårdsförsäkring

Sjukvårdsförsäkringen är en del av sjukförsäkringssystemet. Från sjukvårdsförsäkringen ersätts en del av den öppna vårdens läkemedelskostnader, resekostnaderna, kostnaderna för studenternas primärvård och kostnaderna för den rehabilitering som ordnas av Folkpensionsanstalten. Dessutom ersätts en del privata läkar- och tandläkararvoden samt undersökningar och vård inom den privata hälso- och sjukvården. År 2015 finansieras 55 procent av sjukvårdsförsäkringen av de försäkrade och 45 procent av staten. Staten finansierar ensam de sjukvårdsersättningar som betalas till EU-länder och de kostnader som kommunerna orsakas av sjukvården för dem som bor utomlands.

Sjukdagpenning

Sjukdagpenningen ersätter inkomstbortfall föranlett av arbetsoförmåga som har pågått i mindre än ett år. Sjukdagpenning betalas för högst 300 vardagar.

Sjukförsäkring

Allmänt definierat är sjukförsäkringen en socialförsäkring som ersätter kostnader eller inkomstbortfall som har uppstått på grund av sjukdom eller någon därmed jämförbar orsak. Sjukförsäkringen kan vara privat eller offentlig.

Den offentliga sjukförsäkring som FPA verkställer ersätter den försäkrade för en del av kostnaderna för privata hälsovårdstjänster samt rese- eller läkemedelskostnader som förorsakats av undersökning eller vård. Dessutom tryggar sjukförsäkringen den försäkrades rätt till ersättning för arbetsoförmåga som förorsakats av kortvarig sjukdom samt inkomstbortfall på grund av graviditet och vård av barn. Arbetsgivare och företagare får ersättning för kostnaderna för företagshälsovården och dessutom för kostnader för ordnad sjukvård och övrig hälso- och sjukvård. Sjukvårdsförsäkringen och arbetsinkomstförsäkringen är delar av sjukförsäkringen.

Socialvård

I socialvården ingår allmän socialservice, specialservice för vissa befolkningsgrupper och socialvårdens utkomstskydd. Socialvården är en del av socialskyddssystemet. De största delområdena i socialvården är äldreomsorg, service för personer med utvecklingsstörning och personer med funktionsnedsättning, barnskydd och stöd för boende.

Social trygghet

I Finlands grundlag fastställs rätten till socialskydd enligt följande: alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg.

Finlands system för social trygghet innefattar lagstadgade förmåner inom utkomstskyddet samt social- och hälsovårdstjänster.

Utkomstskydd

Förmånerna inom utkomstskyddet kan delas in i två kategorier: den ena gruppen baserar sig på arbete och den andra gruppen baserar sig på boende i Finland. Arbete berättigar till förmåner vars nivå bestäms enligt inkomsterna (t.ex. arbetspensioner och inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa).  Förmåner som grundar sig på boende i Finland är å sin sida folkpension och garantipension samt de minsta beloppen av sjukdagpenning, föräldradagpenning och arbetslöshetsförmåner. Utkomstskyddet kompletteras dessutom av stöd och bidrag som betalas av olika orsaker. Det utkomststöd som man ansöker om från kommunen är avsett att vara ett tillfälligt skydd som ska användas i sista hand.

Verksamhetsenhet

En verksamhetsenhet är en funktionell helhet som upprätthålls av en offentlig eller privat serviceproducent och där social- och hälsotjänster produceras genom att tjänsterna genomförs i utrymmen som används av serviceproducenten eller genom att tjänsterna förs hem till klienten.

Företagshälsovård

Med företagshälsovård avses verksamhet som främjar förebyggande av arbetsrelaterade sjukdomar och olycksfall, hälsa och säkerhet i arbete och arbetsmiljö, arbetsgemenskapens verksamhet samt arbetstagarnas hälsa och arbets- och funktionsförmåga. Företagshälsovården är verksamhet som det föreskrivs att arbetsgivaren ska ordna eller som en företagare ordnar åt sig själv, och den utförs av yrkesutbildade och sakkunniga personer inom företagshälsovård.

Utöver dessa lagstadgade, förebyggande företagshälsovårdstjänster kan arbetsgivaren åt sina anställda och företagarna åt sig själva ordna sjukvård på allmänläkarnivå och övrig hälsovård. FPA ersätter de kostnader som företagshälsovården har orsakat arbetsgivarna. Ersättningsandelen är i fråga om de lagstadgade tjänsterna högst 60 procent och i fråga om övriga tjänster 50 procent av det kalkylerade maximibelopp för kostnaderna som FPA årligen fastställer.

Arbetsinkomstförsäkring

Arbetsinokmstförsäkringen är en del av sjukförsäkringssystemet. Arbetsinkomstförsäkringen är den del av sjukförsäkringen som ersätter inkomstbortfall förorsakat av sjukdom, graviditet, förlossning och vård av barn samt kostnader för både den lagstadgade företagshälsovården och sjukvård inom företagshälsovården. Av arbetsinkomstförsäkringen betalas bland annat sjukdagpenning och familjedagpenningar samt ersätts en del av kostnaderna för den företagshälsovård som arbetsgivarna och företagarna ordnar. Arbetsinkomstförsäkringen finansieras i huvudsak av arbetsgivarna och löntagarna samt av företagarna. Staten finansierar den sjukdagpenning, föräldradagpenning och rehabiliteringspenning som betalas till minimibelopp. Dessutom finansierar staten en andel av utgifterna för företagarnas och lantbruksföretagarnas företagshälsovård samt en liten del av föräldradagpenningarna.

Effekt

Med effekt avses en (eftersträvad) förändring i klientens hälsotillstånd eller välbefinnande som fåtts till stånd med hjälp av en tjänst eller någon annan åtgärd. (t.ex. en blodtrycksförändring som fås till stånd genom en diabetesvårdåtgärd)

Försäkrad

En person som omfattas av en försäkring är försäkrad. Försäkringen kan vara antingen offentlig (med den offentliga sektorn som försäkringsgivare) eller privat (med ett privat företag eller en privat sammanslutning som försäkringsgivare).

Statsandelsfinansiering för kommuner

De statsandelar för basservice som finns under moment 28.90.30 under finansministeriets huvudtitel i statsbudgeten är finansiering som staten betalar till en kommun och genom vilken en del av kostnaderna för de lagstadgade tjänsterna täcks. Statsandelen för basservicen beviljas kommunerna för ordnande av social- och hälsovården och undervisnings- och kulturväsendet.

I grunderna för beräkning av statsandelen beaktas bl.a. vissa faktorer som gäller befolkningens behov av tjänster. År 2015 är statsandelen för kommunal basservice lite över 25 procent. Procentandelen enligt kommun varierar betydligt.

Statsandelsfinansieringen är icke-öronmärkta pengar med allmän täckning som betalas till kommunen. Kommunen beslutar själv om hur finansieringen ska användas. Den andel som kommunen själv ska finansiera av de kalkylerade kostnaderna (självfinansieringsandelen) är i alla kommuner lika stor per invånare.

Övrig finansiering från staten till kommunerna

Den finansiering som riktas till kommunerna under kapitel 60 (Av kommunerna anordnad social- och hälsovård) under social- och hälsovårdsministeriets huvudtitel i statsbudgeten består framför allt av statsandelen för det grundläggande utkomststödet, statlig ersättning enligt hälso- och sjukvårdslagen för de kostnader som föranleds av läkar- och tandläkarutbildningen och statlig finansiering av hälsovetenskaplig forskning på universitetsnivå, statsunderstöd till kommunerna för projekt inom social- och hälsovården och statlig ersättning för ordnande av medling vid brott.

Statens andel i de utgifter som föranleds av sjukförsäkringslagen

Statens andel av finansieringen av sjukvårdsförsäkringen är 2015 cirka 45 procent och av finansieringen av arbetsinkomstförsäkringen cirka 5,5 procent. Staten ska dessutom trygga sjukförsäkringsfondens likviditet. Statens andel i de utgifter som föranleds av sjukförsäkringslagen har placerats under kapitel 30 (Sjukförsäkring) under social- och hälsovårdsministeriets huvudtitel.